måndag 21 december 2015

Jul, jul, strålande jul





1. Jul, jul, strålande jul,
glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus,
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul:
glans över vita skogar!

2. Kom, kom, signade jul!
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul,
sänk dina vita vingar!

fredag 18 december 2015

När juldagsmorgon glimmar





1. När juldagsmorgon glimmar
jag vill till stallet gå,
//: där Gud i nattens timmar
re´n vilar uppå strå ://

2. Hur god du var som ville
till jorden komma ner!
//: Nu ej i synd jag spille
min barndoms dagar mer ://

3. Dig Jesus vi behöva,
du käre barnavän,
//: jag vill ej mer bedröva
med synder dig igen ://

lördag 5 december 2015

En gång i fjärran väst





1. En gång i fjärran väst
vid Stilla havets kust 
jag fann mej själv en sommardag, 
mitt hjärta slog med lust 
och snart med mod 
på land jag stod. 
Jag tänkte gräva guld, 
bli rik och få betjänt, 
men mina planer gick omkull 
och jag fick ej en cent, 
men aldrig förr 
mej bättre hänt. 
För jag blev frälst, 
ja, härligt frälst, 
och jordens skatter får vem som helst. 
Jag byter ej bort 
den skatt jag fått 
för millioner, 
jag mår så gott. 

2. Jag reste hit och dit, 
att söka guld och glans, 
jag strävade och med all flit 
att vinna ärans krans 
jag ville opp 
till högsta topp. 
Jag tänkte inte på 
att när min famn var full, 
jag måste bort ifrån det gå 
och lämna mitt schatull 
på denna jord, och själv bli mull. 
Men jag blev frälst... 

3. Man slåss om torvorna, 
idag just liksom förr,  
och ser ej stackars Lasarus 
där utanför sin dörr
blott för sin skatt 
- tills det blir natt. 
Då klappar döden på, 
vem kan då hjälpa, vem? 
Den rike mannen måste gå 
från guld och vinning slem. 
Men Lasarus han fick gå hem.
Ty han blev frälst...


4. Att vinna ära här 
det aktar jag ej stort. 
Mitt namn i himlen skrivet är 
och genom himlens port 
en gång jag går 
och kronan får. 
Betyder minus här 
om kassan ej är full. 
Att vara himmelsk miljonär 
är mera värt än gull, 
för banken där går ej omkull.
Och jag blev frälst...

måndag 9 november 2015

Nisse tänker sjöman bli

   


1. Nisse tänker sjöman bli, 
segla till Jamaica, 
hämta hem bananparti 
ifrån ön Jamaica. 
Skall så hämta hem till mor 
socker ifrån Cuba, 
sockertopp så stor, så stor, 
hem till mor från Cuba. 

2. Köper i Brasilien fina kaffebönor,
går sen till Sicilien 
med sin last av bönor. 
Apelsiner får han där, 
granna, gula, runda, 
lastar där med stort besvär 
apelsiner runda. 

3. Och i Holland köper han 
hyacinter vackra, 
tulipan så grann, så grann, 
hyacinter vackra. 
Far sen hem till Sveriges kust, 
hem till mor i stugan, 
Då blir fest med liv och lust, 
stort kalas i stugan.

När jag sist gick ut att vandra

 


1. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
först en herre, stolt och tvär, 
han spatserade så här: 
hm hm hm, hm hm hm, 
hm hm hm, å hm hm hm. 

2. När jag sist gick ut att vandra 
mötte jag bland många andra 
sen en dam, så nätt och fin, 
trippa fram med vänlig min: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la. 

3. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
liten jänta, kvick och nätt, 
kasta boll på detta sätt: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la. 

4. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
en soldat, som gick >>takt tu>>, 
solbränd rakt som en hindu: 
takt å tu, takt å tu, 
takt å tu å takt å tu. 

5. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
en trumpetare till häst, 
ut han red som till en fest: 
tro tro tro, tro tro tro, 
tro tro tro å tro tro tro. 

