Den blå Anemone

1. Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det
den förste dag i marts. 
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor 
et stænk af himlens tone? 
Den lille anemone, 
jeg planted der i fjor. 

2. På Lolland jeg den hented, 
et kærtegn fra min fødeø. 
Så gik jeg her og vented 
og tænkte, den må dø; 
den savner jo sit skovkvarter, 
sin lune luft, sit fede ler; 
i denne fjendske zone 
forgår min anemone, 
jeg ser den aldrig mer. 

3. Nu står den der og nikker 
så sejersæl i Jyllands grus, 
ukuelig og sikker 
trods ensomhed og gus, 
som om alverdens modgang her 
har givet den et større værd, 
en lille amazone 
og dog min anemone 
som søens bølge skær. 

4. Hvad var det dog der skete? 
Mit vinterfrostne hjertes kvarts 
det smelter ved at se det 
den første dag i marts.
Jeg tænkte "evigt skildtes ad 
min sjæl og glæden", da jeg sad 
i vint'rens grumme done. 
Nu gør min anemone 
mit hjerte atter glad.  

5. For denne rene farve 
den er mig som en vårens dåb, 
den la'r mig nyfødt arve 
en evighed af håb. 
Så bøjer jeg mig da mod jord 
og stryger ømt dit silkeflor, 
en flig af nådens trone. 
Du lille anemone, 
hvor er din skaber stor!

Höglands-Harry

1. Min Harry han var stolt och glad, 

mer ståtligt växt än andra män. 

Nu är han jagad långt åstad, 

han kommer aldrig hit igen.

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Knockhaspies land 

för Höglands-Harry här igen! 

2. När alla andra gått till sängs, 

jag vandrar sorgsen ute än 

och sätter mig och gråter titt 

och önskar Harry hit igen. 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

3. O, hängde de i galgen högt

de skurkar, som förföljt min vän, 

jag kanske kunde än få se 

min Höglands-Harry här igen! 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

Jönköping

 

1. Ett Venedig i nordanland, 

en snäcka, kastad upp på strand 

av Vätterns friska våg, 

du ligger här en liten stad,

så pyntad, leende och glad, 

som om du tagit nyss ett bad 

att stärka kraft och håg. 

2. Och trenne sjöar slå sin arm 

omkring din midja, kring din barm, 

som sväller mer och mer; 

och bergen stå på vakt omkring, 

en grönskande förlovningsring 

med många undersköna ting, 

när sommarsolen ler. 

3. Du prövat sorgens bittra dar, 

ty pest och brand du lidit har, 

men allt är nu förbi, 

ur askan reste du dig opp 

föryngrad så till själ och kropp 

och började ditt levnadslopp, 

men trotsig, djärv och fri. 

4. Gå modigt framåt på din ban 

och spänn, en fjädrad gyllne svan, 

med kraft ditt vingepar. 

Var städse flitig som ett bi 

i handel, slöjd och industri 

och njut utav den poesi, 

som dina nejder har. 

5. Då kan du städse leva glad, 

och fast du är en ringa stad, 

så skall du aktad bli; 

ty ej din like jorden bär, 

man söke fjärran eller när, 

ej finns en plats så skön och kär, 

så levnadsglad och fri. 

6. Må Gud bevara dina hus 

och lysa med sitt klara ljus 

till tidens slut din ätt! 

Må städse enighet och tro 

och paradisisk frid och ro 

i dina stilla gårdar bo 

på grund av lag och rätt!

Alla vi i snömoln gå (Kanske framför oss ändå)

 

 

1. Alla vi i snömoln gå,

famla kring i dimma.

Kanske framför oss ändå

gröna öar simma.

Kanske skall ur kolsvart svall,

ur den kalla välvning,

stiga upp i alla fall

morgon med en skälvning.

2. Se, programblad stormar strö

runt vid vilda tjuten,

röda blad och blå, som snö

fladdrar det kring knuten.
Var och en skall boja ha.

Lär dig bara striden.

Vanefången trivs rätt bra.

Strunt i individen!

3. Fram, gå på! Ack, är du rädd?

Tiden må dig lära,

klä dig i ett lurvigt skägg

och förvildad ära.

Har du inte krigarblod?

Det var rent förbannat!

Saknar du moraliskt mod?

Bättre att du stannat. -

4. "Stannat var?" - Jo, där du var

långt bland stjärnor vita,

där varenda lilja har

ansiktsfärg av krita,

där det ordet social,

som här ständigt dräller,

inte röjs i vindars tal,

ej i månskrift heller.

5. Barnen lärt sig stava det.

Ynglingen att tro det.

Mannen att begrava det -

det är beskt för modet.

