Höstvisa

Sköna sommar

Får den vara präst (C och S tillägnad)

Travesti på denna låt av Nils F Nygren:

1. Får den vara präst som mest fisförnämt pruttat,

får den vara präst som tror Jesus har ruttnat?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

2. Får den vara präst som har fler än en ung fru,

får den vara präst som ej tror på Mor Jungfru?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

3. Får den vara präst som från Skriften sej vände,

som lämnar därhän "vad som verkligen hände"?
//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

4. Får den vara präst som har spåkort att se i,

får den vara präst som är mot Agnus Dei?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

5. Får den vara präst som är surrealistisk,

får den vara präst som är "icke-teistisk"?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

6. Får den vara präst som sagt: "Lyssna på ormen"?

Får den vara präst som ej varnar för domen?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

7. Får den vara präst som av Satan fått kallet,

får den vara präst som är för syndafallet?

//: Ja, visst får den vara präst,

alla får vara präst ://

8. Kan den få bli präst som ej mer går med håven,

kan den få bli präst som tänkt nästan som påven?
//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

9. Kan den få blir präst som tar mediestormen,

kan den få bli präst som glömt ämbetsreformen?
//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

10. Kan den få bli präst som sin codex bevarar,

kan den få bli präst som ej viger två karlar?

//: Nej, den kan inte bli präst,

den får inte bli präst ://

Alla får vara med

Den blå Anemone

1. Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det
den förste dag i marts. 
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor 
et stænk af himlens tone? 
Den lille anemone, 
jeg planted der i fjor. 

2. På Lolland jeg den hented, 
et kærtegn fra min fødeø. 
Så gik jeg her og vented 
og tænkte, den må dø; 
den savner jo sit skovkvarter, 
sin lune luft, sit fede ler; 
i denne fjendske zone 
forgår min anemone, 
jeg ser den aldrig mer. 

3. Nu står den der og nikker 
så sejersæl i Jyllands grus, 
ukuelig og sikker 
trods ensomhed og gus, 
som om alverdens modgang her 
har givet den et større værd, 
en lille amazone 
og dog min anemone 
som søens bølge skær. 

4. Hvad var det dog der skete? 
Mit vinterfrostne hjertes kvarts 
det smelter ved at se det 
den første dag i marts.
Jeg tænkte "evigt skildtes ad 
min sjæl og glæden", da jeg sad 
i vint'rens grumme done. 
Nu gør min anemone 
mit hjerte atter glad.  

5. For denne rene farve 
den er mig som en vårens dåb, 
den la'r mig nyfødt arve 
en evighed af håb. 
Så bøjer jeg mig da mod jord 
og stryger ømt dit silkeflor, 
en flig af nådens trone. 
Du lille anemone, 
hvor er din skaber stor!

Höglands-Harry

1. Min Harry han var stolt och glad, 

mer ståtligt växt än andra män. 

Nu är han jagad långt åstad, 

han kommer aldrig hit igen.

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Knockhaspies land 

för Höglands-Harry här igen! 

2. När alla andra gått till sängs, 

jag vandrar sorgsen ute än 

och sätter mig och gråter titt 

och önskar Harry hit igen. 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

3. O, hängde de i galgen högt

de skurkar, som förföljt min vän, 

jag kanske kunde än få se 

min Höglands-Harry här igen! 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

Jönköping

 

1. Ett Venedig i nordanland, 

en snäcka, kastad upp på strand 

av Vätterns friska våg, 

du ligger här en liten stad,

så pyntad, leende och glad, 

som om du tagit nyss ett bad 

att stärka kraft och håg. 

2. Och trenne sjöar slå sin arm 

omkring din midja, kring din barm, 

som sväller mer och mer; 

och bergen stå på vakt omkring, 

en grönskande förlovningsring 

med många undersköna ting, 

när sommarsolen ler. 

3. Du prövat sorgens bittra dar, 

ty pest och brand du lidit har, 

men allt är nu förbi, 

ur askan reste du dig opp 

föryngrad så till själ och kropp 

och började ditt levnadslopp, 

men trotsig, djärv och fri. 

4. Gå modigt framåt på din ban 

och spänn, en fjädrad gyllne svan, 

med kraft ditt vingepar. 

Var städse flitig som ett bi 

i handel, slöjd och industri 

och njut utav den poesi, 

som dina nejder har. 

5. Då kan du städse leva glad, 

och fast du är en ringa stad, 

så skall du aktad bli; 

ty ej din like jorden bär, 

man söke fjärran eller när, 

ej finns en plats så skön och kär, 

så levnadsglad och fri. 

6. Må Gud bevara dina hus 

och lysa med sitt klara ljus 

till tidens slut din ätt! 

Må städse enighet och tro 

och paradisisk frid och ro 

i dina stilla gårdar bo 

på grund av lag och rätt!

Alla vi i snömoln gå (Kanske framför oss ändå)

 

 

1. Alla vi i snömoln gå,

famla kring i dimma.

Kanske framför oss ändå

gröna öar simma.

Kanske skall ur kolsvart svall,

ur den kalla välvning,

stiga upp i alla fall

morgon med en skälvning.

2. Se, programblad stormar strö

runt vid vilda tjuten,

röda blad och blå, som snö

fladdrar det kring knuten.
Var och en skall boja ha.

Lär dig bara striden.

Vanefången trivs rätt bra.

Strunt i individen!

3. Fram, gå på! Ack, är du rädd?

Tiden må dig lära,

klä dig i ett lurvigt skägg

och förvildad ära.

Har du inte krigarblod?

Det var rent förbannat!

Saknar du moraliskt mod?

Bättre att du stannat. -

4. "Stannat var?" - Jo, där du var

långt bland stjärnor vita,

där varenda lilja har

ansiktsfärg av krita,

där det ordet social,

som här ständigt dräller,

inte röjs i vindars tal,

ej i månskrift heller.

5. Barnen lärt sig stava det.

Ynglingen att tro det.

Mannen att begrava det -

det är beskt för modet.

Alla vi i stormmoln gå,

famla kring i dimma.

Kanske framför oss ändå

gröna öar simma.

Vinterorgel

 

1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

3. Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

4. Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

6. Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

8. En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

10. till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

Nu är den dystra höst utbruten

1. Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

2. Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

3. Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

4. Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

Lilla bäcken (på Allan Edwalls 100-årsdag)

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen,

och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Ukrainsk text: Pablo Tjubinskyj, sv övers via engelskan Andreas Holmberg 2022

Cum decore (Sjung med skönhet)

J van den Borros sättning för blandad kör (bara melodin hörs dock):

Samma sång i fyrstämmig enmanskör:

 

Cum decore,

cum amore,

cum splendore,

cum ardore,

cum vigore,

cum calore,

voce cantate melodica.

//: Gaudia mirifica

magnificate in musica ://

Sjung med skönhet 

och med kärlek, 

kolorerat, 

passionerat!

Ja, sjung livligt

och sjung ivrigt, 

sjung med förundran din melodi! 

//: Glädje underbar och rik 

blir än större med musik ://