tisdag 16 augusti 2011

Värnamovisan





1. Jag sjunger till positivets toner
en sång om kärlekens ljuva zoner,
en sång om kärlek och hopp och tro
i Apladalen i Värnamo.

2. Det var en yngling som hette Petter,
från Västbo socken, Hult gården heter,
han svarvar pinnar, det må ni tro,
på stolfabriken i Värnamo.

3. En afton gick han till gröna lunden
att promenera i aftonstunden.
Han gick sen solen sig lagt till ro
till Apladalen i Värnamo.

4. På vägen mötte han en vacker flicka,
som kärleksfullt uppå honom blicka´.
Han lyft´ på hatten och sa: "Månntro,
är fröken hemma i Värnamo?"

5. "Ack nej, i Östbo, där är jag hemma,
min far är bonde, mitt namn är Emma.
Jag ämnar här blott en tid att bo
och lära sy uti Värnamo."

6. Då bjöd han henne helt artigt armen.
Från deras hjärtan i ungdomsbarmen,
nu byggde Amor helt snabbt en bro
i Apladalen i Värnamo.

7. Och nu sa Petter: "Min flicka rara!
Säg, vill du jag på min fråga svara?
Säg, vill du svära mig evig tro
i Apladalen i Värnamo?"

8. "Ack ja," sa Emma, "min Petter kära,
att Dig tillhöra, det vill jag svära,
till hösten kunna vi sätta bo
i Apladalen i Värnamo."

9. De sutto ännu i många timmar,
på sällhetsvågor snart Petter simmar.
Han var så glad så han ropte: tjo!
i Apladalen i Värnamo.

10. Men hem till Östbo hon styrde färden
och glömde sedan där ut´ i världen
att Petter hon svurit evig tro
i Apladalen i Värnamo.

11. Med sorg i hjärtat och dystra tankar
då till Amerikat Petter vankar.
Han suckar ofta: "How do you do
i Apladalen i Värnamo?"

12. Därför I gossar här uti salen,
ta´n er till vara för kärlekskvalen,
ty vet, att falskhet kan även bo
i kvinnohjärtan i Värnamo.

Vägarna de skrida (Vandringsvisa)



1. Vägarna de skrida,
älvarna de glida,
vindarna de rida högt på löddrig sky.
Skogarna de gånga
stora steg och långa,
åsarna de draga långt från bygd och by.
Högst av alla vandrar solen själv.
Kom och låt oss följa sol och vind och älv!

2. Stackars de, som sitta
i en vrå och titta
rakt emot en vägg och ingen solglimt få!
Stackars de, som ligga
längtande och tigga
bara lite luft och lite himmel blå!
Lyckliga vi fria vandringsmän,
glatt vi gå och komma gladare igen!

3. Upp i fjällen gå vi,
blåa höjder nå vi,
vinden blåser bort all dalens rök och damm.
Vidderna de tiga,
klintarna de stiga,
djupt i djupet under oss dra molnen fram.
Vandra vi i dalen ner igen,
fjällets friska vind han dansar kring oss än!

Vårvindar friska



1. Vårvindar friska
leka och viska
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förrän i havet störtvågen far.
//: Klaga mitt hjärta,
klaga och hör
vallhornets klang
bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal ://


2. Hjärtat vill brista,
ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst!
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun och klappande bröst.
//: Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal ://

Litet bo jag sätta vill




1. Litet bo jag sätta vill,
gård med trädgårdstäppa till,
liten åker till att grava
vill jag uppå landet hava:
huset utan vank och brist -
fyra rum och förstukvist.

2. Ladugården lagom stor:
åtta får och fyra kor,
gris i stian, häst i stallet,
liten kvarn vid vattenfallet,
och vid bryggan ner vid strand
liten båt att ro ibland.

3. Gröna ängar, gödda fält,
allting så ordentligt ställt,
harvad åker, raka diken,
vacker utsikt utåt viken,
och så långt man skönja kan
berg och holmar om varann.

Vi gå över daggstänkta berg






1. Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera,
och sorger ha vi inga,
våra glada visor klinga,
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

2. De väldiga skogarnas sus, fallera,
gå mäktiga som orgeltoners brus, fallera,
och livets vardagsträta
så lätt det är förgäta
vid de väldiga skogarnas sus, fallera.

3. De gamla och kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera,
men vem skulle sjunga
om våren den unga,
om vi vore kloka som de, fallera.

4. O mänskor, förglömmer er gråt, fallera,
och kommer och följer oss åt, fallera!
Si, fjärran vi gånga
att solskenet fånga,
ja, kommer och följer oss åt, fallera!

5. Så gladeligt hand uti hand, fallera,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera,
det sagoland som skiner
av kristaller och rubiner,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera!

Tror jag

1. Jag har fått den stora sorgen,
jag har mist min lilla vän;
men jag har ändå den trösten,
jag får väl en ann´ igen
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralala!

2. Vad ska den på balen göra,
som ej någon flicka har?
Han ska sej en toddy dricka
eller röka sin cigar,
tror jag...

3. Varför lider jag den kvalen?
Vem kan bättre ha än jag?
När jag vill, går jag på balen,
jag har ingen ledsam dag,
tror jag...

4. Tjuv och tjuv det ska du heta,
för du stal min lilla vän,
men jag har ändå den trösten,
jag får väl en ann´ igen,
tror jag...
 

Så havre



1. Viljen I veta och viljen I förstå
hur bönderna pläga så havre?
Min fader han sådde, han sådde så här,
och stundom så vilade han armen.
Han stampade med fot,
han klappade med hand,
så gladelig, så gladelig,
han vände sig om uti ringen.

2. Och se vad jag fick uti min hand,
och se vad jag fick att föra!
En liten flicka, så fager och så grann,
så fin i sina kläder!
Jag håller dig så kär,
jag står dig så när,
jag kan inte säga hur vacker du är,
jag låter dig stå för en annan.

Studentsång




Sjung om studentens lyckliga dag!
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund
i den lund,
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro.
Hurra!


(Svea, vår moder, hugstor och skön,
manar till bragd som i forntida dar,
vinkar med segerns och ärans lön;
men den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslans rena brand,
aldrig brista må
trohets helga band
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland,
liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!)