6. När jag sist gick ut att vandra, 
mötte jag bland många andra 
min kusin från Härnösand, 
hem vi gick då hand i hand: 
tra la la, tra la la, 
tra la la å tra la la.

Små, små fågelungar

 

1. Små, små fågelungar 
sover i sitt bo. 
Lilla fågelmamma 
får då litet ro. 
Hon brukar flyga hit och dit 
och söka något gott, 
ty barnen har så stor aptit 
och aldrig nog de fått. 

2. Små, små fågelungar 
inte flyga kan. 
De kan bara gapa,
säga pip ibland. 
"Om ni gör som mamma gör, 
så kan ni flyga snart, 
nu vingen upp och ner vi rör, 
nu flyger vi med fart." 

3. Liten fågelunge 
är på marken kvar, 
kunde inte flyga, 
glömde hur det var. 
Han viftar så med vingar små, 
men kommer inte opp, 
han ropar på sin mamma då, 
han gör små skutt och hopp. 

4. Två små barn i skogen 
går att plocka bär. 
De hör någon pipa, 
undrar vad det är. 
De till den lilla ungen går, 
de sakta lyfter den. 
Då luft han under vingen får, 
han flyga kan igen.

Veva, veva positiv




1. Veva, veva positiv!
Se, vad här är brokigt liv!

Se, vad unga, gamla
sej till spelman samla!

2. Spelman har en apa med,
som är bunden med en ked.
Apan heter Jocko,
kommer från Marocko.

3. Lille Jocko hoppar kring,
klädd i tröja, hatt och ring,
dansar om på backen,
kliar sej i nacken.

4. När han kan, så gör han spratt,
rycker av en pojkes hatt,
drar en tös i håret,
fast han inte får´et.

Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär




Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär,
här är karusellen
som ska gå till kvällen:
tio för de stora och fem för de små,
skynda på, skynda på, nu ska karusellen gå!
//: För ha, ha, ha,
nu går det så bra
för Andersson och Pettersson och Lundström och ja´ ://

En tröstesam visa till läraren och idealisten Angelman

 

Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi: 

1. Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, 
fast Spaniens vin i din hals du har hällt? 
Du sitter som död under flygande skyar, 
din tomma butelj du på vägkanten ställt. 

2. Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj
och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten, 
så rivande ful mellan klibbande löv. 

3. O säj, var är kransen av konstgjorda rosor 
du band däj i dagsljus och stigande sol? 
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol. 

4. Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus, 
allt medan all himmelen över din hjässa 
står klar som kristall över byarnas hus! 

5. För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång - 
du sitter och snyftar när bittert det kvällas 
i salar som fyllts av din visdom en gång. 

6. Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa 
likt brokiga fåglar mot salstaket flög. 
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga 
när ömt din butelj som ett dibarn du sög. 

7. Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga däj fram under gnolande trän. 
Beskådad och fattig och tvättad och naken 
du vinglar mot gnällande grindarna hän. 

8. Det goda du gjort här i världen var ringa, 
en säck full av väder du liknade mest. 
Du multnar och spricker där bärarna vända, 
sex fot under skorna på socknens präst. 

9. Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron, 
för gärningar gjorda mot arma och nakna 
ska döma envar efter hans person? 

10. Men kanske du hemligen knäböjt i natten 
och skyggt bett den okände gälda din skuld? 
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, 
där muren är jaspis och gatan av guld? 

11. Då knäpper jag sakta en sång på fiolen 
och dansar av fröjd på din jordröda mull, 
jag sjunger, han är icke död, men han sover 
och drömmer om kronor av törnen och gull. 

12. Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus 
till skäraste silke vid harpornas brus, 
de bränna hans skam till en aska för vinden, 
att ren han må vandra till Herrans hus.

Tillägnad all ömklighet



1. Sorg, du är ömsom sjukdom och svek, 
plåga för kroppar och själar. 
De svaga dö i din hårda lek, 
de starka gör du till trälar. 

