måndag 9 november 2015

Nisse tänker sjöman bli

   


1. Nisse tänker sjöman bli, 
segla till Jamaica, 
hämta hem bananparti 
ifrån ön Jamaica. 
Skall så hämta hem till mor 
socker ifrån Cuba, 
sockertopp så stor, så stor, 
hem till mor från Cuba. 

2. Köper i Brasilien fina kaffebönor,
går sen till Sicilien 
med sin last av bönor. 
Apelsiner får han där, 
granna, gula, runda, 
lastar där med stort besvär 
apelsiner runda. 

3. Och i Holland köper han 
hyacinter vackra, 
tulipan så grann, så grann, 
hyacinter vackra. 
Far sen hem till Sveriges kust, 
hem till mor i stugan, 
Då blir fest med liv och lust, 
stort kalas i stugan.

När jag sist gick ut att vandra

 


1. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
först en herre, stolt och tvär, 
han spatserade så här: 
hm hm hm, hm hm hm, 
hm hm hm, å hm hm hm. 

2. När jag sist gick ut att vandra 
mötte jag bland många andra 
sen en dam, så nätt och fin, 
trippa fram med vänlig min: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la. 

3. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
liten jänta, kvick och nätt, 
kasta boll på detta sätt: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la. 

4. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
en soldat, som gick >>takt tu>>, 
solbränd rakt som en hindu: 
takt å tu, takt å tu, 
takt å tu å takt å tu. 

5. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
en trumpetare till häst, 
ut han red som till en fest: 
tro tro tro, tro tro tro, 
tro tro tro å tro tro tro. 

6. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
min kusin från Härnösand, 
hem vi gick då hand i hand: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la.

Små, små fågelungar

 

1. Små, små fågelungar 
sover i sitt bo. 
Lilla fågelmamma 
får då litet ro. 
Hon brukar flyga hit och dit 
och söka något gott, 
ty barnen har så stor aptit 
och aldrig nog de fått. 

2. Små, små fågelungar 
inte flyga kan. 
De kan bara gapa,
säga pip ibland. 
"Om ni gör som mamma gör, 
så kan ni flyga snart, 
nu vingen upp och ner vi rör, 
nu flyger vi med fart." 

3. Liten fågelunge 
är på marken kvar, 
kunde inte flyga, 
glömde hur det var. 
Han viftar så med vingar små, 
men kommer inte opp, 
han ropar på sin mamma då, 
han gör små skutt och hopp. 

4. Två små barn i skogen 
går att plocka bär. 
De hör någon pipa, 
undrar vad det är. 
De till den lilla ungen går, 
de sakta lyfter den. 
Då luft han under vingen får, 
han flyga kan igen.

Veva, veva positiv




1. Veva, veva positiv!
Se, vad här är brokigt liv!

Se, vad unga, gamla
sej till spelman samla!

2. Spelman har en apa med,
som är bunden med en ked.
Apan heter Jocko,
kommer från Marocko.

3. Lille Jocko hoppar kring,
klädd i tröja, hatt och ring,
dansar om på backen,
kliar sej i nacken.

4. När han kan, så gör han spratt,
rycker av en pojkes hatt,
drar en tös i håret,
fast han inte får´et.

Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär




Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär,
här är karusellen
som ska gå till kvällen:
tio för de stora och fem för de små,
skynda på, skynda på, nu ska karusellen gå!
//: För ha, ha, ha,
nu går det så bra
för Andersson och Pettersson och Lundström och ja´ ://

En tröstesam visa till läraren och idealisten Angelman

 

Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi: 

1. Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, 
fast Spaniens vin i din hals du har hällt? 
Du sitter som död under flygande skyar, 
din tomma butelj du på vägkanten ställt. 

2. Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj
och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten, 
så rivande ful mellan klibbande löv. 

3. O säj, var är kransen av konstgjorda rosor 
du band däj i dagsljus och stigande sol? 
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol. 

4. Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus, 
allt medan all himmelen över din hjässa 
står klar som kristall över byarnas hus! 

5. För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång - 
du sitter och snyftar när bittert det kvällas 
i salar som fyllts av din visdom en gång. 

6. Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa 
likt brokiga fåglar mot salstaket flög. 
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga 
när ömt din butelj som ett dibarn du sög. 

7. Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga däj fram under gnolande trän. 
Beskådad och fattig och tvättad och naken 
du vinglar mot gnällande grindarna hän. 

8. Det goda du gjort här i världen var ringa, 
en säck full av väder du liknade mest. 
Du multnar och spricker där bärarna vända, 
sex fot under skorna på socknens präst. 

9. Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron, 
för gärningar gjorda mot arma och nakna 
ska döma envar efter hans person? 

10. Men kanske du hemligen knäböjt i natten 
och skyggt bett den okände gälda din skuld? 
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, 
där muren är jaspis och gatan av guld? 