Si god afton och god kväll (Kungsmarschen)



1. Si god afton och god kväll,
min utvaldaste vän,
huru lever nu världen med dig?
Har du nöjen och mår bra,
som jag tror väl att du har,
//: har du hälsan, visst roar det mej ://

2. Har du silver, har du gull,
har du kistorna full´?
Har du pengar, visst roar det mej.
Jag har ett förnöjsamt sinn,
det är rikedomen min,
//: det är bättre än penningar och gull ://

3. När jag tänker uppå dej
röres blodet i mej,
lilla vännen, förglöm aldrig mej.
Ser du stjärnorna de små
uppå himmelen den blå
//: falla neder till jorden som strå ://

4. Förr skall sjöar och strand
bliva torra som sand,
förrän jag tager mej någon ann´.
Förr skall måne och sol
falla neder till jord
//: förrän jag ändrar om dessa ord ://

Staffan var en stalledräng





1. Staffan var en stalledräng,
vi tackom nu så gärna,
han vattna´ sina fålar fem,
allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen
de blänka.

2. Hastigt lägges sadeln på,
innan solen månd´ uppgå.

3. Bästa fålen apelgrå,
den rider Staffan själv uppå.

4. Innan någon vaknat har,
framme han vid skogen var.

5. Nu är eld uti var spis,
julegröt och julegris.

6. Nu är fröjd uti vart hus,
julegran och juleljus.

Pojkarna





1. Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

2. Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

3. Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

4. Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

5. Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

6. Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

7. Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

8. Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sej!
Jag er ej mera känner,
ni känner inte mej.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

9. Med fyrti år på nacken
de stretar med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

Per Spelman han hade en endaste ko



1. //: Per Spelman han hade en endaste ko ://
//: Han bytte bort kon sin, fick felan igen ://
"Du gamla goda fiolin, du fiolin, du felan min."

2. //: Per Spelman, han spela, och felan hon lät ://
//: så pojkarna dansa´ och jäntorna grät ://
Du gamla...

3. //: Och om jag vart gammal som sten under bro ://
//: så aldrig jag bytte bort felan mot ko ://
Du gamla...

4. //: Och om jag vart gammal som mossa på trä ://
//: så aldrig jag bytte bort felan mot fä ://
Du gamla...

Opp Amaryllis

1. Opp, Amaryllis!
Vakna, min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, låt mej utan våda
i Neptuni famn dej frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.

2. Kom nu och fiska,
noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mej åt;
kläd på dej tröjan,
kjorteln och slöjan,
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna,
låt mej ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
ska vi nu plaska i vår lilla båt.

3. Tag dina metspön,
revar och dragen,
nu börjar dagen,
skynda dej!
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mej?
Låt oss fara till det lilla grundet
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet
varöver Tirsis så harmade sej.

4. Stig då i båten,
sjungom vi båda!
Kärlek ska råda
i vårt bröst.
Eol sej harmar,
men när han larmar
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dej följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!

Oh! Susanna


1. I came from Alabama
with my banjo on my knee,
I´m going to Lousiana,
my true love for to see.
It rain´d all night the day I left,
the weather it was dry,
the sun so hot I frose to death;
Susanna, don´t you cry.
Oh! Susanna, oh, don´t you cry for me,
for I´m goin´ to Louisiana
with my banjo on my knee.

2. I had a dream the other night,
when everything was still:
I thought I saw Susanna
acoming down the hill.
The buckwheat cake was in her mouth,
the tear was in her eye;
says I, I´m coming from the South,
Susanna, don´t you cry.
Oh! Susanna, oh...

Nu tror jag det kan vara tid

Nu tror jag det kan vara tid
att tänka på refrängen,
och efter dagens strid och frid
bege sej hem i sängen
och drömma mången ljuvlig dröm
om gull och gröna skogar,
ett eget bo, en hälft så öm
och här och där små krogar.
Rectissime!
Strictissime!
Skål frater amantissime!
Ett eget bo, en hälft så öm
och här och där små krogar.

Nu ska vi skörda linet idag


Nu ska vi skörda linet idag,
häckla det väl och spinna det bra,
sen ska vi väva tröja och kjol,
svänga oss glatt i dansen.
Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk,
vävstolen slår,
spolen den går,
dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk,
svänga oss glatt i dansen.

My Bonnie


1. My Bonnie lies over the ocean,
my Bonnie lies over the sea,
my Bonnie lies over the ocean,
oh, bring back my Bonnie to me!
Bring back,
bring back,
bring back my Bonnie to me, to me,
bring back,
bring back,
o bring back my Bonnie to me!

2. O blow ye winds over the ocean,
o blow ye winds over the sea,
o blow ye winds over the ocean
and bring back my Bonnie to me!
Bring back...

3. Last night as I lay on my pillow,
last night as I lay on my bed,
last night as I lay on my pillow,
I dreamed that my Bonnie was dead.
Bring back...

Mandom, mod och morska män



1. //: Mandom, mod och morska män
finns i gamla Sverige än,
kraft i arm och mod i barm,
ungdomsvarm i bardalarm ://
//: Ögon blå,
blommor små
ler i blomsterdalar där.
Nord, du kraft i liv och lem,
Nord, du milda hjärtans hem ://

2. //: Toner än från forna dar
ljuder där i skog och dal,
vilda som en storm på hav,
milda som en tår på grav ://
//: Lyssna då,
vänner, på
hemländsk, hundraårig sång!
Lyssna, älska, lär er den!
Sjung, ja sjung den själva sen ://

Löjtnanter borde aldrig finnas till

1. Det var en tid då jag var ung och glad,
fallera,
då bodde jag uti en liten stad,
fallera.
En lycka hade där så när mig hänt,
fallera,
det var strax efter sen jag blev student,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

2. Jag i en flicka blev så dödligt kär,
fallera,
ni vet vad det är för ett grymt besvär,
fallera.
Fast jag var glad, jag ändå grät och led,
fallera,
då man är kär, är allting upp och ned,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

3. Om dagen gick jag sovande omkring,
fallera,
då natten kom, så sov jag ingenting,
fallera.
Jag magrade, blev glåmig, blek och vit,
fallera,
fast jag var hungrig, åt jag ej en bit,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

4. Och hade mygg ej funnits, så, min själ,
fallera,
jag tror jag riktigt hade svält ihjäl,
fallera.
Och hade regn ej stundom fallit ned,
fallera,
jag tror av törst jag hade strukit med,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

5. Min sköna, som jag var så kär uti,
fallera,
var sjutton år och hette Amelie,
fallera.
Av elden som i hennes öga brann,
fallera,
jag märkte snart att vi förstått varann,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

6. På stadens brygga stodo vi en dag,
fallera.
"Stå ej så när kanten", sade jag,
fallera.
"För min skull, Amelie, lå¨t bli, låt bli!"
fallera,
men foten slant och flickan föll uti,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

7. "Fräls, himmel!", skrek dess moder, som var med,
fallera,
och med ett skutt jag dök i djupet ned,
fallera!
Men i en slup en löjtnant kom i hast,
fallera,
och fick med ens i hennes klänning fast,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

8. Han flickan förde levande, fast blek,
fallera,
till hennes mor, som stod på strand och skrek,
fallera.
Jag sam till stranden med det rön jag gjort,
fallera:
i byxor är det svårt att simma fort,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

9. Men mamma i sin famn löjtnanten slöt,
fallera,
och gav mej fan, fast jag var mera blöt,
fallera.
Löjtnanten kom i sjunde himlen in,
fallera,
och Amelie var icke mera min,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

10. En ed jag svor, så helig som en bön,
fallera,
att ej för flickor hoppa ner i sjön,
fallera.
Men sällan går det som man tror och vill,
fallera,
löjtnanter borde aldrig finnas till,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Längtan till landet



1. Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne.

2. Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Längtan till Italien



1. Jag längtar till Italien, 
till Italiens sköna land,
där små citroner gula
de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna stå röda,
de lysa uppå strand.

2. Jag längtar till Italien,
där palmerna de stå
så doftande och höga
med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer
med många stjärnor små.

3. Jag drömmer om Italien
vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta
bland lådor och bland lod,
jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler
uppå den klara flod.

4. Jag tycker att jag ser
hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen
på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska
med röst så ljus och len.

5. Hon sjunger om Italien,
om Italiens sköna land,
där små citroner gula
de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner
bak Vesuviuses rand.

Limu, limu, lima



Limu, limu, lima,
Gud, låt solen skina
över bergena blå,
över kullorna små,
som i skogen ska gå
om sommaren.

Kulna höst



1. Kulna höst med regn och töcken,
bara backar, torra trän,
ängar magra som en öken,
tomma fält och fåglaskrän,
isbelupna kärr och hagar,
mörka gång och hala stig,
långa nätter, korta dagar
- sägen: skall jag gifta mig?

2. Horn, som krönt så många pannor
torde även kröna min.
Hustruns knorr samt knot och bannor
värre är än själva hin.
Skall jag tåla sura miner,
buller, harm och ordakrig,
vaggegods som illa viner?
Nej, jag vill ej gifta mig.

3. Tyst likväl: i kalla sängar
roligt är att ha kamrat,
vacker flicka, vackra pengar,
vackra gods samt hov och stat,
vackra barn som ropa "pappa!"
- ack, vad fägnad innerlig!
Kyssa, ta i famn och klappa...
ja, jag tror jag gifter mig.

4. Men ännu ett ord i laget:
tänk om jag då råkar på
en som är av förra slaget,
huru ville det då gå?
Får jag ock av sista stycket
och jag skulle änkling bli,
månntro då mig hulpe mycket
giftermål och frieri?

5. Så står jag bland tvenne lågar
- dock, jag tror jag låter bli!
Men stor sak, jag tror jag vågar:
lyckan står dem djärvom bi.
Flickor, kom! ... Nej, stanna ute!
Ack, vart skall man vända sig?
Sist jag fattar det beslute´:
Gud vet om jag gifter mig!

Kristallen den fina


Kristallen den fina
som solen månd skina,
som stjärnorna blänka i skyn.
Jag känner en flicka
i dygden den fina,
en flicka i denna här byn.
Min vän, min vän och älskogsblomma!
Ack, om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din
och du allra kärestan min!
Du ädela ros och förgyllande skrin.

Kors på Idas grav


1. Mossbelupen hydda
står vid Heklas fot,
höga granar skydda
den mot stormens hot.
Men därinne,
sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.

2. Alfred, skön som våren,
drog till fjärran land.
Blek, med spridda håren,
Ida grät på strand.
Gå att strida,
glöm ej Ida,
hennes kärlek, hennes tro!
Sorgligt skall hon bida
återkomstens ro.

3. Året slöt sin bana
tvenne gånger om,
saknad blev en vana,
ingen Alfred kom.
Van att lida,
stackars Ida
dolde smärtan för sin far.
Kraft att ensam strida
än dess hjärta har.

4. Snart från bleka kinden
blomman vek sin kos.
Så av Scirocsvinden
härjas Söderns ros.
Tårfyllt öga
mot det höga
fåfängt följde hjärtats bön.
Trohet båtar föga,
sveket blir dess lön.

5. Enda dotterns smärta
rör den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta
skyndar att ge tröst:
Sörj ej, Ida,
till din sida
snart jag Alfred återför.
Blott för dig jag vida
bort en vallfart gör.

6. Ida gick till stranden
lik en enslig hamn,
ritade i sanden
månget älskat namn.
Morgondimma,
middagstimma,
suckande hon andas här;
månens bleka strimma
finner henne där.

7. Skyhögt böljan svallar
över havets bryn,
åskan rysligt knallar,
blixten delar skyn;
skepp förstöras,
nödrop höras,
vraken slungas emot land
och av vågen föras
många upp på strand.

8. Av förtvivlan slagen
Ida såg sin far;
redan skumt för dagen
gubbens öga var:
"Dödsminuten
är förfluten,
döden redan kallar mig,
Alfreds tro är bruten,
han har svikit dig."

9. Nu sin hand han lade
i sin dotters hand,
ett farväl han sade,
gick till fridens land.
Döden svingar
mörka vingar,
nu ett hemskt, ett smärtans ljud.
Samma ängel bringar
Idas själ till Gud.

Klang, min vackra bjällra



1. Klang, min vackra bjällra,
i den sena kväll!
Spring, min raska fåle
över mo och fjäll!
Hemåt ila
vi med vindens snabba fart,
där så vila
vi i mjuka armar snart,
och vår lycka
ingen må förtycka. (Fine)
Alla kvällens norrsken flämta
där i skyn;
alla sälla minnen skymta
för min syn.
Klang, min vackra bjällra...