Alla vi i stormmoln gå,

famla kring i dimma.

Kanske framför oss ändå

gröna öar simma.

Vinterorgel

 

1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

3. Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

4. Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

6. Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

8. En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

10. till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

Nu är den dystra höst utbruten

1. Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

2. Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

3. Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

4. Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

Lilla bäcken (på Allan Edwalls 100-årsdag)

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen,

och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Ukrainsk text: Pablo Tjubinskyj, sv övers via engelskan Andreas Holmberg 2022

Cum decore (Sjung med skönhet)

J van den Borros sättning för blandad kör (bara melodin hörs dock):

Samma sång i fyrstämmig enmanskör:

 

Cum decore,

cum amore,

cum splendore,

cum ardore,

cum vigore,

cum calore,

voce cantate melodica.

//: Gaudia mirifica

magnificate in musica ://

Sjung med skönhet 

och med kärlek, 

kolorerat, 

passionerat!

Ja, sjung livligt

och sjung ivrigt, 

sjung med förundran din melodi! 

//: Glädje underbar och rik 

blir än större med musik ://

Det er et yndigt land

1. Det er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
nær salten østerstrand 
nær salten østerstrand. 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark, 
og det er Frejas sal, 
og det er Frejas sal.  

2. Det land endnu er skønt, 
thi blå sig søen bælter, 
og løvet står så grønt 
og løvet står så grønt. 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
bebo de danskes øer, 
bebo de danskes øer. 

3. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
som virker, hvad han kan,
som virker, hvad han kan! 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
sin top i bølgen blå, 
sin top i bølgen blå.

Putin är en pajas nu

Vid det ryska "valet" den 17 mars 2024:

(mel: "SJ SJ gamle vän") 

1. Putin är en pajas nu,

när kulissen går itu,

kritvit med en knallröd nos

och kind av pulvermos.

2. Putin är ett dåligt skämt,

vinner gör han ändå jämt,

åtti, åttisju procent,

nej, inget nytt har hänt.

3. Yulia Navalnaya

vore någonting att ha!

Andra kandidater med

om de fick va' i fred.

4. Men förgiftning, fängelse

måste de ju räkna me'

om de inte ser exil

som riktigt värdig stil.

5. Putin är så himla feg

att han inte tar ett steg

mot en sann demokrati

där pressen får va' fri.

6. Putin är en skum figur,

ränderna går aldrig ur,

gammal KGB-agent

tror ingenting har hänt.

7. Nu ska Rysslands storhetstid

bli en stalinistisk frid

efter fosterländska krig

med rustning vämjelig.

8. Fan ta sina egna nu,

clownnäsan är för sju,

stor som attan, rädisröd 

med smak av pest och död.

9. Putin, Putin, gamle dräng,

du ska se att du får däng

innan du går upp i rök 

vid något kuppförsök.

Carl-Bertil Agnestigs 100-årsdag: Adventstid

Samefolkets sång

1. Nordvart genom Karlavagnen 

ser du Samelandet skymta: 

fjäll bak fjäll i fjärran blåna, 

sjöar sträcka sig vid sjöar, 

bergens branter, fjällens toppar 

höja sig mot själva himlen, 

bäckar brusa, skogar susa, 

tvärbrant stupa stålgrå uddar 

strävande mot stormigt hav. 

2. Frosten härjar här om vintern, 

yrsnön vräks av vilda vindar, 

ändock älskar sameätten 

denna jord av allt sitt hjärta: 

Månens ljus en färdman fägnar, 

flygga norrskensflammor fladdra, 

klövknäpp, rengrymt hörs bland snåren, 

ut på insjön, över slätten, 

slamrar släden vägen fram. 

3. Och när sommarns sol förgyller 

skogen, havet, havets stränder, 

guldomglänsta fiskefartyg 

vaggas utav vattnets vågor, 

gullhamn får var vattenfågel, 

strömmarna som silver glittra, 

åror blänka, stakar blixtra, 

under sång ses männen styra 

utför eda, fors och fall. 

4. Lapplands släkte, sameätten, 

obräckt har sen mäktat utstå

mördartjuder, slemma köpmän, 

sluga skattekrävarskaror. 

Hell, var hälsat, sega släkte! 

Hell dig fridens rot och fäste! 

Krigisk fejd har aldrig flammat, 

aldrig spilldes brödrablodet 

ibland Lapplands lugna ätt. 

5. Våra fäder övervunno 

vrånga våldsmän fordomtima, 

bröder låt oss likaledes 

strida segt emot förtrycket! 

Solens söners starka släkte! 

Dig kan ingen ovän kuva, 

blott ditt väna språk du vårdar, 

minnes forntidsfädrens maning: 

Sameland åt samerna!