tisdag 16 december 2014

Östgötasång



1. Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja. 
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja. 
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen! 

2. Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt, 
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder, 
som raka uti ryggen var herre för sin hatt,
ej väjde fegt för storm och hårda väder. 
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov. 
Vi äro fädren lika, östgötar, gudskelov! 
Och vårt du är, du fagra Östergyllen! 

3. När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd 
till hemmets värn vid slätter och i skogar. 
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd,
så framåt då till kamp vid harv och plogar! 
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

lördag 13 december 2014

Nu står jul vid snöig port



1. Nu står jul vid snöig port,
klappar på och myser.
"Kära barn, släpp in mej fort!
Här står jag och fryser!
Se, min korg är full och tung,
båd´ åt gammal och åt ung
har jag gåvor rara.
Får jag hos dej vara?"
Ja, kom, kära jul, kära jul!

2. "Jag för med mej tända ljus
och en gran från skogen,
frid och fröjd i varje hus,
vänskap så förtrogen,
fattigman skall ej bli glömd,
där han hungrar tyst och gömd,
och var sorg som gråter
ska bli tröstad åter."
Ja, kom, kära jul, kära jul!

3. "Men vad bäst jag giver dej
vill till sist jag spara:
Jesusbarnet är med mej
och din gäst vill vara.
Vill du hava världens ljus
i ditt hjärta, i ditt hus,
får han helga fröjden
med sin frid av höjden?
Ja, kom, Herre Krist, Herre Krist!"

Nu tändas tusen juleljus






1. Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.
 

Raska fötter springa, tripp, tripp, tripp




1. Raska fötter springa, tripp, tripp, tripp,
mamma har så bråttom, klipp, klipp, klipp.
Juleklappar lackas in,
dörren stängs för näsan din.
Det är bara roligt.

2. Pappa har gått ut i stan, stan, stan,
köper där en präktig gran, gran, gran.
Den ska hängas riktigt full,
först en stjärna utav gull,
nötter sen och äpplen.

3. Se, nu är ju allting klart, klart, klart,
barnen rusar in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har säkert klappar.

4. Alla barnen ropa: "Ack, ack, ack!
Snälla rara pappa, tack, tack, tack!"

Margit får en docka stor.
Gungehäst får lille bror.
Stina får en kälke.

5. Snart är glada julen slut, slut, slut,
julegranen dansas ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
för det har han lovat!

Nu så är det jul igen



1. Nu så är det jul igen, jultomten myser,
julegran och klappar han skickar så snäll.
In i minsta koja nu juljusen lyser,
alla är så glada på julaftons kväll.

2. Kära jul, välkommen, välkommen till jorden!
Nu den långa hösten är slut för i år.
Med dej kommer snön och den lyser upp Norden,
sen så får vi påska, och så blir det vår.

3. Och så kommer sommarn, då grönt är i skogen,
smultronen, de rodnar och åkern blir gul.
Men i höst, då skörden är inkörd på logen,
då vi önskar åter: ack, vore det jul!

Himlen hänger stjärnsvart



1. Himlen hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen!

2. De vandra kring med stjärnljus, de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla!

söndag 2 november 2014

Akta skogen!



1. Akta skogen! Krafter strömma 
milt utur hans gröna gömma. 
Han är vänfast, trygg och trogen. 
Akta skogen! 

2. Regn och dagg ur molnens höjder 
lockar han, och friska fröjder 
gro, där han står stark och mogen. 
Akta skogen! 

3. Han är bondens livvakt. Bälten 
spänner han till skydd kring fälten. 
Lossas de, blir tomt på logen. 
Akta skogen! 

4. Åkerns fina brodd han vårdar, 
han ger skydd åt fält och gårdar. 
Spara yxan, bruka plogen! 
Akta skogen! 

5. Fryser du, han ger dig värma, 
bränner sol´n, vill han dig skärma, 
städs att svalka redobogen. 
Akta skogen! 

6. Akta skogen! Välljud strömma 
ljuvt utur hans gröna gömma. 
Han är vänfast, trygg och trogen. 
Akta skogen!

onsdag 29 oktober 2014

Dödens ängel




En gång dö, och sedan domen.
PAULUS

1. I Adams barn, som av jorden födens

och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

2. I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

3. I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

4. I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

5. Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

6. Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

7. Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

8. Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

9. I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

10. Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

11. I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

12. Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

13. Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

14. Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

15. Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

16. Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

17. Er jorden slukar, med värv och planer,

och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

18. Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

19. Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

20. Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

21. Gör rätt åt alla, och lindra nöden,

och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

22. Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

23. Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

24. Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

25. Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

26. En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

27. Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

28. I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

29. Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

30. Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

31. De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

32. Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

33. De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

34. Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

35. Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

36. Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd . . .

37. Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår . . .
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron. 

fredag 17 oktober 2014

Träd fram, du nattens gud




AFTONKVÄDE, DEDICERAT TILL 

FRU ASSESSORSKAN WELTZIN


1. Träd fram, du nattens gud, 
att solens lågor dämpa! 
Bjud stjärnan på din sky 
mot aftonrodnan kämpa! 
Gör ljumma böljan kall! 
Slut ögats förlåt till, 
kom, lindra kval och krämpa 
och blodets heta svall! 

2. Ditt täcke gömmer allt... 
betraktom Floras gårdar! 
Här skönsta höjder fly, 
där mörka griftevårdar 
på svarta kullar stå; 
och under uvars gråt 
mullvadar, ormar, mårdar 
ur sina kamrar gå. 

3. Vid källan allt är tyst; 
knappt rör sig minsta myra, 
när mot dess klara djup 
Timantes i sin yra 
bespeglar månens klot. 
På grenen av en alm 
Alexis hängt sin lyra 
och slumrat vid dess fot. 

4. Det späda vattensorl, 
som ned i mossan spelar 
och uti rännlars språng 
kring fältet sig fördelar, 
gör ögats sömn så söt, 
att döden liksom känns 
var droppa blod förstela 
i själva hälsans sköt. 

5. En ljum och kylig blåst 
emellan löven susar 
och under trädens rusk 
den mörkblå böljan krusar 
kring roddarns blanka år´. 
Mot klippan vid ett plump, 
dit strömmen inåt frusar, 
den glupska gäddan slår. 

6. Där ligger jägarn trött, 
med hatten under öra — 
vid bössan, mot hans arm, 
att minsta buller höra, 
sig hunden lagt i ring; 
och fiskarn nyss begynt 
sin not i vassen snöra 
och plaska stranden kring. 

7. På trädgårdssängens brant, 
som nedåt viken drager, 
den trevne åbon syns 
vid månens halva dager 
med vattenkannan fylld. 
Hans täppa syns så grön, 
var planta frisk och fager, 
försilvrad och förgylld. 

8. Vinrankans duvna prål 
åt muren vill sig luta — 
tulpanens skrumpna blad 
sig mer och mer tillsluta 
vid regnets glesa skur. 
Längst utåt ängens rymd 
hörs sista gången tuta 
vallhjonet i sin lur. 

9. Nu sitter lärkan tyst, 
sin gröna dörr tilltäpper — 
i rågskyln någon gång 
den svarta fågeln knäpper 
vid syrsans fräna ljud. 
Helt lågt syns svalans flykt, 
när Pan dess vingar släpper, 
till regnets förebud. 

10. Ur gräset skymtar fram 
ringblomman och vitsippan, 
just där sädsärlan sprang, 
den skogens nippertippan, 
med sina snabba tripp... 
Hör sparvens späda kval 
och ungarna på klippan: 
kip kip, kyp kyp, kip kip! 

11. Kring nattens majestät 
sig allt i dvala sänker — 
mot ródnan ur ett moln 
en åldrig urna blänker 
uppå en ättehög. 
Bland drakar där på gods, 
bland gyllne bloss och skänker 
sig Plutos skugga smög. 

12. Nu råder nattens frid 
och ögat vill sig sluta — 
lägg bort din pipa, Pan! 
Alexis, tag din luta 
och sjung i skogens valv! 
Cykloper, fauner, tyst! 
Hålt, gastar, opp att tjuta 
vid storm och jordeskalv! 

13. Bjud, Eol, vid ditt spel, 
att vädrens ras förvilla, 
bjud tystnad upp i skyn, 
bjud Neptun sitta stilla 
på sina mörka grund! 
Befall att klippans spets 
må tysta floder spilla 
på denna dyra stund! 

14. Tillåt najaden ej 
vid stranden sig få löja, 
bryt den tritonens arm, 
som brottas om dess slöja 
och grumlar flod och älv! 
Må sunnanvädret ej 
den minsta ilning röja — 
Apollo spelar själv. 