2. Klang, min vackra bjällra,
glatt i kvällens ro!
Spring, min raska fåle,
över fjäll och mo!
Första morgonstråle
randas i vårt hem;
alla skogar småle
och vi le åt dem;
om vi stjälpa,
det kan ingen hjälpa. (Fine)
Syns ett ljus ej glimma
i den mörka däld?
Är det hemmets skimmer
eller stjärnans eld?
Klang, min vackra bjällra...

Jungman Jansson





1. Hej å hå jungman Jansson,
redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan
och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina,
har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin,
så sjung hej och hå.

2. Hej å hå, jungman Jansson,
är du rädd din lilla snärta
ska bedraga dej, bedraga dej
och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blänka,
säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen
och sjung hej å hå!

3. Hej å hå, jungman Jansson,
kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna
i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar
bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, men hederlig,
så sjung hej å hå!

4. Kanske sitter du som gammal
på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt
över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina
för en sup i Jokohama
- det är slarvigt, men mänskligt,
så sjung hej å hå!

Jag vet en dejlig rosa




1. Jag vet en dejlig rosa
och vit som liljeblad.
När jag på henne tänker,
så görs mitt hjärta glad.
Dess stämma ger en hjärtans tröst,
lik näktergalens blida röst,
så hövisk och så ljuv.

2. Som solen fagert skiner,
är hon som purpur klar.
Gud låt dig aldrig sörja
men alltid vara glad!
Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman,
som längta till varann´!

3. Var dag går solen neder
och dagelig uppgår.
När kommer dagen blider,
att jag dig skåda får?
I hågen är du städs mig när.
Farväl, farväl, min hjärtlig kär!
Mång tusende god natt!

Jag unnar dig ändå allt gott






Jag unnar dig ändå allt gott,
o ljuva ängel fin.
Fast du ifrån mig haver gått
är du i hågen min.
Så tackar jag för kärleken
jag njutit har av dig, min vän,
till denna dag och stund.

I sommarens soliga dagar (Högsby lantmannaskolas gånglåt)







1. I sommarens soliga dagar 
vi gå genom skogar och hagar,
på färdens besvär ingen klagar.
Vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
Du som är ung,
kom med och sjung
och sitt ej hemma slö och tung.
Vår sångartropp
den gångar opp
på kullens allra högsta topp.
I sommarens soliga dagar
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!

2. När vårliga vindarna susa,
när nätter som dar äro ljusa,
ja, då skola sångerna brusa,
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
Du som är ung...

3. Bland mognande skördar som gunga
vi vandra i klunga och sjunga.
De gamla som hör oss bli unga,
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
Du som är ung...

4. När höstvindar ila så kalla,
när vita små flingorna falla,
vid minnet så tralla vi alla,
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
Du som är ung...

I Lissabon där dansa de



1. I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun
och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun
som starkt oportovin.

2. Där sjunga rossignolerna
i dunkel muskotlund
för prinsarne och gemålerna
i nattens ömma blund.
Där fladdra kupidonerna
på vingar av kristall
kring grevarne och baronerna,
som sucka dagen all:

3. Du västanvind av Salvador,
som blåser stark och vek,
väck upp en hind ur liljesnår,
att vi må driva lek.
Jag är en hjort i myrtendagg,
min krona är av gull
och bär en ros på varje tagg
för all min längtans skull.

4. Från brinkarna vid Munga strand
hörs mäktigt ny och brus.
Där dansa paren hand i hand
i Pillmans glada hus.
Var man som lyfter sina lår
till gamman i hans sal
är som en präktig matador
och prins av Portugal.

5. En trulsig sky går tung av bly
och spyr sin hagelsvärm,
men flickan lutar vårlig hy
mot Pillmans lena ärm.
Från buktig stång med höstligt bång
en väderhane gal,
men flickan ler i Pillmans fång
som Maj i Munga dal.

6. En fruktröd gren står gungande
och slår mot vägg och glas,
i humlegården sjungande
går östans druckna bas.
Du höstvind, fyll din vida bälg
och blås som i trumpet!
Jag är en högkrönt bröllopsälg
bland rönn i Munga vret.

7. Nu spricker molnets grå madrass
vid åskans hårda knall
och månens skepp med gyllne stass
går fram i vinrött svall.
Låt oss gå ut och segla med
från höstens vissna hus
till städer under liljeträd
och slott i myrtensus.

Hösten är kommen

 

1. Hösten är kommen, hör stormarna gny! 
Svanen tar avsked och svalorna fly.
Blomman har bäddat i mossan sin grav;
vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

2. Solen är slocknad, så mörkt blir på hed,
regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
och i sin urna tar tårarna mot.
Sommarn här nere har slutat sitt lopp;
där uti stjärnorna tindrar han opp.

Här är gudagott att vara




Här är gudagott att vara,
o vad livet dock är skönt!
Hör, vad fröjd från fåglars skara,
se, hur gräset lyser grönt!
Humlan surrar, fjäriln prålar,
lärkan slår i skyn sin drill,
och ur nektarfyllda skålar
dricka oss små blommor till.

Helgdagskväll i timmerkojan




1. Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro.
Sjung, Björnbergs-John ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

2. Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind.
Här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.
Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

3. Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingars väl,
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

4. Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör,
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.


Hej hoppsan galanta flickor ä´ vi

1. //: Hej hoppsan galanta flickor ä vi,
fästemännen for till Gävle ://
Men om de inte mera kommer åter,
ta mej katten vi dem begråter.
Hej hoppsan galanta flickor ä vi,
fästemännen for till Gävle.

2. //: Gossar ha vi, ja, femton i var buske,
ja, bevars för så många, många ://
Men när det gäller till att trogen vara,
bort till skogen löper hela skaran.
Gossar ha vi, ja, femton i var buske,
ja, bevars för så många, många.

Glädjens blomster i jordens mull


Glädjens blomster i jordens mull,
ack, visst aldrig gro!
Kärlek själv ju försåtlig är
för ditt hjärtas ro.
Men därovan för hopp och tro
blomstra de evigt friska.
//: Hör du ej, hur andar ljuvt
om dem till hjärtat viska? ://


Fjäriln vingad syns på Haga



1. Fjäriln vingad syns på Haga 
mellan dimmors frost och dun
sej sitt gröna skjul tillaga
och i blomman sin paulun.
Minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

2. Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan,
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan.
Längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.

