måndag 23 juni 2014

Vikingabalken



1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,
han for vida som jagande falk,
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt.
Vill du höra hans vikingabalk?

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen, den blå.

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvav.

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord;
var det Freja, hon sveke dig dock.
Ty den gropen på kind är den falskaste grop,
och ett nät är den flygande lock.

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt,
om du endast med sansning det bär.
Den som raglar å land kan stå upp, men till Ran,
till den sövande raglar du här.

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst,
och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott;
hur den faller, beklage ej dig.
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej;
han behåller blott äran för sig.

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarna till.
Om du viker ett steg, har du avsked från oss:
det är lagen, gör sen som du vill!

10. När du segrat, var nöjd; den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej.
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst;
den är niding, som ger henne nej.

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om,
men ej förr, vill du hälsas för vår." -

12. Så han ristade lag, och hans namn med var dag
växte vida på främmande kust.
Och sin like han fann ej på blånande sjö,
och hans kämpar de stridde med lust. 

Hymn till Västergötland



1. Jag hälsar dig, Västgötarike,
i morgonens gyllene glans,
ty söktes kring världen din like,
jag vet att den aldrig fanns.
Jag hälsar de stugor röda,
när vallaren släpper sin hjord;
som doftande rosor de glöda
på åkrarnas dukade bord.

2. Jag vet var de fingo sin styrka,
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än.
Vart huvud bedjande böjdes
för klockornas vigda malm,
mot himlen all bygden höjdes
av Spegels jublande psalm.

3. Stig upp över svallande rågar,
du strålande midsommarsol!
Nu äringen kring mig lågar,
där plogen gick fram i fjol.
Stig upp med ymnighetshornet
och töm det på Vätterns strand,
men glöm ej att blanda i kornet
Guds frid över Västgötaland!

fredag 6 juni 2014

Sverige, Sverige, Sverige



1. Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, 
vår längtans bygd, vårt hem på jorden! 
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, 
och dåd blev saga, men med hand vid hand 
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 

2. Fall, julesnö, och susa, djupa mo! 
Brinn, österstjärna, genom junikvällen! 
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, 
där våra barn en gång få bo 
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Det er et yndigt land



1. Det er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
nær salten østerstrand 
nær salten østerstrand. 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark, 
og det er Frejas sal, 
og det er Frejas sal.  

2. Det land endnu er skønt, 
thi blå sig søen bælter, 
og løvet står så grønt 
og løvet står så grønt. 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
bebo de danskes øer, 
bebo de danskes øer. 

3. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
som virker, hvad han kan,
som virker, hvad han kan! 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
sin top i bølgen blå, 
sin top i bølgen blå.