2. Trotsa jag vill dig med dans och sång, 
vägra din brygd att smaka; 
sova vill jag när natt blir lång, 
bäst du vill får du vaka. 

3. Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt, 
slänga dig bort från min skuldra, 
har du befallt mig: tig och sitt! 
skall jag stå upp och bullra. 

4. Kom, jag har grävt dig en fridens grav, 
dit skall du rödögd ramla. 
Glatt med min järnskodda tiggarstav 
skall jag fösa dig dit, du gamla! 

5. Glatt på din grav skall jag tråda en dans 
och på din vård skall bli skrivet: 
Vila i frid, du min andes svans, 
hindrande bihang till livet.

lördag 7 november 2015

Till min längtan




1. Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda, 
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner. 
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda, du är sändebud till honom som i ensamheten ber. 

2. Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga, 
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull, 
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga, 
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

3. Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla 
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå. 
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla 
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå. 

4. Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like, 
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud. 
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike, 
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud. 

5. Livet födde du och bar det fram på starka unga händer, 
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst,
steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder, 
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst. 

6. Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde, 
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is. 
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde, 
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

Märk hur vår skugga





Till Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen, diktad vid Grafven. 
Dedicerad till Doctor BLAD. 

1. Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! Innom ett mörker sig slutar, 
hur Guld och Purpur i skoveln, den där, 
byts til grus och klutar. 
Vinkar Charon från sin brusande älv, 
och tre gånger sen Dödgrävaren själv, 
mer du din druva ej kryster. 
Därföre Movitz kom hjälp mig och välv 
gravsten över vår Syster. 

2. Ack längtansvärda och bortskymda skjul,
under de susande grenar, 
där Tid och Döden en skönhet och ful 
till et stoft förenar! 
Till dig aldrig Avund sökt någon stig, 
Lyckan, eljest uti flykten så vig, 
aldrig kring Grifterna ilar. 
Ovän där väpnad, vad synes väl dig? 
bryter fromt sina pilar. 

3. Lillklockan klämtar till Storklockans dön, 
lövad står Cantorn i porten
och vid de skrålande Gossarnas bön
helgar denna orten. 
Vägen opp till Templets griftprydda stad 
trampas mellan Rosors gulnade blad, 
multnade Plankor och Bårar; 
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar. 

4. Så gick till vila, från Slagsmål och Bal, Grälmakar Löfberg, din maka; 
där, dit åt gräset långhalsig och smal, 
du än glor tillbaka. 
Hon från Danto-bommen skildes i dag, 
och med henne alla lustiga lag; 
vem skall nu Flaskan befalla? 
Torstig var hon och uttorstig är jag; 
vi ä torstiga alla.

Ur vägen, ur vägen



Vid kapten Schmidts gravkor 

1. //: Ur vägen, ur vägen 
för Gamla Schmidtens bår! :// 
Här ligger hjälten bland de stumma. 
Sorgpukor trumma, mumla och brumma! 
Kling, klang, kling, klang, 
hej, klinga och gutår!

2. //: Fall neder, fall neder 
du Nykterhetens vän! ://
Är ej processen snygg och täcker? 
Se på pukslagar'n, själva Stendecker!
Kling, klang, kling, klang! 
Han står på läktaren. ://

3. //: Du suckar, du suckar, 

ja döden har sitt qval ://
Planberg han för med floret glaven. 
Ack, aldrakäraste, täck är Prestaven! 
Kling klang, kling, klang,
du täcka Kämpendal!

4. //: I koret, i koret, 
där stannar vår Prestav ://  
Nu stämmas upp musikredskapen, 
och på sin hautbois spelar nu Knapen. 
Kling klang, kling klang,
kom, drick vid Schmidtens grav!

5. //: Här vilar, här vilar 
vår Rederlige Schmidt! ://
Glasögon opp, herr Guttenschwager,
på basfiolen hör hur han gnager! 
Kling klang, kling klang! 
Sitt stilla granne sitt!

