torsdag 19 december 2013

Goder afton, goder afton



1. Goder afton, goder afton, 
båd’ herre och fru, 
vi önskar Eder alla 
en fröjdefull jul! 

2. Goder afton, goder afton, 
välkommen var gäst, 
vi önskar Eder alla 
en fröjdefull fest!

Hej tomtegubbar




//: Hej tomtegubbar, slå i glasen
och låt oss lustiga vara ://
En liten tid
vi leva här
med mycket möda och stort besvär.
Hej tomtegubbar, slå i glasen
och låt oss lustiga vara!

Nu är det jul igen



//: Nu är det jul igen
och nu är det jul igen
och julen varar väl till påska ://
//: Men det var inte sant,
nej, det var inte sant,
för däremellan kommer fastan ://

onsdag 4 december 2013

Goder morgon i denna sal





1. Goder morgon i denna sal ://
//: eder önska vi ://
en angenäm morgonstund!

2. Alla flickor i denna sal...

3. Alla pojkar i denna sal...

torsdag 28 november 2013

Vän! I förödelsens stund



1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgå,


2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck,
känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade
värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,
som ropte åt världarna: "Bliven!"
och i vars levande kraft
världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823)
Musik: Andreas Holmberg 2009

Advent, advent! En dörr som står på glänt





1. Advent, advent! 
En dörr som står på glänt 
till allt som i ett jordeliv 
av längtan mej har bränt. 

2. Advent, advent! 

En stjärna Gud har tänt, 
som furste och som hjälpare 
sin son Han oss har sänt. 

3. Fragment, fragment! 

Nu må det vara hänt, 
att med mitt ävlande och liv 
vart ingenting bevänt.

onsdag 27 november 2013

Skatan sitter på kyrkotorn






1. Skatan sitter på kyrkotorn
och gåsen läggs i en gryta,
och den som har sitt hjärtekorn
behöver därmed ej skryta.

2. Lilla vän, kom tag i ring
och dansa golvet i splitter!
Gör inte narr av hjärtesting;
jag känner bäst var det sitter.

3. Hiss upp segel, nu ha vi vind,
jag vågar alltid på skutan!
Var tar sin, så tar jag min,
och stackare den som blir utan!

4. Havet svallar och skeppet far
från Göteborg till Kina;
och den sin vän i tankar har
kan inte rasa och flina.

5. Fågeln sjunger i grönan lund,
och kvisten börjar att bära.
Jag tänker på var rolig stund
som jag lär få med min kära.

6. Sätt dig neder i bara snön,
så fryser du ej om pannan!
Och om min ängel ej vore skön,

så toge jag säkert en annan.

Text: Olof von Dalin
Musik: Folkmelodi

lördag 16 november 2013

Majas visa





1. När lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa Mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.

2. Sjön glittrade som silver
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan, kvick och munter,
just hit med våren kom.

3. Gullivans plym sågs vaja,
bofinken slog så glada slag.
Då blev jag döpt till Maja,
för Lillan, det var jag.

4. Och därför, säger Mamma,
så är jag nästan alltid glad,
jag tycker hela livet
är som en solskensdag.

Årstiderna



1. Om våren, om våren, då är det allra bäst,
då ha vi så roligt och leka allra mest.
Då locka vi gullvivor och sippor, vita, blå,
och så vi svänga om och runt i ringen gå.

2. Om sommarn, om sommarn, då är det allra bäst,
då ha vi så roligt och leka allra mest.
Då ro vi ut på viken, där vågorna de slå,
och så vi svänga om och runt i ringen gå.

3. Om hösten, om hösten, då är det allra bäst,
då ha vi så roligt och leka allra mest.
Då få vi plocka äpplen och plommon, gula, blå,
och så i svänga om och runt i ringen gå.

4. Om vintern, om vintern, då är det allra bäst,
då ha vi så roligt och leka allra mest.
Båd´ skridsko och skida vi då få pröva på,
och så vi svänga om och runt i ringen gå.

söndag 3 november 2013

Fåm fåm



//: Fåm fåm,
fåm fåm,
fåm vi lite opp i kosu! ://
//: Jen gang och jen gang
och jen gang och jen gang te ://
Fåm fåm,
fåm fåm,
fåm vi lite opp i kosu!

söndag 6 oktober 2013

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet

1. Gör en kikare av handen, Frida,
skåda Näckens rosor i vår vik!
Gungande, de sida invid sida
lyssna till sin faders harpmusik.
Näcken är en myt, men böljans röst
är en sanning till vårt hjärtas tröst.
Om dess skönhet inga lärda strida,
vågens visa är på känsla rik...
Gör en kikare av handen, Frida,
skåda Näckens rosor i vår vik.

2. Vill en Näckens ros man söka fånga,
märkes nog hur den tillbaka dras,
liksom snålt, av starka händer många,
dolda under vattnets spegelglas.
Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
"Ryck ej blomman från min blåa dräkt"...
- - -
(Fantasin kan måla dikter långa,
medan båten går med sakta fras!).
Vill en Näckens ros man söka fånga,
märkes nog hur den tillbaka dras.

3. Vattnet ville jag beskriva även,
ofta jag det djupt studera tänkt.
Stundom grånar denna blåa väven,
stundom stjärnor i dess sömmar blänkt.
Liksom svarta korn strös ut ibland,
skrynklor virvlas utav vindens hand,
plötsligt mörknar ytan, så att säven
bländgul ter sig, utav sol bestänkt...
Vattnet borde jag beskriva även,
ofta jag det djupt studera tänkt.

4. Mest jag älskar trotsig våg, som krusar
stolt sitt hår och hög mot stranden går.
Blanka vattnet Frida mera tjusar,
där det lugnt kring Näckens rosor står
med en aftonsky i spegelns ring.
Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.
Orons sinne, orons våg förstår...
Mest jag älskar böljan, när den krusar
stolt sitt hår och hög mot stranden går.

5. Men - alltunder det jag talar, glida
vi vid årans slag mot stila vik,
där de gunga, sida invid sida,
Näckens rosor små vid svag musik.
Skymnings flor fördunklar sikten snart.
Solens röda äpple föll med fart,
böljor synas friska, mera strida...
Se den fagra bild, en saga lik! -
Gör en kikare av handen, Frida,
skåda Näckens rosor i vår vik!

Bacchi kalender (Fredmans sång n:o 17)




I Januari månad, gutår!
så köpte jag mej en väst drap d´or.
Sen köpte jag i Stakens gränd
en rock, nyss vänd.
Och uti Martii månad, cousine,
så köpte jag så oändligt fin
en nattrock av pärlfärgad satin.
Slå i mer vin!
Hurra! Från Mars till Maj, kära vän,
så hade jag ingen fyrk mer igen,
och varken byxor, rock eller skor.
Drick, drick, drick, drick, min bror!
Från Juni, Juli, så till August,
intill September söt och förtjust,
så satt jag naken, full och ful.
Och så kom jul.

fredag 4 oktober 2013

Internationalen




1. Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timme slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
//: Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär ://

2. I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa,
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp...

3. I sin förgudning avskyvärda,
månn´ guldets kungar nå´nsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.
Upp till kamp...

4. Båd´ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp...

5. Arbetare, i stad, på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.
Upp till kamp...

tisdag 24 september 2013

Du är min egen flicka

1. Du är min egen flicka,
så fager och så nätt,
och på mej kan du blicka
så jag blir från mitt vett.
Du sjunger och du dansar
med glädjen i din famn,
med rosor uppå kinden
och blick så ljus och varm.
Hallå, hurra, tralala lalala!

2. Och aldrig blir vi gamla
när i själen ungdom bor.
Du är mitt hjärtas drottning,
jag på min lycka tror.
Vi seglar ut i världen
och sjunger glatt vår sång
och hissar hoppets segel
och sätter så igång.
Hallå, hurra, tralala lalala!

3. När mörkblå böljor brusar
kring vår galejas rund
och friska vindar susar
med dem i glatt förbund,
då håller jag i ratten,
ser seglen spända stå:
min flicka, håll i hatten,
att den ej blåser å!
Hallå, hurra, tralala lalala!