3. Se, Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn.
Under skygd av välvda stammar
på den väg man städad ser
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.

4. Vad gudomlig lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man, hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar
själv den trumpne glättig går.

En sjöman älskar havets våg



1. En sjöman älskar havets våg,
ja, vågornas brus,
när stormen skakar mast och tåg.
Hör stormarnas sus!
//: Farväl, farväl,
förtjusande mö,
vi komma väl snart igen! ://

2. Jag avsked tar av vännen kär
vid vågornas brus.
Den hulda då mig trohet svär
i stormarnas sus.
Farväl, farväl...

3. Hon trycker då så ömt min hand
vid vågornas brus.
Då känns det tungt att gå från land
till stormarnas sus.
Farväl, farväl...

4. Hon viskar ömt och ljuvt mitt namn,
vid vågornas brus:
Kom snart tillbaka i min famn,
från stormarnas sus!
Farväl, farväl...

5. Med tåren uppå snövit kind
- hör vågornas brus -
den stelnar av den kalla vind,
av stormarnas sus.
Farväl, farväl...

6. Min trogna flickas varma kyss
- hör vågornas brus -
för sista gången fick jag nyss.
Hör stormarnas sus!
Farväl, farväl...

7. Där står hon än på stranden grön,
vid vågornas brus,
och ber till Gud för mej en bön
ur stormarnas sus.
Farväl, farväl...

En gammal lek

1. Och linden bär löv och löven falla av
och jorden bär alla gröna skogar.
Vi lekte en lek, en gammal, gammal lek,
vi lekte den i alla våra dagar.
Och se vad jag fått uti min hand,
och se, vad jag fått att föra!
En liten flicka så fager och grann,
så nätter uti sina kläder.
Jag håller dig så kär,
jag stiger dig så när.
Jag törs inte säga hur vacker du är,
jag låter dig stå för en annan.

2. Och linden bär löv och löven falla av
och jorden bär alla gröna skogar.
I herrar, det var min hjärtanskär,
hon lekte med mitt hjärta grymma lekar.
De lyste som guld hennes ljuvliga ord,
när vi lekte och viskade kärligt.
Men trollguld faller som vissnade löv,
och så föllo vi båda från varandra.
Jag håller dig så kär...

3. Och linden bär löv och löven falla av,
och jorden bär alla gröna skogar.
Nu leder min väg i natten in,
I herrar, den stora, tysta natten.
De unga, de sörja för alls ingen sorg
och fröjdas för alls ingen glädje.
De dåras av trollenas guldröda mull
och leka så farliga lekar.
Jag håller dig så kär...

En dansvisa

1. Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!

2. Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!

3. Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!

Elvira Madigan





1. Sorgeliga saker hända
än i våra dar minsann.
//: Sorgeligast är dock denna
om Elvira Madigan ://

2. Vacker var hon som en ängel,
ögon blå och kinder röd´,
//: smärt om livet som en stängel,
men hon fick en grymmer död ://

3. När hon dansade på lina
likt en liten lärka glad,
//: hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad ://

4. Så kom greve, löjtnant Sparre,
vacker var han, utav börd,
//: ögon lyste, hjärtat darra´,
och hans kärleksbön blev hörd ://

5. Greve Sparre, han var gifter,
barn och maka hade han,
//: och från dessa då han rymde
med Elvira Madigan ://

6. Så till Danmark styrdes färden,
men det tog ett sorgligt slut,
//: ty långt ut i vida världen
längta´ de att slå sig ut ://

7. Det tog slut på deras pengar -
ingenting att leva av!
//: För att undgå ödet stränga
taga de sin ro i grav ://

8. Så pistolen greven lade
i sin hand och sikte tog.
//: Skottet träffa´ Elviras hjärta,
knappt hon andas, förr´n hon dog ://

9. Ack, hör nu, ni ungdomsglada,
som så sällan ser er för,
//: att ni ej i blod få bada
ock en gång, förrän ni dör ://

Där björkarna susa



Där björkarna susa sin milda sommarsång,
och ängen av rosor blommar,
skall vårt strålande brudefölje en gång
draga fram i den ljuvliga sommar.
Där barndomstidens minnen sväva ljust omkring
och drömmarna på barndomsstigar vandra,
där skola vi i sommar växla tro och ring
och lova att älska varandra.
Där björkarna susa, där skola vi bland dem
svära trohet och kärlek åt varandra.
//: Där skola vi sen bygga vår unga lyckas hem
och göra livet ljuvligt för varandra ://

Det blåser kallt, kallt väder

1. Å när som jag var på mitt fjortonde år
- det blåser kallt väder ifrån sjön -
då börja´ jag att segla på böljorna de blå.
Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön.

2. Å när som jag seglat en månad eller två,
så var jag lika aktad som kaptenens egen son.

3. Å när som vi kom intill Kalmare hamn,
vi bärga´ våra segel och hala oss i land.

4. Å när som jag kom upp till Kalmare torg,
då stod där en flicka med en grönmålad korg.

5. Å när som jag kom ut till Kalmare tull,
så stod där samma flicka så öm och kärleksfull.

6. Å då sade jag till flickan som så:
"Säg, vill du mig giva en kyss eller två?"

7. "Nej tack, min gunstig herre, jag kysser inte er,
ty om ni fått en så vill ni ha fler."

8. Å nu så ä vi gifta, å nu så är hon min,
ty jag fick taga min, när de andra tagit sin.

9. Å den som sjunger visan å inte lägger till,
han plikte fem riksdaler och miste flickan sin.

Der verlassene Liebhaber



1. Horch, was kommst von draussen rein?
Hollahi! Hollaho!
Wird wohl mein Feinsliebchen sein.
Hollahiaho!
Geht vorbei und schaut nicht rein.
Hollahi! Hollaho!
Wirds wohl nicht gewesen sein.
Hollahiaho!

2. Leut, die haben mir erzählt,
hollahi, hollaho!
was ich für ein Schatz erwählt;
hollahiaho!
denk ich mir in meinem Sinn:
Hollahi! Hollaho!
mag es gut sein oder schlimm.
Hollahiaho!