6. //: Bland hjältar, bland hjältar 
har Bacchus mist sin man! :// 
Korus i korus suckar gråter, 
Nystedt han spelar, mungigan låter. 
Kling klang, kling klang, 
drick, granne, vad du kan!

7. //: Åt läktarn, åt läktarn,
min granne, titta opp! :// 
Där ser du Bacchus sitter tyster. 
Uti vår andakt, nu Broder och Syster, 
kling klang, kling klang, 
drick i vårt sorgelopp. 

8. //: Min granne, min granne,
vill du i koret? Topp! ://
Där får du flaskan ned ifrån laven. 
Kilberg har nycklarna själv til graven. 
Kling klang, kling klang,
er tjänare - låt opp!

Dödens Ö

 

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmerier försjunkne.)

1. Frida, Frida! 
Man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 
Fritt och vida 
ses flygmaskinen glida --- 
från bekymret aldrig hann den flygaren ändå! 
Far han upp i luften klar från ängslans gröna jord, säkert, säkert med han har bekymmerna ombord. Frida, Frida, 
man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 

2. Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. Stanna, stanna, 
jag mumlar, och vill banna 
då de fly till blomstersäng och gröna trädgårdsland. 
Icke fjäril'n såsom så'n jag alls förtörnas på. Obeständighetens hån det är, jag sörjer så. 
Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. 

3. Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen. Vatten vida, 
och popplar, som sig vrida 
på en ö --- den sköljs av våg så kall och klar och ren. 
Båten glider allvarsam, och ljud av årslag dö ---
far med vita andra fram till Dödens tysta ö... 
Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen.

4. Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd, du fin och proper är.
Tala aldrig mer om död, om mig du håller kär! - - - - - -
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Ja, säkert så det är!  

Ack, döden är en faslig björn

 

1. Ack, döden är en faslig björn, 
han kräver livet varje timma; 
en tätting och den stolta örn,
de måste samma våld förnimma; 
//: allt suckar för Naturens lag ://
Men Bacchus ler, likså gör jag. 

2. Men, till exempel, som så sker, 
att jag får stämning utav döden, 
min livsrevers förfallen ser, 
och slut på mina glada öden; 
//: så må det hända som det vill ://
men förrn jag dör, så drick mig till. 

3. Sen vill jag ställa an min färd, 
att bara björnar sku mig bära; 
en björn har jag till vän och värd, 
och bara björnar bo mig nära. 
//: Kom björnar, kom i tripp och trav ://
och Grimmen för min sorgprestav.

Anders han var en hurtiger dräng



1. Anders han var en hurtiger dräng, 
flitiger som en myra.
Stor var han som den grovaste karl, 
stark var han väl som fyra. 
Munter och gla' 
och hurtig han var, 
flickorna tyckte han var så rar. 
Lita på mej!
En får han sej, 
det kan jag tryggt bedyra. 

2. Anders var blyg och suckade: Ack, 
den som en flicka hade! 
Då kom han in i flickornas ring,
höjde sin röst och sade: 
"Söta små flickor! en vill jag ha, 
vilken utav er får jag nu ta?" 
"Anders ta' mej," 
"Anders ta' mej," 
skreko de alla glade. 

3. Nej, tänkte Anders, det var för svårt, 
jag kan få allihopa.
"Den som tar råda hon ska' bli min!" 
började han att ropa. 
Då rusa alla bums i en hög, 
högt upp i luften hårtofsar flög, 
hett gick det till,
tro´t om ni vill, 
ryslig var den bataljen. 

4. "Nej," sade Anders, "tåcka behag,
de röra mej så föga." 
Då fick han se, var Anna lill satt,
med tårar i sitt öga. 
Ack! tänkte Anders, glad i sitt sinn,
du, lilla Anna, du ska' bli min. 
"Vill du mig ha?" 
Hon svarte: "Ja!"
Så går det till att fria!

måndag 2 november 2015

Vi komma, vi komma




1. Vi komma, vi komma
från Pepparkakeland.
På vägen vi vandra
tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna
vi äro alla tre,
korinter till ögon
och hattarna på sne´.

