torsdag 26 april 2012

Vårt fria ord



1. Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt - så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?

2. Men vårt land är icke marken bara,
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara,
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt,
och vår goda rätt att överväga
vad oss höves, öppet, oinskränkt,
för att se’n vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt.

3. Trälens klenmod gör, att han förkättrar
varje öppenhjärtigt ord han hör,
ty han känner mindre sina fjättrar,
när han tänker som hans herre gör.
Men ett folk, som fått i arv att länka
sina öden själv, och obestritt,
älskar sina egna tankar tänka,
och det måste säga ut dem fritt.

4. Fågeln sjunger visst sin längtans kvitter,
om han blott blir matad i sin bur,
men det inre, som ett folk besitter,
öppnas endast i en fri natur;
vad det känner, är ej något ensamt,
men en blixt av himmelens förnuft,
vad det tänker, tänker det gemensamt,
och det krymper, om det ej får luft.

5. Därför ve den hand, som avskär tungan
på det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
i offentlighetens breda bröst!
Det är gott att lägga tyngd i slaget,
när man fått en klinga i sin hand,
ännu mer att ha ett ord i laget
en gång, när det gäller folk och land. 

Melodi: Vintern rasat ut bland våra fjällar

onsdag 18 april 2012

Kullerullvisan




1. Här sitter jag och tralladiradirallar för mej själv,
djupt i dalen går den brusande älv.
Jag hör väl hur han tralladiradirallar just på mej.
Han vill hava mej till sällskap åt sej.
//: Å han vill att vi ska gå tillsammans 
ner till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor 
målade i hyn ://

2. Å jag ska ta fiolodolodolodolen med mej,
älven själv ska hålla basen med sitt brus.
Små kullorna dra kjolodolodolodolen kring sej.
Den vill släcka alla ljus i dansens hus.
//: Å de svinga å de vide-virvla 
å de trippilippa hoppiloppa lätt,
kullorna de små, en fjäderils dans, 
en rosende bukett ://

3. Min kära stora brusudurudurudusande vän,
du å ja vi ä nog gamla nu, vi två.
Små kullor vill ha tjusudurudurudusande män,
som kan svänga sej å sno sej fram på tå.
//: Vi få lunka vi i våra höjder blå 
å sitta i vår vrå och titta på.
Nya unga karar dansa väl bort 
med kullorna de små ://

tisdag 17 april 2012

Vildandens sång






1. Till nordliga landen
vi foro om våren,
i vassen vid stranden
som förut om åren
//: vi byggde vårt bo
uti kärlek och tro ://

2. I vårliga natten
vi summo förtroligt
i lugnade vatten
och hade så roligt,
//: när snart våra små
kom och följde oss två ://

3. Vi funno vår föda
i djupet, på sanden,
och ingen att döda
oss sökte på stranden,
//: och så uti frid
vi där levde en tid ://

4. En afton vi summo
så tysta i säven,
och plötsligt förnummo
en båt, där i stäven
//: en jägare stod
och han sökte vårt blod ://

5. Och se på minuten
det blixtrar och brinner,
min make är skjuten,
hans hjärteblod rinner.
//: Jag manade då
till flykt våra små ://

6. "Jag kan icke följa,
till flykt eder svingen!
Jag själv måste dölja
den sårade vingen."
//: I djupet jag dök
ifrån blixtrar och rök ://

7. För mänskan att vakta
jag sedan mig lärde.
Från gömslen så sakta
jag smög mina färde
//: till obebodd ö
uti villande sjö ://

8. En tid fick jag bida,
sen sökte jag nära,
jag sökte ock vida
att finna de kära,
//: men aldrig ändå
har jag mött mina små ://

9. I gråkalla dagar,
i kusliga kvällen
jag ensam nu klagar
och minnes de ställen
//: där maken och jag
redde boet en dag ://

10. Då log mot oss livet,
nu skövlats det sköna.
Må vem det blir givet
att mördaren löna
//: ej straffa så kallt
att han mister sitt allt ://

Text: Johan Bernhard Gauffin 1886
Musik: Elna Nilsson-Rydman (1875-1940)

Ännu vid framskridna levnadsår



1. Ännu vid framskridna levnadsår,
ja levnadsår, ja levnadsår,
min barndomstid för mitt minne står
i all sin oskuld så trogen.
Vad det var roligt i unga dar
då jag var hemma hos mor och far,
då jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.



2. Jag sprang i backar bland stock och sten,
bland stock och sten, bland stock och sten,
med bara fötter och nakna ben
och utan jacka och luva.
Och blev jag hungrig som hända plär
så tog jag för mig en handfull bär,
så tog jag för mig en handfull bär
från skogens närmaste tuva.


3. Vad jag i vändningen då var rapp,
jag då var rapp, jag då var rapp,
med lilla vesslan jag sprang i kapp
tills klipskt hon stängde sig inne.
Och lilla ekorren vig och lätt
fick allt som ofta ta till reträtt,
fick allt som ofta ta till reträtt,
till furans översta pinne.


4. Och om jag tröttnade vid att gå,
ja vid att gå, ja vid att gå,
skar jag mig käppar att rida på,
små hästar ystra och friska.
så red jag hän över skog och mark,
med lätta tyglar av bast och bark,
med lätta tyglar av bast och bark,
och liten ungbjörk till piska.


5. Och halva dagar jag låg på knä,
jag låg på knä, jag låg på knä
och byggde båtar av bark och trä
vid dammens grönskande stränder.
Och mina laster av sten och sand,
jag sände över till fjärran land,
jag sände över till fjärran land
för tusen kronor i sänder.


6. Man är så händig, då man är barn,
då man är barn, då man är barn.
Jag byggde såg och jag byggde kvarn
vid lilla bäcken den svala.
Miljoner plankor det skar min såg
och tusen tunnor av korn och råg,
och tusen tunnor av korn och råg
min lilla kvarn kunde mala.


7. Jag byggde lagård, jag byggde stall,
jag byggde stall, jag byggde stall
av ris och kvistar av gran och tall
två bryggor stolta och rara
Av granens kottar ifrån i fjol
fick stallet hästar och lagårn kor,
fick stallet hästar och lagårn kor
och rik jag tyckte mig vara.


8. Väl var den enkel min barndomstid,
min barndomstid, min barndomstid,
men dock vart minne som knyts därvid
jag skall för livet bli trogen.
Jag ska ej glömma de sälla dar,
då jag var hemma hos mor och far,
då jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.

Glädje, du är gudaflamman



Glädje, du är gudaflamman,
himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Liksom en herdinna, högtidsklädd



1. Liksom en herdinna, högtidsklädd,
vid källan en junidag,
hopletar ur gräsets rosiga bädd
sin prydnad och små behag,
och ej bland väppling, hägg och syren,
inblandar pärlors strimmande sken,
inom den krans i blommors val,
hon flätar med lekande kval,

2. så höljde min nymf på Floras fest,
ett enkelt och skiftat flor;
då hon utav Mollberg buden til gäst
ut till Första Torpet for,
det Torpet lilla, straxt utom tulln,
där kräftan ljustras röd i kastrulln,
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.

3. Helt tunn i en nankinströja snörd,
vår Ulla sitt intåg höll;
tunt lyft av zephiren halsduken rörd,
i vicklade skrynklor föll;
dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
och nymfens kjortel, knappad i vidd,
ej vådligt mer i ögat stack,
och skon bar nu ingen vit klack.

4. Märk, mellan gärdsgårdars krökta led,
hur' Torpet det sluttar ner;
till vänster bland granars mossiga hed,
den vägen man rundad ser,
där bonden tung med rullande hjul,
illfänas till sitt rankiga skjul,
och i solgången hinner fram,
med kycklingar, kalvar och lamm.


5. Just där inom torpets höjda gräs,
på granrisat farstugolv,
steg Ulla utur sin gungande Chaise,
en söndag, så klockan tolv,
vid pass då Jofur åskan bestämt,
och Dandryds klockor pinglade jämt,
och tuppen gol i källarsvaln,
och svalan flög långt in i saln.

fredag 13 april 2012

Det vida, vilda hav





Alt. koral (originalmel.):



1. Det vida, vilda hav 
nu synes milt och blitt, 
men strax av stormen vrett, 
av fräsand´ fradgan vitt, 
dess vågor brusar grymt, 
dess buller skräckligt hörs, 
en farkost rivs och drivs 
och snart från leden förs. 

2. På världens öppna hav 
har oss vårt öde satt. 
Vi vankar av och till, 
vi ömsar dag med natt. 
Vind, motvind, lugn och storm 
till skiftes finner vi, 
mång´ dödlig farlighet 
vi blinda svävar i. 

3. Mång´ prydlig kust och strand
vi skådar här och där,
till mången härlig ö
vi färdas med begär.
Men skada, man ej vet
vad örter som där är,
mångt sockersött förgift
vår sinnesfrid förtär.

4. Står seglet fullt och stint,
yvs man av lycka god,
var våg då höjer upp
vårt arma, stolta mod.
Strax lyckan vidrig är
har modet sagt god natt,
förtvivlan, sorg och harm
har så dess rum besatt.  