3. Wenn mein Schätzel Hochzeit macht,
hollahi, hollaho!
ist´s für mich ein Trauertag.
Hollahiaho!
Geh dann in mein Kämmerlein,
hollahi, hollaho!
trag den Schmerz für mich allein,
hollahiaho!

Den motsträvige brudgummen


1. De klädde en brud i bröllopsskrud
- I kväden väl om I kunnen -
då hälsade brudgummen hem till sin brud:
jag vill inte vara brudgumme.

2. Och när som de kommo till kyrkogård
- I kväden väl om I kunnen -
två honom ledde, den tredje drev på,
för han ej ville vara brudgumme.

3. Och när som de kommo på kyrkohall
- I kväden väl om I kunnen -
det hördes så grant hur den stackarn han gnall:
"Jag vill inte vara brudgumme!"

4. Och när som de kommo till kyrkodörr
- I kväden väl om I kunnen -
så skrek han långt värre än han gjorde förr:
"Jag vill inte vara brudgumme!"

5. Och när som de kommo i kyrkan fram
- I kväden väl om I kunnen -
så ynkade både kvinna och man,
för han skulle vara brudgumme.

6. Men fram kom prästen med bok i hand:
- I kväden väl om I kunnen -
"Nu är hon din hustru, och du hennes man,
nu slipper du vara brudgumme!"

7. Och brudgummen tog sin brud i famn:
- I kväden väl, om i kunnen -
"Nå, Gud vare lov, nu är jag din man.
Nu slipper jag vara brudgumme!"

Den gamle ungkarlens och gammaljäntans sång

Piippu, piippu,
kukkaro ja piippu,
vanhanpojan mööpeleitä:
kukkaro ja piippu.

Kiulu, kiulu,
ämpari ja kiulu,
vanhanpiian mööpeleitä:
ämpari ja kiulu.

Pipa, pipa,
tobakspung och pipa,
gamle ungkarlns husgeråder:
tobakspung och pipa.

Stäva, stäva,
ämbare och stäva,
gammaljäntans husgeråder:
ämbare och stäva.

Den första gång jag såg dej



1. Den första gång jag såg dej, 
det var en sommardag,
på förmidda´n, då solen lyste klar.
Och ängens alla blommor
av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig
och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull
till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dej,
det var en sommardag,
den första gång jag tog dej uti handen.

2. Den första gång jag såg dej,
då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen,
från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen,
så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå,
så svår att observera.
Den första gång jag såg dej,
då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

3. Och därför när jag ser dej,
om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar
och lärkans friska slag
och vågens frus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd
sej gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad,
som älskande behaga,
att sommarsolen skiner
på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och behaga.

söndag 14 augusti 2011

Byssan lull



 1. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
där komma tre vandringsmän på vägen ://
den ene, ack, så halt,
den andre, o så blind,
den tredje säger alls ingenting.

2. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor ://
den ena är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.


3. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
där blåsa tre vindar på haven ://
på Stora ocean,
på lilla Skagerack
och långt upp i Bottniska viken.

4. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen ://
den första är en bark,
den andra är en brigg,
den tredje har så trasiga segel.

5. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer ://
den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken, den röda.

6. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
tre äro mödrarna de goda ://
den första Eva är,
den andra Sara kär,
den tredje mild jungfru Maria.

7. //: Byssan lull,
koka kittelen full,
i Gud äro trenne personer ://
den första är Gud Far,
den andra är hans Son,
den tredje Guds helige Ande.

Aftontankar vid Fridas ruta



1. Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
mild vid sin tysta vakt
på hennes fönsterplåt.
Ack, som jag alltid sagt:
när fint jasminer
dofta i daggig prakt
blir vek mitt hjärtas låt.
Kunde en kärlekstakt
framför de små gardiner
gnolas av mig försagt
till spanska lutors gråt.
Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
mild vid sin tysta vakt
på hennes fönsterplåt.

2. Älvan sin hamn har fällt.
Blusens klängen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund.
Ängeln sin sko har ställt
inunder sängen.
Rosigt tapetens fält
vill hägna hennes blund.
Kanske hon skådar sällt
den friska sommarängen,
medan en fågel gällt
sitt kvitter slår i lund.

Älvan sin hamn har fällt.
Blusens klängen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund. 

3. Hennes gardin jag fann
ljus med ränder.
Flicka med vattenspann
och alp, så blå och skön.
Skådar en ståtlig man
med vita tänder;
tuppfjärdern vickar grann
i jägarhatten grön.
Hunden i stramat band
sin nos mot alpen vänder.
Mannen nu ser ett grand
på flickan som i bön. 

Hennes gardin jag fann
ljus med ränder.
Flicka med vattenspann
och alp, så blå och skön.

4. Kvinnan vid skogen rand -
drag så veka! -
lyftat sin runda hand.
(Med Frida likhet rår).
Önskar, från Sverges land
vi flytt att leka
högt där i snön ibland
den ädla blomman står!
Här uti månens brand
- vad tjänar till att neka! -
glömmer jag Vardags strand
och drömmen vingar får. 

Kvinnan vid skogen rand -
drag så veka! -
lyftat sin runda hand.
(Med Frida likhet rår).

5. Frida till ro sig lagt -
månen skiner -
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.
Glittrande i sin prakt
de små jasminer
bakom staket stå vakt
liksom i ömt försåt.
Sakta är vindens takt,
så blitt i natt han viner;
blomflarn han hopabragt
på gatan, blank och våt.

Frida till ro sig lagt -
månen skiner -
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt. 

Ack, om jag hade mig en gästbudsflicka

//: Ack, om jag hade mig en gästbudsflicka
till att dansa med ://
//: Så skull´ jag dansa,
så det skulle skramla ://
i alla rolighetens stunder.
//: Först i kammaren
å sen i salen ://
å sist med bruden på vallen.

torsdag 11 augusti 2011

Lasse liten




1. Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten,
större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten.

2. Där är varmt och där är kallt,
Lasse, Lasse liten,
men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten.

3. Långt det är från öst till väst,
Lasse, Lasse liten,
borta bra, men hemma bäst,
Lasse, Lasse liten.

måndag 8 augusti 2011

Ro, ro till fiskeskär



1. Ro, ro till fiskeskär!
Vad slags fiskar får vi där?
Laxen fet och flundran bred,
torsken grå och sillar små,
//: och ålen stor och lång som så! ://

2. Ro, ro till fiskeskär!
Många fiskar får vi där,
en till far och en till mor,
en till syster, en till bror
//: och en till mej, en riktigt stor! ://


Jfr den här norska varianten (med omvänd strofordning):

Blinka, lilla stjärna där






1. Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar vad du är!
Fjärran lockar du min syn,
lik en diamant i skyn.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar vad du är!