2. Tre gubbar, tre gubbar
från Pepparkakeland,
till julen, till julen
vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken
vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från
vår pepparkakegris.

söndag 1 november 2015

Snabbt jagar stormen våra år




1. Snabbt jagar stormen våra år 
som skyar över hav. 
Knappt tändes, år, din blida vår, 
så bleknar glansen av. 
Din sommarblomstring är sin kos, 
hav tack för vad du gav, 
om ock du endast gav en ros 
att lägga på en grav. 

2. Du makt för vind och skyar, 
du makt för liv och år, 
som ständigt allt förnyar 
och allt i spillror slår, 
med öden och med timmar 
i julens aftonbrand 
du står, och sädet glimmar 
i såningsmannens hand. 

3. Giv psaltare och lyra, 
då mödan görs oss lång. 
Betag oss ej den dyra, 
den ljuva lust till sång. 
Låt klinga våra dagar 
som vind i gröna hagar, 
som hav i böljegång. 

4. Giv oss en härd att njuta vid 
av vårt beskärda bröd. 
Giv oss ett bröst att luta vid, 
när glädjen vänds i nöd. 
Giv oss en tro att sluta vid, 
tryggt i den mörka död.

fredag 30 oktober 2015

E fin vise




1. Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

2. Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

4. Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

torsdag 29 oktober 2015

Död och födsel gör oss lika





Död och födsel gör oss lika,
gå bort till de dödas ben,
sök där ut de arma, rika,
en förnäm och en gemen.
Gå till vaggan, se och lär
om det barn, som ligger där
och så stilla menlöst sover,
med sig förer guld och håvor.

(1697 års psalmbok 278:4)

tisdag 27 oktober 2015

Kung Karl, den unga hjälte



1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.

Skalden Wennerbom



1. Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

2. Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

3. Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

4. Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

5. Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

6. Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

7. Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

fredag 2 oktober 2015

Glädjens ögonblick



1. Sörj ej den gryende dagen förut. 
Njut av den flyende varje minut. 
Rosornas doft, 
druvornas ånga, 
skynda att fånga: 
yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

2. Fatta det blinkande glaset förnöjd. 
Sjung om den vinkande kärlekens fröjd. 
Men då du ler, 
munter för dagen, 
skräm ej behagen; 
flydda en gång, de ej följa dig mer. 

3. Drick ur den sparade ungdomens bål, 
drick den bevarade oskuldens skål. 
Glädje och dygd 
elda varannan. 
Kransad om pannan, 
visheten skämtar i vinrankans skygd. 

4. Klinga med roliga vänner i lag. 
Tryck den förtroliga handen i dag. 
Kanske du den 
aldrig mer trycker: 
härjaren rycker 
brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

5. Glad må du somna i graven, du ock; 
känslorna domna i tiden ändock. 
Efter en kväll, 
måttligen njuten, 
hjärtligen sluten, 
sover man roligt och vaknar man säll.

måndag 17 augusti 2015

O tysta ensamhet



Alt. melodi:


1. O tysta ensamhet, 
var skall jag nöjen finna? 
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar försvinna. 
En börda tung som sten 
mig möter vart jag går. 
Bland tusen finns knappt en, 
som kärlek rätt förstår. 

2. Det är den tyngsta sorg 
som jorden månde bära 
att man skall mista bort 
sin allra hjärtans kära. 
Det är den tyngsta sorg 
som solen övergår 
att man skall älska den 
man aldrig nånsin får. 
  
3. Emellan dig och mig 
där tändes opp en låga 
där tändes opp en eld 
som är en daglig plåga. 
Hur jag skall dämpa den 
vet jag alls ingen rå´, 
jag sörjer till min död 
om jag dig ej kan få.

En Celadon gav fröjderop




1. En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

2. Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

3. Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

4. "Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

5. "Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

6. Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

7. "Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

8. Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

9. Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

10. I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

11. Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

12. "Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

13. Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

lördag 8 augusti 2015

Skördemannen




1. Nu är det soligt och varmt på näset,
som insjön famnar med ögon blå,
och fröna skallra i penninggräset
och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
vi få nog svettas, förrn det tar slut.

