fredag 19 april 2013

Ja, det är våren



Ja, det är våren, ja, det är våren,
som har kommit igen,
och med den kärleken,
ja, det är våren, ja, det är våren,
som har kommit tillbaka igen.
När vi varann i portarna krama,
och kattorna på gården jama,
då är det våren, ja, det är våren,
som har kommit tillbaka igen.

fredag 12 april 2013

Hönsgummans visa




1. Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu!
Kväd mina pullor å tuppar, hå hå,
sjung kuckeliku!
Låt si var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

2. Årsgammal var jag, då fröken (Kristina) for bort,
då hörd jag di sa,
hur hon ha hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va.
Men bort vill hon resa
till den, som kan lesa
bakfram i katkesa.
Lika va di sa,
nog ha fröken vari bra,
men di narra´na sta.

3. Sen va en herre (Karl X Gustav) på gården jag minns,
han va väldug med art,
yppare husbond näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun (Hedvig Eleonora) som vart änka,
fick sörja och tänka,
va hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

4. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son (Karl XI),
fyra års herre, som miste sin far;
men minns han var mån
om åkrar å ängar
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han var föga stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

5. Grannsämja, hemfred å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun (Ulrika Eleonora d.ä.) som han fick, va ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from och gudfruktig,
så sedig och tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

6. Sonen (Karl XII) tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor och krut.
Men trolla dä krute,
di hölls mä därute!
Dä vålde på slute,
att rävana log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

7. Endaste systern (Ulrika ELeonora d.y.) va frommer å go,
som ärvde sin bror,
att hennes herre (Fredrik I) på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått,
såsom han ha förmått.

8. Men huru väl har den Högste försett
vår herrgål igen
mä både herre å fru (Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika) han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å käl,
bå te kropp å te själ.

Sov, du stormiga hjärta, sov




1. Sov, du stormiga hjärta, sov,
sov i mitt lugna sköte!
Tyst omkring dig är skogens hov,
eken susar Guds allmakts lov.
Sov i mitt sköte,

dagen till möte!
Gud allena är ljus,
men världen är natt.

2. Sov som förr vid din moders barm,
sov på din fallna krona!
Höghet kyler, och guld gör arm,
kärlek ensam är rik och varm.
Sov på din krona!
Gud kan försona.
Gud allena är ren, 
men vi gå i synd.

3. Sveriges rike är nu min famn:
sov i ditt kungarike!
Hat går vilse, men tro ger hamn,
sov välsignad i Herrens namn!
Sov till Guds rike!
Sorgerna vike!
Gud allena är hög, 
men vi äro stoft.

Här ligger landet (Sång till Uppland)



1. Här ligger landet, landet med ära, 
sagornas, minnenas, löftenas trakt.
Hembygd, din fana glada vi bära,
fladdre den högt emot skyarnas jakt!
Sjung, den som kan det:
här ligger landet,
Uppland, vår hembygd med skördar och järn.

2. Här just om våren lärkorna sjunga,
så som man aldrig på jorden det hör,
medan kring slätten skogarna gunga,
väckta till jubel av vindarnas kör.
Sjung, den som kan det...

3. Här just mot hösten tegarna bära
gyllene vete och gungande råg,
medan den bleka höstmånens skära
lyser de flyktande svanornas tåg.
Sjung, den som kan det...

4. Var vi än vandra långt bort i världen,
vart vi än stäva på levnadens ström,
styr dock vår tanke jublande färden
hit till vår hembygd i längtan och dröm.
Sjung, den som kan det...

Så skön är ej i klippors skygd (Lundaslätten)




1. Så skön är ej i klippors skygd
en fjärd med solsken på,
som Sveriges gröna Lundabygd,
när ax i blomma stå,
när lätt för aftonvindens fläkt
den vida slätten gungar täckt
och näktergalen slår
sin drill i nordens vår.

2. Hit längtar friden till sitt bo
från livets vilda lek;
här lägger stormen sig till ro
i lummig bok och ek.
Kastanjen skuggar vandrarns stig
och smidig murgrön flätar sig
med ros och blommig hägg
kring trevna hyddans vägg.

3. Det öga, som har sett sig trött
på nordens ödemark,
det vilar ljuvt, av odling mött,
på kullar, fält och park.
När sakta mullrar långt ifrån
ett sömnlöst världshavs tunga dån,
ler Sundets silverband
vid horisontens rand.