5. Nu seglas lustigt av, 
nu går för vind och våg, 
man far så lyckligt dit
man fikar med sin håg.
Men snart har stormen växt
och annan utsikt skänkt,
man ofta driven blir
dit aldrig man sej tänkt.

6. Ja, ofta sker, tyvärr,
ja, även under fred,
att skeppet får en stöt
och sakta sjunker ned.
Man seglar frejdigt fram,
men störtas ned i kvav,
man ärnar sig till lands,
men får i sjön sin grav.

7. Säll den som foga kan
sej visligt efter vind,
och när den blåser starkt
tar några segel in,
sandrevlar, klippor skyr
och ser sej varligt för,
och kan ha tålamod
när mest man vänta bör.


8. Ja, säll den eftergår 
den rätta segelnål, 
den sanna stjärnans ljus 
till det utvalda mål. 
Fast havets böljor blå 
anfäktar bord och stam, 
han efter faran får 
dock sist en önskad hamn.

9. Du store Gud, som oss
och världen skapat har,  
nu ock vår gode Gud,
vår tröst och styrman var.
Nu våra hjärtan rör
med nådens ljuva vind,
så ska vi komma fram
och gå i himlen in. 

torsdag 12 april 2012

I villande skogen




1. //: I villande skogen 
jag vallar min hjord ://
han följer mig så huld och trogen, 
han fattar mitt ord
allt om vännen min. 


 2. //: Och skogen, den friska, 
är tystnadens famn ://
men höga furorna de viska 
ett älskeligt namn: 
det är vännen min. 


 3. //: Du genljud, som skallar 
mot klippornas höjd ://
bär högt utöver skogens tallar 
min sång här i fröjd 
allt om vännen min! 


 4. //: Och bäck, du som hoppar 
dit neder i dal ://
smyg fort emellan gräs och knoppar 
med kärlekens tal 
allt till vännen min! 


 5. //: En gång nog han kommer 
och hämtar sin brud ://
då skall jag dansa om i blommor 
och liljevit skrud 
allt med vännen min.

Slut på rallarkåren




1. Snart är den blott ett minne 
den gamla rallarkår,
som banor byggt i landet 
i snart etthundra år.
//: Genom stad, över land, 
där en järnväg drages fram,
från Ystad ner i Skåne 
till Torneälvens strand ://

2. Vi jämnat många kullar, 
vi fyllt så mången dal,
fast fort vi kärran rullat, 
var lönen ofta skral.
//: Uti bergschakt och tunnlar 
i hårdaste granit,
där dånar skotten ständigt 
av Nobels dynamit ://

3. Vi sjöng vår rallarvisa 
i takt med släggans slag,
den tiden vill jag prisa, 
då var det friska tag.
//: Och ur minnenas värld 
händer ännu mången gång,
att mången gammal rallare 
drar opp en rallarsång ://

4. Var lördagskväll så gärna 
vi ställde till med dans,
då kom var bygdetärna, 
så många som det fanns.
//: Mången fru minns nog än 
hur hon som flicka ung och varm,
i valsens virvlar fördes 
av kraftig rallararm ://

5. När vi byggt banor färdiga 
tills bygderna tog slut,
till Norrlands öde trakter 
vi sen fick draga ut.
//: Genom lapparnas land 
skulle järnväg dragas fram,
allt opp till Gällivare 
till midnattssolens land ://

6. Men längre upp mot norden, 
där urtidsfjällen stå,
med järn och stål till kärna, 
dit skulle järnväg gå.
//: Genom drivornas land 
fram till Västerhavets strand,
där drogo glada rallare 
Ofotenbanan fram ://

7. Nu är den blott ett minne, 
den gamla rallarkår.
Nu sist på Inlandsbanan 
vi knogat tretti år.
//: Den blev färdig just nu 
1937,
en skål för gamla rallare 
och varje rallarfru ://


Svinnsta skär



1. Dansen den går uppå Svinnsta skär,
hör klackarna mot hällen.
Gossen han svänger med flickan kär
i stilla sommarnatt.
Blommorna dofta från hagen där
och många andra ställen.
och mitt i taltrastens kvällskonsert
hörs många muntra skratt.


Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.
Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.
Flickan har blommor i håren,
månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinnsta skär.


2. Gossen tar flickan uti sin hand
och vandrar ner mot stranden,
lossar sin jolle och ror från land
bland klippor och bland skär.
Drömmande ser han mot vågens rand,
som rullar in mot stranden,
kysser sin flicka så ömt ibland
och viskar: "Hjärtans kär".

Ljuvlig är sommarnatten...