2. Här, flicka kära, är räfsan färdig;
ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! Nej, kom, jag bär dig
igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är inte farligt:
du får ej väta de fötter små.
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt
det är ju gott att vi äro två.

3. Den ena stöder så lätt den andra;
det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
en gör ej nytta, men bägge två;
ty vad jag fäller, du räfsar samman
och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
tills Herren skördar på ängen sin.

4. Du tror väl inte, att jag dig sviker
och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig fast man blir riker
och ej förnöjder för pengars skull.
Men om man äger i alla öden
en trogen vän att sig sluta till,
då blir man lycklig i själva döden,
då har man gjort så som Herren vill.

5. Tack, flicka kära! du viskar bara
i örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog får vi bröd, det har ingen fara,
om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
och tänker på oss båd´ först och sist.

6. Se så, nu börjas! se, gräset ligger
omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel,
när skördarn kommer med lien sin;
men tätt i spåren, där går en ängel,
som räfsar samman och bärgar in.

måndag 27 juli 2015

Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn



Om dagen vid mitt arbete 
är du uti mitt sinn’, 
om natten, när jag sover, 
är du uti min dröm.
Om morgon, när jag vaknar, 
vem saknar jag väl då? 
Jag saknar enda vännen, 
som är långt härifrå.

lördag 25 juli 2015

Fredmans epistel 70: Movitz, vik mössan högt över öra



Om något som passerade i artillerilägret anno 1773 

1. Movitz, vik mössan högt över öra, 
glänta på ditt vita tält.
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, 
ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma, 
vägarna damma, 
posterna glamma, 
krögarne stamma redan; 
krigs-signalen längsen smällt. 

2. Tältet insveps i mörker och dimma, 
av kanoners eld och damm; 
stolt inom röken skyllrande glimma 
mörkblå leder fältet fram; 
än av trummans virvlar nejden gungar; 
än elden ljungar, 
än kulan slungar, 
än Fröjas ungar, hej ja! 
skala bergen kring som lamm. 

3. Bussarna stoja, hör du ej skriket 
av en svärm i svett och harm, 
som där kring mörsarn trängas i diket
och upplyfta arm mot arm? 
Se på deras ögon, morska, tända, 
hur de stå spända, 
uff! när de vända
mörsarn på ända, Movitz! 
viner kulan blank och varm. 

4. Klang! vakna Movitz, cheferna ropa, 
framför bataljonerna; 
fyrkanten redan drages tillhopa
och ren lyftas hattarna; 
korum in i skogens kamrar skallar, 
ekar och tallar, 
diken och vallar, 
allt återskallar Eko. 
Vakna Movitz; Klang! Hurra! 

5. Vakna, se soln i molnena skrider, 
luften svalnar mer och mer; 
koxa dit åt där vägen sig vrider, 
där du hjulen damma ser; 
se vad sköna skarar, ystra, lätta, 
snörda och nätta; 
ögat nu mätta, 
där är den rätta Venus, 
från Olympen kastad ner. 

6. Ser du två röda hjul hur de rulla 
i det späda gröna gräs; 
där inom skärmen präktigt vår Ulla 
gungar i sin öppna Chaise; 
fålen, löddrig, frustar och sig höjer, 
än huvud böjer,
än sig förnöjer,
än slår och flöjer fålen, 
över dälder, kärr och näs. 

7. Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen, 
till din Ulla varm och skön; 
kullstjälpt är Chaisen, där trilla hjulen 
bort med hela åkarlön. 
Ren kring luntan Hymens facklor brinna; 
men blott besinna, 
härnäst att finna
slik en Gudinna, Movitz! 
trotsar Gudars list och bön.

torsdag 23 juli 2015

Natt i timmerkojan




1. Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

2. Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

3. Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

4. All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

5. Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

onsdag 17 juni 2015

Snart dagas det, bröder!