11. Då knäpper jag sakta en sång på fiolen 
och dansar av fröjd på din jordröda mull, 
jag sjunger, han är icke död, men han sover 
och drömmer om kronor av törnen och gull. 

12. Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus 
till skäraste silke vid harpornas brus, 
de bränna hans skam till en aska för vinden, 
att ren han må vandra till Herrans hus.

Tillägnad all ömklighet



1. Sorg, du är ömsom sjukdom och svek, 
plåga för kroppar och själar. 
De svaga dö i din hårda lek, 
de starka gör du till trälar. 

2. Trotsa jag vill dig med dans och sång, 
vägra din brygd att smaka; 
sova vill jag när natt blir lång, 
bäst du vill får du vaka. 

3. Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt, 
slänga dig bort från min skuldra, 
har du befallt mig: tig och sitt! 
skall jag stå upp och bullra. 

4. Kom, jag har grävt dig en fridens grav, 
dit skall du rödögd ramla. 
Glatt med min järnskodda tiggarstav 
skall jag fösa dig dit, du gamla! 

5. Glatt på din grav skall jag tråda en dans 
och på din vård skall bli skrivet: 
Vila i frid, du min andes svans, 
hindrande bihang till livet.

lördag 7 november 2015

Till min längtan




1. Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda, 
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner. 
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda, du är sändebud till honom som i ensamheten ber. 

2. Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga, 
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull, 
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga, 
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

3. Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla 
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå. 
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla 
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå. 

4. Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like, 
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud. 
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike, 
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud. 

5. Livet födde du och bar det fram på starka unga händer, 
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst,
steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder, 
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst. 

6. Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde, 
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is. 
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde, 
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

Märk hur vår skugga





Till Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen, diktad vid Grafven. 
Dedicerad till Doctor BLAD. 

1. Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! Innom ett mörker sig slutar, 
hur Guld och Purpur i skoveln, den där, 
byts til grus och klutar. 
Vinkar Charon från sin brusande älv, 
och tre gånger sen Dödgrävaren själv, 
mer du din druva ej kryster. 
Därföre Movitz kom hjälp mig och välv 
gravsten över vår Syster. 

2. Ack längtansvärda och bortskymda skjul,
under de susande grenar, 
där Tid och Döden en skönhet och ful 
till et stoft förenar! 
Till dig aldrig Avund sökt någon stig, 
Lyckan, eljest uti flykten så vig, 
aldrig kring Grifterna ilar. 
Ovän där väpnad, vad synes väl dig? 
bryter fromt sina pilar. 

3. Lillklockan klämtar till Storklockans dön, 
lövad står Cantorn i porten
och vid de skrålande Gossarnas bön
helgar denna orten. 
Vägen opp till Templets griftprydda stad 
trampas mellan Rosors gulnade blad, 
multnade Plankor och Bårar; 
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar. 

4. Så gick till vila, från Slagsmål och Bal, Grälmakar Löfberg, din maka; 
där, dit åt gräset långhalsig och smal, 
du än glor tillbaka. 
Hon från Danto-bommen skildes i dag, 
och med henne alla lustiga lag; 
vem skall nu Flaskan befalla? 
Torstig var hon och uttorstig är jag; 
vi ä torstiga alla.

Ur vägen, ur vägen



Vid kapten Schmidts gravkor 

1. //: Ur vägen, ur vägen 
för Gamla Schmidtens bår! :// 
Här ligger hjälten bland de stumma. 
Sorgpukor trumma, mumla och brumma! 
Kling, klang, kling, klang, 
hej, klinga och gutår!

2. //: Fall neder, fall neder 
du Nykterhetens vän! ://
Är ej processen snygg och täcker? 
Se på pukslagar'n, själva Stendecker!
Kling, klang, kling, klang! 
Han står på läktaren. ://

3. //: Du suckar, du suckar, 

ja döden har sitt qval ://
Planberg han för med floret glaven. 
Ack, aldrakäraste, täck är Prestaven! 
Kling klang, kling, klang,
du täcka Kämpendal!

4. //: I koret, i koret, 
där stannar vår Prestav ://  
Nu stämmas upp musikredskapen, 
och på sin hautbois spelar nu Knapen. 
Kling klang, kling klang,
kom, drick vid Schmidtens grav!

5. //: Här vilar, här vilar 
vår Rederlige Schmidt! ://
Glasögon opp, herr Guttenschwager,
på basfiolen hör hur han gnager! 
Kling klang, kling klang! 
Sitt stilla granne sitt!

6. //: Bland hjältar, bland hjältar 
har Bacchus mist sin man! :// 
Korus i korus suckar gråter, 
Nystedt han spelar, mungigan låter. 
Kling klang, kling klang, 
drick, granne, vad du kan!

7. //: Åt läktarn, åt läktarn,
min granne, titta opp! :// 
Där ser du Bacchus sitter tyster. 
Uti vår andakt, nu Broder och Syster, 
kling klang, kling klang, 
drick i vårt sorgelopp. 