4. Som öar ur ett ändlöst hav
stå vita gårdar fram;
mot himlen tecknas tornen av
vid gula vägars damm.
Högtidlig som en bautasten,
på åtta seklers gravar re´n,
står mäktig dômen kvar
från forna jättedar.

Beväringsvisa



1. Jag är mönstrad inför kronans bord, och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ur ur barndomslekens lund.
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

2. Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män.
Och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.

Härliga land (Fäderneslandet)




1. Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

2. Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

3. Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar.
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

4. Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

Du ler




1. Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

2. Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

3. Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

onsdag 10 april 2013

Sinclairsvisan




1. Sist när på ljuvlig blomsterplan
jag mina får utförde
och satte mig som jag var van
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren,
han såg mig ganska ljuvlig an
och hälsade god morgon.

2. Hör, sade han, kom Celadon,
följ med mig litet stycke,
lägg från dig dina lappris-don,
du skall få höra mycke.
Jag stod strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax innan kort
till obekante landen.

3. Jag häpna´ nu långt mer än förr
och skräcktes ändå mera,
när gubben lätte på en dörr
av blanka silvret skära,
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.

4. Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inga många ord
men kungaminer guto;
de åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förra som de dock förut
från världen gjort avträde.

5. Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppvuxen hjälte,
den man kund´ se ej enda gång
sitt Karla-hjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt´,
liksom på unga örnar,
hans styva nävar knötos käckt,
som ramar uppå björnar.

6. Strax lättes blanka dörren opp,
en svensker karl inträdde
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slagit,
och bröstet som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.

7. Han hälsade på svenskt manér,
då kungen nådigt svara
och sad´: Vi känna intet er,
vem skulle ni väl vara?
Jag är, sad´ han, en svensk major,
mitt namn är Malcolm Sinclair.
Min själ nu nylig av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.

8. Hur, sade kungen, blev du död,
du tappra krigsbuss store?
Du är i blod så färgad röd
liksom du slaktad vore.
Jo, sade han, Hans Majestät,
en oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät
jag gått för Sveriges krona.

9. Jaså, sad´ kungen, men hör på,
var var du när du dödde?
Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde.
Vem mördat dig? Sex ryska män,
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid jag dem igen
skull´ snälla piller givit.

10. Strax reste de sig alla tolv,
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla´,
Den elfte sad´: Stig, hjälte, hit
till bordet, me´n du talar.
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar. 

11. Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka,
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var,
för dem som väl har levat,
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.

12. Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste´,
ack! hämnen Malcolm Sinclairs blod,
som Kuthler mordiskt öste.
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider
och slutar nu, helst som jag ser
vår sol i skogen skrider.

Lustvin dansar gavott med de fem sinnena






1. Ingen må mig det förneka,
att jag vackert älska må.
Vackra rosor, vackra liljor
leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

2. Ingen må mig det förneka,
att jag lustigt älska må.
Lustig sång och lustig skämtan
lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min´ öron brumma.
Klav-cymbal, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

3. Ingen må mig det förneka, 
att jag ljuvligt älska må.
Ljuvlig mat och ljuva drycker
leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit.
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga.

4. Ingen må mig det förneka,
att jag vällukt älska må.
Vällukt hjärt´ och hjärna styrker,
friskar mod och blod också.
Oliban, jasmin och ambra
friskar opp min kist´ och kambrar.
Rosen-benzoe-tinktura
hand och kinder livligt skura.

5. Ingen må mig det förneka,
att jag kärligt älska må.
Kärlig lek och kärlig skämtan
siktar all natur uppå.
Lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig´ ut därpå
att hanen hönan nalkas må.

måndag 8 april 2013

Klagevisa över denna torra och kalla vår




1. En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

2. Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara i allan tid
den späda jordenes gröda!

3. Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

4. Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

5. Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer, giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

6. Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!

7. Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

onsdag 3 april 2013

Seterjentens søndag






1. På solen jeg ser, det lider alt frem, 
snart er det ved høimessetide - 
O den, som en stund fik ønske sig hjem 
blant folk som på kirkevei skride! 
Når solskiven stiger lidt, så den står 
der midt over skaret i kammen 
da ved jeg, i dalen klokkerne går, 
da ringer fra tårnet det sammen.

2. Det nytter ej stort at tage sin bog 
og synge i hejen sin salme; 
mit loft er for højt, og her er det dog, 
som tonerne blegne og falme. 
O den, som i dag fik blande sin røst 
med hans og de øvriges stemme! 
Gud give, at snart det lakked mod høst, 
Gud give, jeg atter var hjemme!