1. Snart dagas det, bröder! Se östern i guld,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd,
till arbetet, liv eller död!

2. Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt,
vi bar det och teg i vår nöd.
Men äro vi många, så vare det sagt:
vi fordra vårt dagliga bröd!
Så eniga gå vi i lust och i nöd
till arbetet, liv eller död!

3. Det knakar i samhällets fogar och band
- låt falla vad inte kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,

förinnan i nöd vi förgå!
En fästning vi bygga till värn i vår nöd
- till arbetet, liv eller död!

lördag 6 juni 2015

Du gamla, du fria




1. Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika, sköna!
Jag hälsar dej, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna! ://

2. Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! ://

fredag 5 juni 2015

Der er et yndigt land



1. Der er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
|: nær salten østerstrand :| 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark 
|: og det är Frejas sal :| 

2. Der sad i fordums tid 
de harniskklædte kæmper, 
|: udhvilede fra strid :| 
Så drog de frem til fjenders mén, 
nu hvile deres bene 
|: bag højens bautasten :| 

3. Det land endnu er skønt, 
ti blå sig søen bælter, 
|: og løvet står så grønt :| 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
|: bebo de danskes øer :| 

4. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
|: som virker, hvad han kan! :| 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
|: sin top i bølgen blå :|

onsdag 3 juni 2015

Tack Gud för musiken




Jag säger:
Tack, Gud, för musiken, 
för alla sånger
som oss lyft så många gånger!
Vem kan leva utan
en underbar melodi?
Vad vore vi
utan en sång eller dans
inuti?
Jag säger: 
tack, Gud, för musiken, 
den ger oss harmoni.
Jag säger:
tack, Gud, för musiken
som vi får leva i.

Översättningen ovan gjordes 2011 som en vänlig polemik mot Niclas Strömstedts "ateistversion" nedan. Mot religion mer välvilliga agnostiker torde kunna använda min version ovan med åttondelspaus i st f "Gud", alltså: "Tack [paus] för musiken".


tisdag 21 april 2015

Vila vid denna källa




1. Vila vid denna källa!
Vår lilla frukost vi framställa:
rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
i våra korgar överstfulla
tömda i gräset rulla
och känn, vad ångan dunstar fin.
Ditt middagsvin
sku vi ur krusen hälla
med glättig min.
Vila vid denna källa,
hör våra valthorns klang, kusin...
...valthornens klang, kusin!

2. Präktigt på fältet pråla 
än hingsten med sitt sto och fåla, 
än tjurn han höres vråla 
och stundom lammet bräka tör. 
Tuppen på taket hoppar, 
och liksom hönan vingen loppar, 
svalan sitt huvud doppar, 
och skatan skrattar på sin stör. 
Lyft kitteln, hör, 
låt kaffeglöden kola. 
Där nedanför
präktigt på fältet pråla 
de ämnen som mest ögat rör...  
...som mest vårt öga rör. 

3. Himmel! Vad denna runden, 
av friska lövträn sammanbunden, 
vidgar en plan i lunden, 
med strödda gångar och behag. 
Ljuvligt där löven susa, 
i svarta virvlar grå och ljusa, 
träden en skugga krusa, 
inunder skyars fläkt och drag. 
Tag, Ulla tag, 
vid denna måltidsstunden, 
ditt glas som jag. 
Himmel! Vad denna runden
bepryds av blommor tusen slag! ...
... av blommor tusen slag!  

måndag 13 april 2015

Första maj första maj




1. Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

2. O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

3. Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Suomis sång




1. Hör hur härligt sången skallar
mellan Väinös runohallar!
//: Det är Suomis sång ://
//: Hör de höga furor susa,
hör de djupa strömmar brusa:
det är Suomis sång,
det är Suomis sång ://

2. Överallt en röst oss bjuder,
överallt en stämma ljuder:
//: Det är Suomis sång ://
//: Broder, äger du ett hjärta,
i dess tjusning, i dess smärta
hör blott Suomis sång,
hör blott Suomis sång ://