2. När den sköna sol gått ner
strax du kommer fram och ler,
börjar klar din stilla gång,
glimmar, glimmar natten lång.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar vad du är!


3. Ofta du med blick så fin
tittar genom min gardin,
sluter ögat ej förrän
solen visar sej igen.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar vad du är.

Gesällvisa






Måndag gör jag ingenting,
ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mej omkring,
mej omkring, mej omkring.
Onsdag går jag ut och vankar,
torsdag sitter jag i tankar,
fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till.

En liten tomtegubbe satt en gång




1. En liten tomtegubbe satt en gång
vid stugan sin uppå en tuva.
Han tyckte dagen var så fasligt lång,
han satt och vände på sin luva.
Usch, han frös
och han nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, han frös
och han nös,
stackars gubben hade snuva.

2. Men tomtegumman sade: "Vad står på?"
Du skrämmer både mej och katten,
till doktor Mullvad ska du genast gå,
så att vi kan få ro till natten.
Gör dej fin,
gubben min,
(atschi, atschi, atschi, prosit!)
Gör dej fin,
gubben min,
och ta på dej söndagshatten!"

3. Och gubben gick till doktor Mullvad in,
som bodde under björkestubben,
och doktorn laga´ genast medicin,
som han tog fram ur källarskrubben.
"Hoppsansa,
nu blir jag bra!
(atschi, atschi, atschi, prosit!)
Hoppsansa,
nu blir jag bra,
det nös jag på", sa tomtegubben.

Videvisan





1. Sov, du lilla vide ung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

2. Solskensöga ser på dig,
solskenfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

Min hatt


Min hatt den har tre kanter,
tre kanter har min hatt,
och har den ej tre kanter
så är det ej min hatt.

Å jänta å ja





1. Å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt uppå landavägen, å ja,
å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt uppå landavägen.
Där mötte ho mej en möra så klar,
då sola ho sken på himmelen så rar,
å vacker som ljusan dagen ho var.
Mitt hjärte, vart tog dä´ vägen?

2. Å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt på missommersvaka, å ja,
å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt på missommersvaka.
Där råka vi varann mä fräsande fröjd,
å allri ja nånstin känt mej så nöjd,
ja kasta mina ben i himmelens höjd
och hoppa över alle taka.

3. Å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt uti gröna lunden, å ja,
å jänta å ja,
å jänta å ja,
allt uti gröna lunden.
Där stal jag mej en köss så rosenderöd
å talte om för henne hela min nöd
å frågte om ho ville dela mitt bröd,
och ho svara ja på stunden.



4. Å jänta å ja', 
å jänta å ja' 
allt i Ransäters körka, å ja', 
å jänta å ja', 
å jänta å ja' 
allt i Ransäters körka. 
Där stodo vi då vid altaret just 
å lovade tro i nö å i lust 
å allt intill livets sistaste pust 
så troget varandra dörka. 

Tre små gummor skulle gå en gång





//: Tre små gummor de skulle gå en gång
till marknaden uti Nora ://
"Vi ska ha roligt", sa gummorna de små,
"vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå,
åka karusell
och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora."




Gåsa, gåsa, klinga



1. Gåsa gåsa klinga,
ge mej dina vingar!
Vart ska vi flyga?
Till rosende lund.
Där bor göken,
där gror löken,
där bygger svalan,
i rosende lund.
Där sitter gubbar
och spelar på gullstubbar,
där sitter gummor
och spelar på gulltrummor, 

Där sitter snälla barn
och leker med gulläpplen.
Där sitter du
och där sitter jag. 



2. Gåsa gåsa klinga,
ge mej dina vingar!
Vart ska vi flyga?
Till rosende lund.
Där bor göken,
där gror löken,
där bygger svalan,
i rosende lund. 
Där sitter drängar
och spelar på gullsträngar,
där sitter pigor
och spelar på gullgigor.
Där sitter snälla barn
och leker med gulläpplen.
Där sitter du
och där sitter jag.

Albertina

1. Det byggdes ett skepp uti Norden,
Albertina så var det skeppets namn,
pumpa läns!
Albertina må så vara,
Albertina ingen fara,
Albertina så var det skeppets namn,
pumpa läns!

2. Den skutan är allaredan målad,
hon är målad i grönt och gredelint...

3. Den skutan är allaredan lastad,
hon är lastad med bayerskt öl och vin...

4. Den skutan är allaredan gången,
hon är gången på böljorna de blå...

5. Den skutan är allaredan strandad,
hon är strandad bland bränningar och skär...

6. Dess gravskrift är allaredan skriven,
den är skriven på gyllene latin...

7. Den skutan är allaredan bärgad,
hon är bärgad bland bränningar och skär...

Gökvisa

1. //: Jag gick mej ut om kvällen
i skogens lugna ro ://
//: Koko, koko, tralalala, koko! ://

2. //: Långt borta ibland träden
gol göken sitt koko ://
//: Koko, koko, tralalala, koko! ://

Ett gammalt fult och elakt troll


1. Ett gammalt fult och elakt troll
det var en gång,
som kom till detta landet i en
luftballong.
Det lade sej i Småland
med huvudet på Åland,
och fötterna de var i samma stund
i Lund.

2. Och hos det gamla trollet var
en trollmadam.
En näsa hade hon som hela
Amsterdam.
Hon lagade till maten
och lade upp på faten
en kaka utav sand
så stor som Svealand.

3. Och hos det gamla trollet var
en gammal katt
som var så stor, så stor som hela
Kattegatt.
Långt bort i Yokohama
man hörde hur han jama´
och svansen var så rund som hela
Öresund.

4. Så är den korta sagan slut
för denna gång,
ty trollen redan gett sej av
i sin ballong.
Nu är de nog vid polen,
ja, kanske mitt i solen,
och kära vän,
de kommer aldrig mer igen.