15. Arakne, fäll din nål 
och låt din ränning stanna! 
Kan du ditt ömma bröst 
mot lutans våld bemanna? 
Nej, lyssna vid hans slag! 
Vulkan, lägg släggan ner, 
håll handen för din panna! 
Men nu... nu somnar jag.

lördag 11 oktober 2014

Jag väljer mej april






1. Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

2. Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

fredag 10 oktober 2014

Käraste bröder, systrar och vänner




1. Käraste bröder, systrar och vänner, 
si Fader Berg han skruvar och spänner 
strängarna på fiolen och stråken han tar i hand. Ögat är borta, näsan är kluven; 
si hur han står och spottar på skruven; 
ölkannan står på stolen; nu knäpper han litet grand; – – – 
grinar mot solen, – – – 
pinar fiolen, – – – – – – – – – 
han sig förvillar, drillar ibland. 
Käraste bröder dansa på tå, 
handskar i hand och hattarna på. 
Si på Jungfru Lona, 
röda band i skorna, 
nya strumpor himmelsblå. 

2. Si Jergen Puckel fläktar med hatten, 
pipan i mun, och brännvin som vatten 
dricker han och gör fukter med huvud och hand och fot. 
Guldguler rock med styva ducriner; 
tätt uti nacken hårpiskan hänger; 
ryggen i hundra bukter 
och kindbenen stå som klot; – – – 
gapar på noten, – – – 
skrapar med foten, – – – – – – – – – 
pipan han stoppar, hoppar emot. 
Käraste systrar alltid honnett, 
bröderna dansa jämt menuett, 
hela natten fulla. 
Rak i livet, Ulla, 
ge nu hand, håll takten rätt!

söndag 14 september 2014

Viken, tidens flyktiga minnen (Narvamarschen)



Viken, tidens flyktiga minnen! 
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen! 
Natten nedsteg på våra sinnen, 
och för skuggorna är vår sång. 
Hågkomst av de framfarna dagar, 
som oss eldar och oss anklagar, 
gråa gäst, som ej tid försvagar, 
följe ditt allvar vår dunkla gång!

tisdag 19 augusti 2014

Til ungdommen



1. Kringsatt av fiender, gå inn i din tid! 
Under en blodig storm – vi deg til strid! 
Kanskje du spør i angst, udekket, åpen: 
hva skal jeg kjempe med, hva er mitt våpen? 

2. Her er ditt vern mot vold, her er ditt sverd: 
troen på livet vårt, menneskets verd. 
For all vår fremtids skyld, søk det og dyrk det, 
dø om du må – men: øk det og styrk det! 

3. Stilt går granatenes glidende bånd. 
Stans deres drift mot død, stans dem med ånd! 
Krig er forakt for liv. Fred er å skape. 
Kast dine krefter inn: døden skal tape! 

4. Elsk – og berik med drøm – alt stort som var! 
Gå mot det ukjente, fravrist det svar. 
Ubygde kraftverker, ukjente stjerner – 
skap dem, med skånet livs dristige hjerner! 

5. Edelt er mennesket, jorden er rik! 
Finnes her nød og sult, skyldes det svik. 
Knus det! I livets navn skal urett falle. 
Solskinn og brød og ånd eies av alle. 

6. Da synker våpnene maktesløs ned! 
Skaper vi menneskeverd, skaper vi fred. 
Den som med høyre arm bærer en byrde, 
dyr og umistelig, kan ikke myrde. 

7. Dette er løftet vårt fra bror til bror: 
vi vil bli gode mot menskenes jord. 
Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen – 
som om vi bar et barn varsomt på armen!

Vårt land, vårt land, vårt fosterland



1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
mer älskad än vår bygd i nord, 
än våra fäders jord. 

2. Vårt land är fattigt, skall så bli 
för den, som guld begär. 
En främling far oss stolt förbi: 
men detta landet älska vi, 
för oss med moar, fjäll och skär 
ett guldland dock det är.  

3. Vi älska våra strömmars brus 
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus, 
vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
allt, allt, vad här som syn, som sång 
vårt hjärta rört en gång. 

4. Här striddes våra fäders strid 
med tanke, svärd och plog. 
Här, här, i klar som mulen tid, 
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars vad det fördrog. 

5. Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod, 
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungers kval. 
Vem mätte allt dess spillda blod 
och allt dess tålamod?

6. Och det var här det blodet flöt, 
ja, här för oss det var, 
och det var här sin fröjd det njöt, 
och det var här sin suck det göt,
det folk som våra bördor bar 
långt före våra dar.

7. Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
här är oss allt beskärt; 
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått.
Vad finns på jorden mera värt 
att hållas dyrt och kärt?

8. Och här och här är detta land. 
Vårt öga ser det här.
Vi kunna sträcka ut vår hand 
och visa glatt på sjö och strand 
och säga: se det landet där, 
vårt fosterland det är.

9. Och fördes vi att bo i glans 
bland guldmoln i det blå, 
och blev vårt liv en stjärnedans, 
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå 
vår längtan skulle stå.

10. O land, du tusen sjöars land, 
där sång och trohet byggt, 
där livets hav oss gett en strand, 
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!

11. Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp 
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. 
Och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång.

måndag 23 juni 2014

Vikingabalken





1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,
han for vida som jagande falk,
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt.
Vill du höra hans vikingabalk?

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen, den blå.

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvav.

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord;
var det Freja, hon sveke dig dock.
Ty den gropen på kind är den falskaste grop,
och ett nät är den flygande lock.

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt,
om du endast med sansning det bär.
Den som raglar å land kan stå upp, men till Ran,
till den sövande raglar du här.

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst,
och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott;
hur den faller, beklage ej dig.
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej;
han behåller blott äran för sig.

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarna till.
Om du viker ett steg, har du avsked från oss:
det är lagen, gör sen som du vill!

10. När du segrat, var nöjd; den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej.
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst;
den är niding, som ger henne nej.

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om,
men ej förr, vill du hälsas för vår." -

12. Så han ristade lag, och hans namn med var dag
växte vida på främmande kust.
Och sin like han fann ej på blånande sjö,
och hans kämpar de stridde med lust. 

Hymn till Västergötland



1. Jag hälsar dig, Västgötarike,
i morgonens gyllene glans,
ty söktes kring världen din like,
jag vet att den aldrig fanns.
Jag hälsar de stugor röda,
när vallaren släpper sin hjord;
som doftande rosor de glöda
på åkrarnas dukade bord.

2. Jag vet var de fingo sin styrka,
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än.
Vart huvud bedjande böjdes
för klockornas vigda malm,
mot himlen all bygden höjdes
av Spegels jublande psalm.

3. Stig upp över svallande rågar,
du strålande midsommarsol!
Nu äringen kring mig lågar,
där plogen gick fram i fjol.
Stig upp med ymnighetshornet
och töm det på Vätterns strand,
men glöm ej att blanda i kornet
Guds frid över Västgötaland!

fredag 6 juni 2014

Sverige, Sverige, Sverige



1. Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, 
vår längtans bygd, vårt hem på jorden! 
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, 
och dåd blev saga, men med hand vid hand 
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 

2. Fall, julesnö, och susa, djupa mo! 
Brinn, österstjärna, genom junikvällen! 
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, 
där våra barn en gång få bo 
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Det er et yndigt land



1. Det er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
nær salten østerstrand 
nær salten østerstrand. 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark, 
og det er Frejas sal, 
og det er Frejas sal.  

2. Det land endnu er skønt, 
thi blå sig søen bælter, 
og løvet står så grønt 
og løvet står så grønt. 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
bebo de danskes øer, 
bebo de danskes øer. 

3. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
som virker, hvad han kan,
som virker, hvad han kan! 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
sin top i bølgen blå, 
sin top i bølgen blå.

torsdag 1 maj 2014

Arbetets söner




1. Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla,
ut över världen befrielsens ord!
Ur den förnedrande träldomens grift,

upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: "Bed och försaka"
länge oss nedtryckt i mörker och nöd:
//: Människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://

2. Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik.
Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalvens stod
kämpen med glödande känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana.
Fältropet genom nationerna går:
//: Sluten er under vår enighets fana,
fällen ej modet och segern är vår! ://

Se även Vindarnas kör!

måndag 14 april 2014

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred








1. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Men ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

2. God morgon! god morgon! sjöng fågeln på kvist, om kvällen blev den jagad och fångad till sist. 

3. Skönt doftade blomstret vid ängen i byn, 
om kvällen låg det krossat av hagel från skyn. 

4. Den lilla som lekte i gryningen röd, 
om kvällen låg på bädden så stilla och död. 

5. På jorden det lever ej någon så säll, 
att lyckan ej kan skifta från morgon till kväll. 

6. Lycksalig är själen som känner Guds fred, 
fast ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

7. God morgon vi sjunger med fågeln helt glatt, 
om än bak mörka galler vi sitter i natt. 

8. Guds folk kan sej glädja var morgon så ny, 
om än det mejas ner under aftonens sky. 

9. Som barnen jag fröjdas en morgon så röd, 
om än jag innan kvällen är stilla och död. 

10. Guds fred och god afton vi sjunger var kväll,
vår flyktande själ, den bevarar han själv. 

11. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Guds fred är hjärtesolen som aldrig går ned.