8. //: Min granne, min granne,
vill du i koret? Topp! ://
Där får du flaskan ned ifrån laven. 
Kilberg har nycklarna själv til graven. 
Kling klang, kling klang,
er tjänare - låt opp!

Dödens Ö

 

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmerier försjunkne.)

1. Frida, Frida! 
Man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 
Fritt och vida 
ses flygmaskinen glida --- 
från bekymret aldrig hann den flygaren ändå! 
Far han upp i luften klar från ängslans gröna jord, säkert, säkert med han har bekymmerna ombord. Frida, Frida, 
man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 

2. Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. Stanna, stanna, 
jag mumlar, och vill banna 
då de fly till blomstersäng och gröna trädgårdsland. 
Icke fjäril'n såsom så'n jag alls förtörnas på. Obeständighetens hån det är, jag sörjer så. 
Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. 

3. Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen. Vatten vida, 
och popplar, som sig vrida 
på en ö --- den sköljs av våg så kall och klar och ren. 
Båten glider allvarsam, och ljud av årslag dö ---
far med vita andra fram till Dödens tysta ö... 
Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen.

4. Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd, du fin och proper är.
Tala aldrig mer om död, om mig du håller kär! - - - - - -
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Ja, säkert så det är!  

Ack, döden är en faslig björn

 

1. Ack, döden är en faslig björn, 
han kräver livet varje timma; 
en tätting och den stolta örn,
de måste samma våld förnimma; 
//: allt suckar för Naturens lag ://
Men Bacchus ler, likså gör jag. 

2. Men, till exempel, som så sker, 
att jag får stämning utav döden, 
min livsrevers förfallen ser, 
och slut på mina glada öden; 
//: så må det hända som det vill ://
men förrn jag dör, så drick mig till. 

3. Sen vill jag ställa an min färd, 
att bara björnar sku mig bära; 
en björn har jag till vän och värd, 
och bara björnar bo mig nära. 
//: Kom björnar, kom i tripp och trav ://
och Grimmen för min sorgprestav.

Anders han var en hurtiger dräng



1. Anders han var en hurtiger dräng, 
flitiger som en myra.
Stor var han som den grovaste karl, 
stark var han väl som fyra. 
Munter och gla' 
och hurtig han var, 
flickorna tyckte han var så rar. 
Lita på mej!
En får han sej, 
det kan jag tryggt bedyra. 

2. Anders var blyg och suckade: Ack, 
den som en flicka hade! 
Då kom han in i flickornas ring,
höjde sin röst och sade: 
"Söta små flickor! en vill jag ha, 
vilken utav er får jag nu ta?" 
"Anders ta' mej," 
"Anders ta' mej," 
skreko de alla glade. 

3. Nej, tänkte Anders, det var för svårt, 
jag kan få allihopa.
"Den som tar råda hon ska' bli min!" 
började han att ropa. 
Då rusa alla bums i en hög, 
högt upp i luften hårtofsar flög, 
hett gick det till,
tro´t om ni vill, 
ryslig var den bataljen. 

4. "Nej," sade Anders, "tåcka behag,
de röra mej så föga." 
Då fick han se, var Anna lill satt,
med tårar i sitt öga. 
Ack! tänkte Anders, glad i sitt sinn,
du, lilla Anna, du ska' bli min. 
"Vill du mig ha?" 
Hon svarte: "Ja!"
Så går det till att fria!

måndag 2 november 2015

Vi komma, vi komma




1. Vi komma, vi komma
från Pepparkakeland.
På vägen vi vandra
tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna
vi äro alla tre,
korinter till ögon
och hattarna på sne´.

2. Tre gubbar, tre gubbar
från Pepparkakeland,
till julen, till julen
vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken
vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från
vår pepparkakegris.

söndag 1 november 2015

Snabbt jagar stormen våra år




1. Snabbt jagar stormen våra år 
som skyar över hav. 
Knappt tändes, år, din blida vår, 
så bleknar glansen av. 
Din sommarblomstring är sin kos, 
hav tack för vad du gav, 
om ock du endast gav en ros 
att lägga på en grav. 

2. Du makt för vind och skyar, 
du makt för liv och år, 
som ständigt allt förnyar 
och allt i spillror slår, 
med öden och med timmar 
i julens aftonbrand 
du står, och sädet glimmar 
i såningsmannens hand. 

3. Giv psaltare och lyra, 
då mödan görs oss lång. 
Betag oss ej den dyra, 
den ljuva lust till sång. 
Låt klinga våra dagar 
som vind i gröna hagar, 
som hav i böljegång. 

4. Giv oss en härd att njuta vid 
av vårt beskärda bröd. 
Giv oss ett bröst att luta vid, 
när glädjen vänds i nöd. 
Giv oss en tro att sluta vid, 
tryggt i den mörka död.