3. Solen går upp bakom Konungssund
och stänker guld i vågen.
Fåglarna kvittra i varje lund
sin stilla morgonbön.
Gäddorna slå invid skär och grund
så lekfulla i hågen.
Men sista valsen i morgonstund,
man hör från Svinnerön.

Ljuvlig är sommarnatten...

måndag 9 april 2012

Måltidssång



1. Ack, ljuvliga stunder! Min Sköna, ett ord:
hur väl mår jag ej vid ditt dukade bord!
Jag dricker och flåsar, jag spritter och ler;
du säger så nådigt: drick, drick, Herr Secter!


2. Du härliga flaska av äkta kristall,
du fröjdar en mage, som flämtar så kall.
Du gullgula smörgås, du soppskål jag ser,
med klimpar och rötter, persilja och mer.


3. Du mörkröda sallat, du blänkande stek
med flott och med kapris, du stiftar en lek
med dig och med magen; aptiten och jag
vi kämpat och flämtat på denna här dag.


4. I jäsande munkar med socker och smör,
den sötsura mosen med allt tillbehör,
med körsbär och lingon och himlen vet allt,
I haven mig mättat, tack tusendefalt!


5. Min lilla Värdinna vid hjärta och bord,
en sång uppå maten av mig nu blir gjord.
Låt oss båda sjunga om kärlek och ro,
om äta och dricka, om hjärta och tro!

torsdag 5 april 2012

Mors lilla Olle




1. Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
- Bara jag slapp att så ensam här gå.


2. Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka', en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad.
- Å, en kamrat, det var bra, se god dag!


3. Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen, - Se där, smaka på!
Nalle han slukar mest allt vad där är.
- Hör du, jag tror att du tycker om bär.


4. Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
- Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen.

Ju mer vi är tillsammans



Ju mer vi är tillsammans,
tillsammans, tillsammans,
ju mer vi är tillsammans
ju gladare vi blir.
För mina vänner är dina vänner
och dina vänner är mina vänner.
Ju mer vi är tillsammans,
ju gladare vi blir. 

Bär ner mej till sjön



1. Jag är rätt lugn och snäll uti sättet,
men vissa stunder tappar jag vettet.
Jag glömmer vin och kvinns,
jag inte något minns,
en enda tanke i huvudet finns.
Uti mitt hjärta växer en låga
som är mej själv och andra till plåga.
Den nästan allt förtär,
det enda sättet är
att släcka lågan i havets våg.
//: Bär ner mej till sjön,
bär ner mej till sjön,
jag känner att jag måste i ://
Och när du badat mej
så får du torka mej
och när du torkat mej
så vill jag i igen.
Bär ner mej till sjön,
bär ner mej till sjön,
jag känner att jag måste i.

2. Om våren ljusnar det, isen försvinner,
och snön som smält ner mot havet rinner,
då salig badar jag
i varje vattendrag,
där det flyter smältvatten fram.
Om sommarn badar jag hela dagen
och när jag riktigt kommer i tagen
jag badar dygnet runt,
jag tycker det är sunt,
jag sover där det är grunt.
Bär ner mej till sjön...

Varför skola mänskor strida





1. Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod?
Varför skall så många lida
blott för andras övermod?
//: Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi? ://

2. Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
//: Varför skall den starke då
så den svage nederslå? ://

3. Varför skilja man från maka
varför taga moders stöd?
Varför skall de små försaka,
blott för kriget daglig bröd?
//: Lägg nu alla vapen ned,
låt oss njuta evig fred! ://

onsdag 4 april 2012

En spelmans jordafärd




1. Förr än rosig morgon lyser 
över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor 
går det tysta tåget fram
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg 
över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd 
bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

2. Han var underlig och ensam, 
säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd.
Se en konung, säja rosorna, 
och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, 
det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött.
Gången varligt, talen sakta, 
susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.

3. Men när kistan vaggar svart 
genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden 
för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, 
susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
Det var lustigt, svarar vinden, 
om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!

4. Över ljung och gula myrar 
gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig 
över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, 
som i sorg går hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår 
trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.

5. Han är borta, säja fyra, 
det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går.
Varför trampas vi av klackar, 
varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat 
genom Himmelmora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck 
med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.

6. Över gräs och gråa hus 
flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster 
nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt 
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten 
spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

Husförhörsvisan



Tolv skådebröden på altarets bord,
elva apostlar,
tio budorden,
nionde timmen gav han upp sin and´,
åtta saligheter,
sju bönepunkter,
sex stenkrukor i Kana i Galiléen.
Fem Moseböcker,
fyra evangelister,
tre patriarker:
Abraham, Isak och Jakob.
Två stentavlor.
En är allen,
som råder över himmelen och jorden.

Text: "Husförhörsvisan"