tisdag 8 april 2014

Vindarnas kör




Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

Se även Arbetets söner!

lördag 5 april 2014

Vid Färjestaden



1. Är näktergalen kommen i lund?
Faderallanla, faderallanla.
O ja, min kund, faderallanla,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
faderallanla, faderallanla.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

2. - O ja, på väg till Byxelkrok,
faderallanla, faderallanla,
mig stormen vrok, faderallanla,
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
faderallanla, faderallanla,
och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

3. Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
faderallanla, faderallanla,
och red mig palt, faderallanla
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
faderallanla, faderallanla,
i många år jag slukat salt
och det gör törsten stor.

4. Min faders gård står tom och grå,
faderallanla, faderallanla,
med mossa på, faderallanla,
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå,
faderallanla, faderallanla,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

5. Farväl, du vilda väg jag red,
faderallanla, faderallanla,
på solig hed, faderallanla!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
faderallanla, faderallanla,
jag följer sjömans skick och sed
och landar blott som gäst.

6. I Arontorp där blommar en ros,
faderallanla, faderallanla.
Jag far min kos, faderallanla,
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land. 
Faderallanla, faderallanla,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land.

lördag 1 mars 2014

Den blå Anemone



1. Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det
den förste dag i marts. 
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor 
et stænk af himlens tone? 
Den lille anemone, 
jeg planted der i fjor. 

2. På Lolland jeg den hented, 
et kærtegn fra min fødeø. 
Så gik jeg her og vented 
og tænkte, den må dø; 
den savner jo sit skovkvarter, 
sin lune luft, sit fede ler; 
i denne fjendske zone 
forgår min anemone, 
jeg ser den aldrig mer. 

3. Nu står den der og nikker 
så sejersæl i Jyllands grus, 
ukuelig og sikker 
trods ensomhed og gus, 
som om alverdens modgang her 
har givet den et større værd, 
en lille amazone 
og dog min anemone 
som søens bølge skær. 

4. Hvad var det dog der skete? 
Mit vinterfrostne hjertes kvarts 
det smelter ved at se det 
den første dag i marts.
Jeg tænkte "evigt skildtes ad 
min sjæl og glæden", da jeg sad 
i vint'rens grumme done. 
Nu gør min anemone 
mit hjerte atter glad.  

5. For denne rene farve 
den er mig som en vårens dåb, 
den la'r mig nyfødt arve 
en evighed af håb. 
Så bøjer jeg mig da mod jord 
og stryger ømt dit silkeflor, 
en flig af nådens trone. 
Du lille anemone, 
hvor er din skaber stor!

måndag 24 februari 2014

Önskan




1. Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

2. Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

3. Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

lördag 1 februari 2014

Stilla skuggor (Kväll och frid)



Stilla skuggor breda sig i kvällen,
solen släckes i svala sjön.
Klara stjärnor framgå över fjällen,

tända offrande kärleksbön:
"Blåa valv, i nattens timma,
o, låt aningens facklor glimma;
när det skymmer, må jag då förnimma
//: hoppets saliga, ljusa frid!" ://

måndag 13 januari 2014

Nu är glada julen slut, slut, slut




Nu är glada julen slut, slut, slut,
julegranen dansas ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän
- för det har han lovat!

onsdag 8 januari 2014

Hälsingesången (Såg du det landet)



Såg du det landet, där sjöarna ler,
och där forsens språng
är en jubelsång
mitt i skogens trolska drömmarsal?
Såg du det landet, där lurarna ger
mellan gran och tall
sina återskall
bland kullar, berg och dal?
Såg du väl detta land, som heter Hälsingland, vårt land,
där många åt oss brutit bygd med stark och senig hand,
där de som vi har älskat bäckens sorl och brus,
där de som vi har drömt i sommarnattens ljus?
Ja, vårt land är Hälsingland,
Hälsingland med sjö och strand,
Hälsingland, där kvinnor, män
bor och bygger än.
Ja, vårt land är Hälsingland,
Hälsingland med sjö och strand,
ja, vårt land, vårt land är Hälsingland!


Text: Arthur Engberg, ngt bearb. A.H.