Från Engeland till Skottland





1. Från Engeland till Skottland
där seglade en brigg,
å ruttna var dess master
å trasig var dess rigg.
Vad de gick långsamt fram
men de gick ändå fram!
Vi hurra för den resan
när vi kom till Köpenhamn.

2. Kompassen ombord,
den har vi aldrig haft,
vi segla efter böljorna
å skepparns gamla hatt.
Vad de gick långsamt fram...

3. Lanternan ombord
den har vi aldrig sett,
förutom den som satt uppå
kaptenens näsespets.
Vad de gick långsamt fram...

4. Vi hade inga segel,
vi hissade en särk,
å aldrig hade folket sett
ett sådant underverk.
För de gick långsamt fram...

5. Vi hade ingen styrhytt,
de va ett veaskjul,
å ratten den va gjord utå
ett spinnerockahjul.
För de gick långsamt fram...

6. Å en gång i veckan
så skulle vi ha gröt,
så feck vi åv den mjölken
som uti Nordsjön flöt.
Vad de gick långsamt fram...

7. Å en gång i veckan
så skulle vi ha kött,
de feck vi av den suggan,
som av misströstan dött.
Vad de gick långsamt fram...

8. Vi hade ingen flagga,
men de geck bra ändå,
vi hissa upp vår styrman
sen vi klått´en gul och blå.
Vad de gick långsamt fram...

9. Kaptenen ombord
han va en märklig man,
ibland stod han på däck å skrek:
"I hela fridens namn,
va de går långsamt fram
- men de går ändå fram!"
Vi hurra för den resan
när vi kom till Köpenhamn.

tisdag 2 augusti 2011

Vallgossens visa






På berget jag sitter,
runt om mej allt tiger,
i kvällen jag sjunger för mej själv.
Skyhög furan över mej stiger,
i djupet fradgar den stilla älv.
Och högt är berget
och tyst är skogen.
Enslig är kvällen,
ensam är jag.

Äta litet, dricka vatten



//: Äta litet, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo ://
//: stillhet någon stund på dagen,
det är lagen,
det är lagen
för min hälsa och min ro ://

Uti vår hage



1. Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd!
Vill du mej något, så träffas vi där.
Kom liljor och akvileja,
kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta,
kom hjärtans fröjd!

2. Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd!
Vill du, så binder jag åt dej en krans.
Kom liljor...

3. Kransen den sätter jag sen i ditt hår.
Kom hjärtans fröjd!
Solen den dalar, men hoppet uppgår.
Kom liljor...

4. Uti vår hage finns blommor och bär.
Kom hjärtans fröjd!
Men utav alla du kärast mig är.
Kom liljor...


9004412118032568 759 kr

Should auld acquaintance be forgot


Should auld acquaintance be forgot
and never brought to mind?
Should auld acquaintance be forgot
and days of auld lang syne?
For auld lang syne, my dear,
for auld lang syne,
we´ll take a cup of kindness yet
for auld lang syne.

Ingen är en ö, nej (No man is an island)




Ingen är en ö, nej, 
ingen bara sin. 
Varje glädje gläder mej, 
varje sorg den är min.  
Vi behöver andra, 
vara om igen  
varje mänskas syskon, 
varje mänskas vän.  
Så såg jag folket samlas,  
musiken drog igång,  
och i mitt hjärta ringer 
dess underbara sång:  
Ingen är en ö, nej, 
ingen bara sin.
Varje glädje gläder mej,
varje sorg den är min.
Vi behöver andra, 
vara om igen
varje mänskas syskon,
varje mänskas vän.

No man is an island,
no man stands alone.
Each man´s joy is joy to me.
Each man´s grief is my own.
We need one another,
so I will defend
each man as my brother,
each man as my friend.
I saw the people gather,
I heard the music start.
The song that they were singing
is ringing in my heart:

No man is an island,
no man stands alone.
Each man´s joy is joy to me.
Each man´s grief is my own.
We need one another,
so I will defend
each man as my brother,
each man as my friend. 

På lingonröda tuvor



1. På lingonröda tuvor
och på villande mo,
där furuskogen susar
susilull och susilo,
där kan man se dem, en och en
och stundom två och två,
på lingonröda tuvor
komma dansande på tå.
Det är flickorna i Småland,
det är flickorna från mon,
det är flickorna som vallmoblom
och lilja och pion.
Ja, det är flickorna i Småland,
susilull och susilo,
som gå vallande och trallande
på villande mo.

2. Och går du ut på vägarne,
du gångande sven,
ja, går du ut i världen
för att söka dig en vän,
och frågar du och spörjer,
susilull och susilo,
var månn´ i hela världen
de bästa flickor bo:
Det är flickorna i Småland...

3. Och vänder du dig spörjande
att få den gåtan löst
och vänder du dig sörjande
mot väster och mot öst,
då skall du höra vindens
susilull och susilo
dig svara var i världen
de bästa flickor bo:
Det är flickorna i Småland...

Blåsen nu alla!



1. Blåsen nu alla!
Hör böljorna svalla,
åskan går.
Venus vill befalla
där Neptun rår.
Simmen, tritoner,
och sjungen, miljoner
Fröjas lov!
Svaren, postiljoner
i Neptuns hov.
Se Venus i sin prakt!
Kring henne hålla vakt
änglar, delfiner, sefirer
och Pafos hela makt:
vattennymfer plaska kring
i ring.

2. Fåglarna titta
och fiskarna spritta
ur sitt rum.
Gastarna de sitta
på havets skum.
Vädrena susa,
sig böljorna krusa,
bugna ner.
Skyarna bli ljusa,
och solen ler.
Venus på fältet är.
Snäckan, som henne bär,
sirad med vimplar och blomster,
den gula vassen skär.
En triton med solhatt stor
nu ror.

3. Dån hörs från logen,
och säden fullmogen
blixtrar nu.
Göken gal i skogen
så matt: kuku!
Kråka och vipa
nu näbbarna slipa,
flyga snällt.
Pan han tar sin pipa
och blåser gällt.
Hjortarna stångas, slåss,
älgarna fly som bloss.
Glimmande, simmande,
Venus hon lämnar sin kaross,
går in i Palemons tjäll
i kväll.

Vem kan segla förutan vind




1. Vem kan segla förutan vind,
vem kan ro utan åror,
vem kan skiljas från vännen sin
utan att fälla tårar?

2. Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror,
men ej skiljas från vännen min
utan att fälla tårar.