4. Och kursen den vi sätter
mot eget hem och härd,
hur sjöarna än skvätter
är de seglatsen värd,
och när vi hunnit hamnen
och fått förtöjt vid strand,
så tar jag dej i famnen
och kysser kinn i brand.
Hallå, hurra, tralala lalala!

söndag 22 september 2013

Dalvisa (Om sommaren sköna)










1. Om sommaren sköna, när marken hon gläds
vid Dala två älvarna vida
från Tunaå stranden till Gagnemäns näs,
hur fagert att ro och att rida!
//: Gud glädje och styrke de män som där bo ://
[alt.: Gud glädje och styrke de mänskor som bo]
vid älvom, på berg och i dalom.

2. Där sjunger mång´ fågel så ljuvligt å land
och djuren på åsarna gånga.
I Ål och i Leksand i sjö och på sand
om vårtiden leka så många.
Gud glädje och styrke...

3. Man färdas så lustigt på Siljanom
- den sjö sig så vida utsprider - 
från söder till väster och norrut runt om,
men österut Rättviken vrider.
Gud glädje och styrke...

4. Från Ore till Orsa man färdas också
till namnkunnigt Mora å stranden
vid skönaste Siljan och älvarna två
med blomstrande bygd utmed landen.
Gud glädje och styrke...

5. Där strålar i söder vår sol mot sin ö,
och stjärnorna himmelen pryda.
Där resa sig berg upp mot skyn invid sjö
att skapelsens härlighet tyda.
Gud glädje och styrke...

6. Från Venjan man vandrar till Älvemäns dal
och så upp till Idre och Särna,
där fjällheden öppnar sin ståtliga sal,
där renar än vistas så gärna.
Gud glädje och styrke...

7. Från öster- till västerdalmännernas bo,
o resande vandringsman, skåda
båd´ Lima och Malung och Äppelebo
tillika med Järna, Nås, Floda.
Gud glädje och styrke...

8. Så äro belägna till vatten och land
de skönaste dalar i Svea.
Besöke den orten helst vilken som kan,
så får han erfara långt mera.
Gud glädje och styrke...

9. De dalamäns bärgning, bedrifter och dygd,
gudsvördnad och fornärvda seder,
som tiderna genom ha danat vår bygd,
än Dalarna lända till heder.
Gud glädje och styrke...

10. Guds Ande i Norden här vile nu sig
sist in emot världenes ända!
Och alla lovsjunge den saliga tid,
Gud värdigas Dalarna sända!
Så glädjas och fröjdas de män som där bo...
[alt.: Så glädjas och fröjdas de mänskor som bo...]

11. I svearnas land invid Dalälvens strand
må tacksång till Gud vi hembära.
Förgätom då icke att prisa hans namn!
Vad kunna vi mera begära?
Nu glädes och fröjdes de män som där bo...
[alt.: Nu glädes och fröjdes de mänskor som bo...]

lördag 7 september 2013

Gubben Noak



1. Gubben Noak, gubben Noak 
var en hedersman. 
När han gick ur arken 
planterade han på marken 
mycket vin, 
ja mycket vin, 
ja detta gjorde han. 

2. Noak rodde, Noak rodde 
ur sin gamla ark, 
köpte sig buteljer, 
sådanna man säljer, 
för att dricka, för att dricka 
på vår nya park. 

3. Han väl visste, han väl visste 
att en mänska var 
torstig av naturen 
som de andra djuren, 
därför han ock, därför han ock 
vin planterat har. 

4. Gumman Noak, gumman Noak 
var en hedersfru. 
Hon gav man sin dricka; 
fick jag sådan flicka, 
gifte jag mig, gifte jag mig 
just på stunden nu. 

5. Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon: 
Kära far nå nå, 
sätt ifrån dig kruset. 
Nej, det ena ruset 
på det andra, på det andra 
lät hon gubben få. 

6. Gubben Noak, gubben Noak 
brukte eget hår, 
pipskägg, hakan trinder, 
rosenröda kinder, 
drack i botten, drack i botten. 
Hurra och gutår! 

7. Då var lustig, då var lustig 
på vår gröna jord; 
man fick väl till bästa, 
ingen torstig nästa 
satt och blängde, satt och blängde 
vid ett dukat bord. 

8. Inga skålar, inga skålar 
gjorde då besvär, 
då var ej den läran: 
jag skall ha den äran. 
Nej i botten, nej i botten 
drack man ur så här.

Matvisa



1. Först jag spisar 
tjugo grisar 
det är härlig mat.
Helst små feta späda 
och man kan bereda 
dem med sköna 
vackert gröna 
huvud av sallat. 

2. Nitton hönor 
bruna bönor 
arton kilogram, 
sjutton stycken sillar 
ner i magen trillar, 
sexton läckra 
späda, smäckra 
rostade små lamm.  

3. Femton bullar 
sedan rullar 
ner i halsen lätt.
Fjorton omeletter, 
tretton fläskkottletter - 
jag bland rätter 
nästan sätter 
dem som nummer ett.  

4. Tolv glas dricka 
kan jag slicka 
i mej när jag vill. 
Elva små potäter 
jag till middag äter,
tio gäddor, 
nio skäddor, 
åtta kvistar dill. 

5. Sju små harar 
jag väl klarar, 
pannekakor sex, 
fem små gäss med krås till, 
fyra torskar, sås till 
tre fasaner, 
två bananer 
och till slut ett kex!

tisdag 3 september 2013

Ja sau i öster




1. Ja sau i öster, ja sau i väster,
ja sau i sönner å ja sau i nor,
//: å alla granne grebber sau ja dansa,
men inte sau ja den ja sau i fjor ://

2. Ja troer ja lessner,  ja troer ja tröttner,
ja troer ja övergiver alltihop;
men får ja brännevin så blir ja´ munter,
så ska ja roa er allihop.

3. Nu har ja övergivi supa brännevin,
nu har ja övergivi spela kort.
Nu har ja fria te e granner grebba,
de va de roliaste ja ha gjort.

4.  Ja har ett eble uti min lomme,
de ska  ja gömme te min lella vän.
Men vill den vännen inte te mej komme
så eder ja väl opp mitt eble säl. 

Veckans dagar



1. Månda´n då super mästarn å jag
lai lai lai, lai lai laio.
Tisda´n då träter gumman å jag,
lai lai lai, laio.

2. Onsda´n då snurrar stugan omkring,
torsdan då gör man alls ingenting.

3. Freda´n då kan väl arbetet stå,
lörda´n då tränger sabbaten på.

4. Sönda´n då ska man sova sej mätt,
då må ni tro att veckan går lätt.

onsdag 28 augusti 2013

Lyckans land




1. Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka,
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med skälmska ögon grå. -
Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka.

2. Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
"Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran, fagra strand."
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

3. Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
"Vägen dit - den vet jag nog,
just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång.
Över den skall gå din gång. -"
Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.

4. "Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart -
då är målet nära.
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust. -
Går du spången, skall du snart
hinna månens skära."

5. Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon, skrattande och grå. -
Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.

söndag 18 augusti 2013

Tonerna



Alt. melodi av Carl Sjöberg:


Tanke, vars strider blott natten ser!
Toner, hos eder om vila den ber.
Hjärta, som lider av dagens gny!
Toner, till eder, till er vill det fly.

Vallåt från Svärdsjö



Vak ôpp, skönâ jungfru!
Du ha sôvi fô länji.
Dajen liôr 
å sola skriôr.
Götjin gal ut på änji.

Ä du mä på dä?



Alt. melodi:


1. Mi jänte ho hadde, sôm jäntera plä,
två ögon tå sol å ett hjarte tå trä,
ja låg där å kve sôm ett kräk på knä
å sa "vell du ta mäj så uschli ja ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
å tänkte att jänta va mä!

2. Ho las i e bok å ho bynte å blä
å va sôm ho rakt inte alls va mä,
ja töla, ja ba: "ja vell fö ja vell klä
mi käre lelle tös mä dä bäste som ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
da flint ho, då sa ho "nähä!

3. nä allri, nä allri, nä ni ganger nä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
än kräke, sôm jämt säjer: mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?
nä ni ganger ni ganger nä!

4. O ynglingar alla, sôm falla på knä,
I hör fäll å ser fäll valls jäntera ä,
ä öga tå sol så ä hjarte tå trä,
lätt jäntera gå, ä I mä på dä,
ä I mä på dä, ä I mä på dä?
ja tänker, ja tror I ä mä!

fredag 9 augusti 2013

Brooklandsvägen





1. Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och trodde mig visst inte dum,
tills jag mötte på Brooklandsvägen en dag
en ungmö som gjorde mej stum.
Lågt ned, lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min!

2. Det var mitt i en doftande juninatt,
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.
Lågt ned...

3. Hon såg på mej och log men teg,
hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förrann.
Lågt ned...

4. Så ringen ej till aftonbön,
I Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.
Lågt ned...

5. Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland,
förrän jag en hustru får.
Lågt ned...

6. Kring Fairfields kyrka vattnet står
ren nu i tidig höst,
men förrän hon på högland står
skall ingen ge mej tröst.
Lågt ned...

7. Ack, låt mej gå till Brookland blott,
då åter åskan går -
ty där hon en gång lett så gott,
hon kanske åter står.
Lågt ned...

tisdag 30 juli 2013

Kovan går, kovan går



1. Vad man än vill företa, 
kovan går, kovan går,
om man vill nå't roligt ha, 
kovan går, kovan går. 
Kovan är ej gjord att spara, 
kovan den ska’ rulla bara. 
Kovan kommer, kovan går, 
lycklig den som kovan får! 

2. Vill man sig en fästmö ha,
kovan går, kovan går,
och till hustru henne ta,
kovan går, kovan går. 
Om man sedan skulle vilja 
sig en dag från henne skilja,
kovan kommer, kovan går,
lycklig den som kovan får!

3. Vill man ha ett stilla rus, 
kovan går, kovan går. 
Vill man ha ett "Folkets hus",
kovan går, kovan går. 
Vinner man på lotteriet 
och taxeringen får si'et, 
kovan kommer, kovan går,
lycklig den som kovan får!

4. Vill man undgå nöd och brist,
kovan går, kovan går. 
Vill en gång man dö till sist,
kovan går, kovan går. 
Först en kova ger man prästen, 
se'n ta björnarna nog resten. 
Kovan kommer, kovan går,
lycklig den som kovan får!

Rullan går



1. Örnen är en stolt natur,
rullan går, rullan går,
kung för alla luftens djur,
rullan går, rullan går.
Gåsen håller sej på jorden,
men den är en kung på borden.
Rullan går, ja, rullan går,
kom får ni se hur rullan går.

2. Uti arla morgonstund
rullan går, rullan går,
göken gal av hjärtans grund,
rullan går, rullan går.
Gåsen uti kvällen särla
dyker, följd av mången pärla.
Rullan går, ja, rullan går,
kom får ni se hur rullan går.

3. Ugglan sitter vis på kvist,
rullan går, rullan går,
som en dyster pessimist,
rullan går, rullan går.
Gåsen, smällfet utav ister,
passar bäst bland optimister.
Rullan går, ja, rullan går,
kom får ni se hur rullan går.

4. Grisen är ej någon ful,
rullan går, rullan går,
därför får han va´ te jul,
rullan går, rullan går.
Fast ej alls av rätta sorten,
går hans blod dock an till Mårten.
Rullan går, ja, rullan går,
kom får ni se hur rullan går.

5. Hur man firar gåsens fest,
rullan går, rullan går,
lärde vi av Mårten präst,
rullan går, rullan går.
Mårten var en man av ära,
därför följer vi hans lära.
Rullan går, ja, rullan går,
kom får ni se hur rullan går!

Sångarhyllning






Tag vår sångarhyllning i klingande toner:
Hurra, hurra, hurra! 

O, gamla klang- och jubeltid




1. O, gamla klang- och jubeltid, 
ditt minne skall förbliva, 
och än åt livets bistra strid 
ett rosigt skimmer giva! 
Snart tystnar allt vår yra skämt, 
vår sång blir stum, vår glam förstämt; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

2. Var äro de som kunde allt, 
blott ej sin ära svika, 
som voro män av äkta halt 
och världens herrar lika? 
De drogo bort från vin och sång 
till vardagslivets tråk och tvång; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

3. Den ene vetenskap och vett 
in i scholares mänger, 
den andre i sitt anlets svett 
på paragrafer vränger, 
en plåstrar själen som är skral, 
en lappar hop dess trasiga fodral; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

3b. En tämjer forsens vilda fall,
en annan ger oss papper.
En idkar maskinistens kall,
en mästrar volt så tapper.
En ritar hus, en mäter mark,
en blandar hop mixtur så stark.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

4. Men hjärtat i en sann student 
kan ingen tid förfrysa. 
Den glädjeeld som där han tänt, 
hans hela liv skall lysa. 
Det gamla skalet brustit har, 
men KÄRNAN finnes frisk dock kvar, 
och vad han än må mista, 
den skall dock aldrig brista! 

5. Så sluten, bröder, fast vår krets 
till glädjens värn och ära! 
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds 
vår vänskap trohet svära. 
Lyft bägarn högt och klinga, vän! 
De gamla gudar leva än 
bland skålar och pokaler, 
bland skålar och pokaler!


Tungvrickarvisa




1. Hans Hanssons halta höna har haft hosta helan höst.
Begärligt bara bad bli botad uti brustet bröst.
Och doktor Tupp som flugit upp, han flyger genast ned
och hostpastiller pillar fram, som sväljas med besked:
Tralalalala...

2. När fiskar Fritz till kunden fixar finfin frisker fisk,
och ställer fyra flata fat med flundror fram på disk,
då från hans kylskåp krälar tjugo kylda kräftor fram,
en sax stacks strax i ask med lax och braxen stilla sam.
Tralalalala...

3. Skomakar Svensson sular skor, som staden säkert sett,
och snuten snyter snytet sitt och snuten synes svett.
När fältfrisören Fredrik fnyser fnissar frugans far,
och månen strör sitt silversken med blixtblå glimt så klar:
Tralalalala..

4. Till slutet vi vår visa nu har knaggligt vrickat fram,
om du ej kunde följa med så är det ingen skam.
Den bäste kan det hända väl att tungan den slår klick,
men fatta nu ditt glas igen, för gott kamratskap drick:
Tralalalala...

lördag 27 juli 2013

Kom med oss, kamrat!



1. Tag bladet från munnen och sjung i takt
för herrar som härskar med guldets makt.
Sjung sången som gör dem så stor förtret,
om broderskap, frihet och jämlikhet.
Kom med oss kamrat, när hand i hand
vi knyter runt världen vårt brodersband.
Ur mörka prång
framåt med sång,
till dess att allting blir ljust en gång!

2. Väl mången som lever i lyx och prakt
ej ensam har skapat sin stora makt.
Men nu vill vi ej blott åt andra gno,
nu vill vi ha del i vårt eget bo.
Kom med oss kamrat...

3. Vi äger gemensamt vårt fria land.
Till det är vi bundna med starka band.
Vill någon i bojor vårt land ha lagt,
då skall vi det värna med all vår makt.
Kom med oss kamrat...

4. Vi alla som byggt och som röjt och plöjt
och tåligt i arbetet ryggen böjt,
vi strävat med möda i långa år
för släkten i kommande framtidsvår.
Kom med oss kamrat...

5. Så fram då i striden! Var djärv och stark!
Framför oss finns än mycken oröjd mark.
Vårt mål skall vi nå. Vi mot seger går,
mot ljusare, varmare, bättre är.
Kom med oss kamrat...

Arbetarmarsch



1. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Den gör en av många, många,

den ger mod åt hjärtan trånga.
Den gör lätt det allra tyngsta,
lär de gamla som de yngsta,
lär de starka som de svaga
att mot målet hoppfullt draga.

2. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Om i takt vi komma hundra,
än vill ingen lyss och undra;
om i takt vi komma tusen,
kanske spetsar man sitt öra,
men när vi bli hundratusen,
ja, den marschen skall man höra.

3. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Hölle vi som bröder samman,
blev vårt liv en lust och gamman,
ginge vi i endräkt trogen,
folk från skäret, slätten, skogen,
då blev sol och vår i landet,
gamla mörka vinterlandet.

torsdag 25 juli 2013

Till 300-årsminnet av Johan Runius: Blomsterdröm





1. Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomsterhuvudgärd
som blev mig förärd.
Drömmen blev jag lärd:
om jag glömde
vad jag drömde
vor´ jag drömmen intet värd.


2. Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

3. Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

4. Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

5. När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

6. Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

7. Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

8. Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten,
nu skull´ örat på sitt sätt
och ta något in för mjälten;
höra fick man där tillik´
fåglesång och skrik,
näktergalsmusik,
traster tala,
gökar gala,
runt omkring den hela vik.

9. Tänk hur jag mig sen försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig där jag låg
i min blotta undertröja;
hör, sad´ hon, du yrekopp,
vet du att vår tropp
rätt nu bryter opp,
vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.


10. Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

11. Vid jag var i klädren sen,
tyckt´ mig hur jag kom till korta,
vaknad´ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta:
ingen själ jag hos mig fant,
ingen Amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer,
och berömmer,
alltihop är middagssant.

söndag 21 juli 2013

Norrlänningens hemlängtan



1. Väl längtar du åter till fädernas strand, 
mitt hjärta: du slår så oroligt, 
när barndomens minne dig viskar ibland 
om hembygdens dalar förtroligt. 
Förgäves du ångrar den brännande lust, 
som gäckande drev dig till främmande kust 
från hembygdens skogar och dalar. 

2. Vad drömde du väl om den främmande jord? 
Vad sökte du fjärran i söder? 
Ack, sökte du hjärtan? Fanns det ej i nord? 
Var fann du väl trognare bröder? 
Vad diktade hoppet, vad brände din håg, 
vad såg du i söder, som icke du såg 
i hembygdens skogar och dalar? 

3. Jag minnes min hembygd vid dånande flod, 
där molnen sig vila på fjället, 
där åldriga skogen mot stormarna stod, 
en grönskande sköld kringom tjället, 
där livet var oskuld, där friden blott log, 
när solen rann opp eller nattvakan slog 
i hembygdens skogar och dalar. 

4. Väl sover min fader; det sjungande hav 
vid grönskande strand honom söver, 
och björkarna gro kring den älskades grav 
och fläta sitt skuggvalv däröver. 
Men fädernetjället, det blommar dock än, 
och moder och vänner mig mana igen 
i hembygdens skogar och dalar. 

5. Jag kommer, jag kommer väl fjärranifrån 
en gång till att famna er åter. 
Dock - kanske för sent står den enslige son 
vid gravarnas runor och gråter 
och står då förskjuten, där älskad han var, 
och klagar vid minnet av forntida dar 
i hembygdens skogar och dalar.

torsdag 18 juli 2013

Storm och böljor tystna re´n





1. Storm och böljor tystna re´n -
himlavalvets matta sken
mer och mer försvagas;
re´n det börjar dagas.
Molnen simma,
kvalm och dimma
bådar solens bleka strimma.
Vädren spela friskt och täckt,
fönstren ristas vid var fläkt,
lönn och aspar susa,
kärr och källor brusa.
Orren spelar...
Tömmar, selar
bonden åt sin fåle delar.
Re´n i var spis
fladdrar och fräs´
spånor och ris,
stickor och gräs:
redan vällinggrytan kokar.
Re´n med yvig lugg
torparn uti mjugg
efter tobakselden snokar;
och på ängen re´n,
lutad mot en sten,
dalkarl´n i sin skyffel tar.

2. Luften spelar frisk och skön;
minsta blomma, växt och frön
öppna sina knoppar,
le åt daggens droppar,
präktigt randas,
vällukt andas,
med sefirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå -
berg och kullar prydda stå
med båd´ lamm och kvigor.
Bygdens barn och pigor
gå och valla,
le och tralla,
sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
flätar så sval,
tuppen i byn
flaxar och gal;
all naturen börjar vakna
till ny glans och prål,
nya göromål...
Och att ingen skönhet sakna,
steg nu Movitz opp,
tog sin färgekopp,
satt´ sig vid sin tavla ner.

Hemresan




1. Mödan tröttar, Brunte snavar,
sedan solen smög sig ner.
Pigan driver, bjällkon travar,
kråkan flyger i kvarter.
Trasten börjar nu sin sång;
taket syns för första gång.

2. Sömnen trycker, ögonlocken
ville gärna sluta sig.
Ingen skönjer sten och stocken:
sakta, Brunte, akta dig!
Gällt hörs trastens aftonsång;
knappt syns taket andra gång.

3. Brantast är den sista backen.
Kärran dock, sen jag gått ur
och fått bössan över nacken,
blir så lätt som fågelns bur.
Genom fönstret tindrar re´n
hemmets stjärna, ljusets sken.

4. Hundarna på gården skälla
milt och glatt som åt en vän,
fångarna i kärran gnälla,
önska friheten igen.
Brunte, gnäggande som hin
rusar genom grinden in.

tisdag 16 juli 2013

Kung Orre



Kung Orre han skulle till gästabud fara,
han hade ingen mössa (skjorta, byxor, stövlar...)
att på sig taga.
Mössan (skjortan, byxorna, stövlarna...)
hänger på liljegren.
Känner du Jakob i Bulseriben?
För tummelitå,
här dansa de små,
de spela så väl för Kung Orre.

måndag 15 juli 2013

I Spaniens månsken



1. När mina tankar vilja bada
i söderns månsken, fly de till Granada.
Då glömmer jag vår svenska lada
med torvtäckt tak invid sin blåa sjö.
Nu är just en av dessa nätter:
Uti min hand jag ivrigt sätter
ett par små goda kastanjetter,
och vilda visor vill jag kring mej strö.

2. Då sjunker staden ur mitt minne
och Rådmans plank med popplarna därinne.
Då glömmer jag vart streck med linne

ibland syrener på min svenska gård.
Caramba! Med min hand i sida
jag börjar som en orm mej vrida,
och svänger uti cirklar vida
mitt ben, som stramar i sin gyllne bård.

3. Och visan yr och flyr kring munnen,
som vattnet sprutar uti Lejonbrunnen.
Nu är min fosterjord försvunnen.
Jag rasar, raglar, glömsk av allt som hänt.
Gitarrens klang blir mera yster,
och Spaniens dotter är min syster.
Varenda stund hon vill bli kysster
(betecknande för folkets temperament!)

4. Här gnata inga störda grannar!
Caramba! Vild och lycklig jag förbannar.
- - -
Då plötsligt jag i dansen stannar - - -
Bland mörka ögon - blå en blick mej rör.
Jag slutar som en orm mej vrida.
Jag tyckte att jag skönjde Frida,
och hennes ögon syntes lida
och säga: "Sådant väldigt liv du för!"

5. Då störtar mitt i yran glada
den gyllne brant; då slocknar mitt Granada. -
Jag åter ser vår svenska lada
i afton skum, då tyst är skogens liv.
Bland våta blomster gå vi sakta
att Sveriges måne ömt betrakta...
O, tro ej, jag vill den förakta -
fast Spaniens skiner mera intensiv!

torsdag 11 juli 2013

Marschlek





1. När jag sist gick ut att vandra,
mötte jag bland många andra
först en herre, stolt och tvär,
han spatserade så här:
hm hm hm,
hm hm hm,
hm hm hm,
å hm hm hm.

2. När jag sist gick ut att vandra,
mötte jag bland många andra
sen en dam, så nätt och fin,
trippa´ fram med vänlig min:
tra la la, tra la la,
tra la la å tra la la.

3. När jag sist gick ut att vandra
mötte jag bland många andra
liten jänta, kvick och nätt,
kasta boll på detta sätt:
tra la la, tra la la,
tra la la å tra la la.

4. När jag sist gick ut att vandra,
mötte jag bland många andra
en soldat som gick "takt tu",
solbränd rakt som en hindu:
takt å tu, takt å tu,
takt å tu å takt å tu.

5. När jag sist gick ut att vandra,
mötte jag bland många andra
en trumpetare till häst,
ut han red som till en fest:
tro tro tro, tro tro tro,
tro tro tro å tro tro tro.

6. När jag sist gick ut att vandra,
mötte jag bland många andra
min kusin från Härnösand,
hem vi gick då hand i hand:
tra la la, tra la la,
tra la la å tra la la.