tisdag 19 augusti 2014

Til ungdommen



1. Kringsatt av fiender, gå inn i din tid! 
Under en blodig storm – vi deg til strid! 
Kanskje du spør i angst, udekket, åpen: 
hva skal jeg kjempe med, hva er mitt våpen? 

2. Her er ditt vern mot vold, her er ditt sverd: 
troen på livet vårt, menneskets verd. 
For all vår fremtids skyld, søk det og dyrk det, 
dø om du må – men: øk det og styrk det! 

3. Stilt går granatenes glidende bånd. 
Stans deres drift mot død, stans dem med ånd! 
Krig er forakt for liv. Fred er å skape. 
Kast dine krefter inn: døden skal tape! 

4. Elsk – og berik med drøm – alt stort som var! 
Gå mot det ukjente, fravrist det svar. 
Ubygde kraftverker, ukjente stjerner – 
skap dem, med skånet livs dristige hjerner! 

5. Edelt er mennesket, jorden er rik! 
Finnes her nød og sult, skyldes det svik. 
Knus det! I livets navn skal urett falle. 
Solskinn og brød og ånd eies av alle. 

6. Da synker våpnene maktesløs ned! 
Skaper vi menneskeverd, skaper vi fred. 
Den som med høyre arm bærer en byrde, 
dyr og umistelig, kan ikke myrde. 

7. Dette er løftet vårt fra bror til bror: 
vi vil bli gode mot menskenes jord. 
Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen – 
som om vi bar et barn varsomt på armen!

Vårt land, vårt land, vårt fosterland



1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
mer älskad än vår bygd i nord, 
än våra fäders jord. 

2. Vårt land är fattigt, skall så bli 
för den, som guld begär. 
En främling far oss stolt förbi: 
men detta landet älska vi, 
för oss med moar, fjäll och skär 
ett guldland dock det är.  

3. Vi älska våra strömmars brus 
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus, 
vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
allt, allt, vad här som syn, som sång 
vårt hjärta rört en gång. 

4. Här striddes våra fäders strid 
med tanke, svärd och plog. 
Här, här, i klar som mulen tid, 
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars vad det fördrog. 

5. Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod, 
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungers kval. 
Vem mätte allt dess spillda blod 
och allt dess tålamod?

6. Och det var här det blodet flöt, 
ja, här för oss det var, 
och det var här sin fröjd det njöt, 
och det var här sin suck det göt,
det folk som våra bördor bar 
långt före våra dar.

7. Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
här är oss allt beskärt; 
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått.
Vad finns på jorden mera värt 
att hållas dyrt och kärt?

8. Och här och här är detta land. 
Vårt öga ser det här.
Vi kunna sträcka ut vår hand 
och visa glatt på sjö och strand 
och säga: se det landet där, 
vårt fosterland det är.

9. Och fördes vi att bo i glans 
bland guldmoln i det blå, 
och blev vårt liv en stjärnedans, 
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå 
vår längtan skulle stå.

10. O land, du tusen sjöars land, 
där sång och trohet byggt, 
där livets hav oss gett en strand, 
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!

11. Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp 
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. 
Och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång.