onsdag 7 december 2011

Om aftonen

1. Det var om aftonen som sommaren
flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster 

i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

2. Det var om aftonen jag älskade 

som jag ej älskat förr,
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel 

som en salighetens dörr,
med en ingång till förbarmande och Gud.

3. Och jag hörde gamla sånger 

komma åter hemifrån
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd 

och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

4. Och jag dansade bland träden 

och jag sjöng för ljung och sten
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen 

av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

tisdag 6 december 2011

Vid ett torp i en skog

1. Vid ett torp i en skog
med en häst för en plog
en fattig bonde körde och log.
Bäst han körde en stund,
stack han pipan i mund
förnöjd av hjärtans grund.
Nöjd på sin tuva klen och knapp
han vände sin lilla åkerlapp:
var så ren i sin själ,
tänkte ärligt och väl
förutan larm och gräl.

2. Solen glittra´ i skyn,
alla snarka´ i byn,
men morgonrodnan gladde hans syn.
Alltid först gick han ut,
alltid sist hem till slut
och svettig i var klut.
Bordet för honom dukas snart
vid källan där vattnet rinner klart.
Middag redes till:
med en kaka, en sill
hans vällust nöjas vill.

Om bland tusen stjärnor





Alt. melodi:


Alt. melodi:

Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam,
stjärnan har tusen vänner,
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll.
Himlen dig har i kväll.


Bonden och kråkan



Norsk variant:


1. Och bonden han körde till furuskog,
hejom, fejom, fallirallira,
där såg han en kråka som satt och gol.
Hejom, fejom, fallirallira.

2. Och bonden, han vände då om igen:
"Aj aj, mor, den kråkan hon biter mej!"

3. Men gumman, hon satt vid sin spinnrock och spann:
"När såg du en kråka väl bita en man?"

4. Och gubben han spände sin båge för knä,
så sköt han den kråkan i högsta trä!

5. Och kråkan den förde han hem i sitt hus.
Av talgen så stöpte de femton pund ljus.

6. Och köttet de saltade ner i ett kar,
förutom en surstek som gömdes åt far.

7. Av skinnet så sydde de tolv par skor
förutom de tofflor som gjordes åt mor.

8. Av vingarna gjorde de solafjä´r,
som flickorna bruka i vackert vä´r.

9. Av näbben de reste en kyrkspira upp;
och huvudet blev till en kyrketornstupp.

10. Av skrovet de gjorde ett gångande skepp,
det största som nånsin på Kattegatt gick.

Och jungfrun hon går i ringen



1. //: Och jungfrun hon går i ringen
med röda gullband ://
//: Dem binder hon om
sin kärastes arm ://

2. //: Men kära min lilla jungfrun,
knyt inte så hårt ://
//: Jag ämnar ej
att rymma långt bort ://

3. //: Och jungfrun hon går och lossar
på röda gullband ://
//: Så hastigt den skälmen
i skogen försvann ://

4. //: De sköto efter honom
med femton gevär ://
//: "Och vill ni mej något,
så har ni mej här." ://

5. //: Och nu har jag blivit gifter,
nu har jag fått man ://
//: Den vackraste gosse
i hela vårt land ://

Domaredansen



Nu vilja vi begynna en domaredans,
medan domaren själv är hemma.
Alla de som i domardansen gå,
deras hjärtan skola brinna.
//: Alla säga de: hå, hå, hå!
Alla säga de: nå, nå, nå!
Har du drömt om din käresta i natt,
skall du mot ljuset le. ://

Som stjärnan uppå himmelen så klar






Som stjärnan uppå himmelen så klar
hon längtar till sitt rum,
så längtar jag till dej, min lilla vän,
var timma och var stund.
Var timma är som en månad lång,
var månad som ett år.
Så längtar jag till dej, min lilla vän,
fast jag dej aldrig får.

tisdag 22 november 2011

Till min syster



1. Nu spelar vårens ljumma vind
i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna
kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd,
en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom
likt strandens unga pors.

2. En sång till dej, min syster,
när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr
av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg
i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack
vår barndoms beska vin.

3. Men härlig, härlig våren kom
vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss
och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen,
en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet
ur flod och fjäll och berg.

4. Kom ut, när stormen viner vild
i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna
till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar
av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa:
kom ut till oss och sov!

Beatrice Aurore



1. I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

2. Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice Aurore.
Det är en gammal käresta,
väl död sen många år.

3. Hon stod mig när, hon tog min hand
och manade mig: kom!
Med ens förstod jag att hon var
den enda jag tyckt om.

4. Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad.
Och tårar sköljde på min kind,
men jag var ändå glad.

5. Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn,
så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

6. Jag sade: Beatrice Aurore,
säg, vill du bliva min?
"Ta fatt mig då!" hon ropade
och slank i dörren in.

7. Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice Aurore.

8. Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting.
Och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

Julpolska



1. Nu har vi ljus
här i vårt hus,
julen är kommen,
hopptralalala!
Barnen i ring
//: dansar omkring ://
//: Granen står så grön och grann i stugan ://
tralalalala, tralalalala, tralalalalalala!

2. Kom, lilla vän,
kom nu igen,
dansa kring granen, hopp tralalala!
Glädjen är stor,
//: syster och bror ://
//: pappa, mamma, alla går i dansen ://
tralalalala, tralalalala, tralalalalalala!

3. Kom, ta en sväng,
klappar i mängd
julbocken skänker, hopp tralalalala!
Lutfisk och gröt,
//: tårta så söt ://
//: får vi sedan när vi slutat dansa ://
tralalalala, tralalalala, tralalalalalala!

Gläns över sjö och strand


1. Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

2. Natt över Judaland,
natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster;

3. gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom glindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel,
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

4. Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem
ljuva och friska:
"Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem."
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Luciavisa




God morgon, mitt herrskap!
Här kommer lussebrud;
hon kommer till er med stor ära.
Lucia sig påminner
att få roa er en stund,
om hon er vid hälsan finner
i denna morgonstund.
Stånder upp nu, mitt herrskap,
och ät och må väl!
Det fröjdar Lucia av hjärtat.
Hon önskar eder alla en fröjdefull jul.
Från olyckor alla bevare eder Gud.

Sankta Lucia


1. Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring!
//: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia! ://

2. Kom i din vita skrud
huld med din maning,
skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning!
Drömmar med vingesus...

3. Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
Drömmar med vingesus...

4. Stjärnor, som leda oss
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
Drömmar med vingesus...

Aspåkerspolska






1. Varför sitta vi så still och tysta?
Ha vi uttömt alla kära ord?
Äro alla de små läppar kyssta,
som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta,
som gå trippande i denna sal?
Finns här inga hjonelag att stifta,
brinna inga hjärtan i vår dal?

2. Jag skall varpa garn och jag skall nysta,
jag skall kärna smör och klippa får.
Aldrig äro mina läppar kyssta,
aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal,
jag skall verka, förrn jag blir för tung.
Om jag gifter mej, när jag blir gammal,
skall jag taga dej, om du är ung.

Åka på isen hala

Flickorna:
1. Åka på isen hala
med oskodd häst och yr,
kryssa i stormen strida
med båt som ingen styr,
ränna ikapp när renen
på våra drivor flyr,
det är en galnings göra
och mannens äventyr.

Pojkarna:
2. Göra sej grann och fager
och färdas så fint och smått,
gömma sitt rätta lynne,
tills målet väl är nått,
låta dej länge hoppas
och svika dej sedan brått,
det har jag hört som oftast
ska passa kvinnor gott.

Flickorna:

3. Göra sej mör i munnen
och fria på narri blott,
fresta de stackars flickor
till både stort smått,
låta dem sedan fara
och le åt deras lott,
det har jag hört som oftast
ska passa karlar gott.

Pojkarna:
4. Gå så förnäm och kräsen
och byta sin håg var dag,
kappas om största ståten
och köpa av alla slag,
låta en annan svida
för slika företag,
det har jag hört som oftast
ska vara kvinnfolkstag.

Flickorna:

5. Gå så kavat och skryta
och pösa av självbehag,
sitta i dryckeslaget
och hänga natt och dag,
komma sen hem och dundra
och hota med hugg och slag,
det har jag hört som oftast
ska vara karlars tag.

Alla:
6. Ändå så vill jag säga:
det finns så många slag.
Råkar man på det goda,
så ser man väl andra drag.
Möter ett ärligt hjärta
ett lika hjärtelag,
ja, då är det ljust i hoppet
som på en sommardag.

7. Ja, när de rätta mötas,
är allt i sitt rätta lag,
troget på väg de följas
i sämja och gott behag.
Ungdom och fägring vika,
men hjärtat slår friska slag:
kärleken håller sin värme
och varar till dödens dag.

Näckens polska



1. Djupt i havet på demantehällen
Näcken vilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
över skog, över berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud.
När och fjärran ej en susning, intet ljud
stör det lugn över nejden rår,
//: när havets kung ur gyllne borgen går ://

2. Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
söka fjärran en väg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen,
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Freja smyckar sitt gyllne hår,
//: och Näcken så sin sorg på harpan slår ://

3. "O, var dväljs du, klaraste bland stjärnor,
i den blånande skymningsstund?
Du, som fordom, en av jordens tärnor,
var min brud uti havets grund.
Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
smög så skön och blyg de tjusande behag
mot min barm i den svala flod,
//: och gyllne harpan stum på vågen stod ://

4. Nattens tärnor, klara stjärnor alla,
gå till dans i den stilla kväll,
när de skära silvertoner skalla
över stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens drott i östern står,
bleknande och rädd den blida stjärnan går.
Sorgligt avsked hon blickar ner
//: och gyllne harpan klingar icke mer ://

Plocka vill jag skogsviol






1. Plocka vill jag skogsviol
och ljungens fina frans,
plocka, plocka famnen full
och binda till en krans.
Vintergrön och timje
minna mig om vännen min,
och många, många tankar jag
i kransen binder in.

2. Här är stigen, som vi gått
i söndagsstilla kväll.
Här vi suttit hand i hand
på mossbelupen häll.
Är det ock en annan,
som du givit har din hand,
jag blir dig huld, du är dock min
i mina drömmars land.

3. Ensam är jag vorden här,
och ensam skall jag gå.
Ringa jag på jorden är
och fattig likaså.
Ingen kan dock taga
från mig minnets lyckoskatt,
jag är så rik allt med min krans
i sommarljuvlig natt.

Fjärran han dröjer från grönskande dalar

1. Fjärran han dröjer från grönskande dalar,
borta i konungens gyllene salar.
Ack, lilla fågelen, ack, lilla hjärtevän,
kommer du ej snart, kommer du ej snart?

2. Där månde finnas de fagraste tärnor,
älskade, se ej de strålande stjärnor.
Ack, lilla fågelen...

3. Fåglar må drilla med ljuvelig tunga,
ljuvare höra min älskade sjunga.
Ack, lilla fågelen...

4. Fröjdfulla dag, skall jag länge dig bida?
När får jag gå vid min älskades sida?
Ack, lilla fågelen...

5. Kom, kom tillbaka till hembygdens dalar,
att du den väntande vännen hugsvalar.
Ack, lilla fågelen...

måndag 21 november 2011

Till Österland vill jag fara




1. Till Österland vill jag fara,
där bor allra kärasten min,
bortom berg och djupa dalar,
allt under så grönan en lind.

2. Allt för min kärastes hydda,
där stånda två trän så grön´,
som alltid äro beprydda
med blomster av vällukt så skön.

3. De grönskas båd´ vinter och sommar
i lundenom, där de stå.
Det ena bär muskotteblommor,
det andra nejlikor små.

4. Där är ock en hage planterad
väl efter ett högt förstånd,
med trän och örter förmerad,
som ingen beskriva kan.

5. Jag måste ock icke förglömma
den skära kristalleflod,
de levande vattuströmmar,
som fukta de träden å rot.

6. Min själ, du göre dig redo
den vida vägen att gå
över berg och torra hedar,
förrän natten faller uppå.

7. Jag sökte av allt mitt sinne
och fann honom icke där.
Var skall jag honom finna,
som själen haver så kär?

8. Min vän är röder och viter,
utkorad bland tusende tal,
såsom morgonrodnadens strimmor
och som månen i Ajalons dal.

9. En lilja mellan bergen,
ett blomster i Saron fin,
han satt mig på sitt hjärta
som en signetring.

10. En dag i dina gårdar
är bättre än tusende år
för oss här nere på jorden,
i psalmen skrivet står.

11. Han frälste min själ från döden,
mina fötter han frälste från fall,
mina ögon från tårar i nöden,
dess Herren jag prisa skall.

12. Han lärde mig genom profeten
förstå sitt levande ord,
en kraft till saligheten
för var och en som tror.

13. Han haver mig inskrivit,
mitt namn står i hans bok,
sin lag i hjärtat ingivit,
när som jag dopet tog.

tisdag 15 november 2011

Sjung, sjung, du underbara sång

1. Sjung, sjung, du underbara sång!
Sprid dina dallrande vågor!
Klinga kring nejden än en gång,
klinga vid stjärnornas lågor!
Lugna den storm i hjärtat brusar,
sen väck den upp på nytt en gång.
hur du mej rör, hur du mej tjusar!
Sjung, du underbara sång!

2. Sjung, sjung, du underbara sång!
Möt mej med tonerna skära!
Dagen är dyster, natten lång,
tankarna tunga att bära.
Låt mej få ljust och vackert drömma
så som jag drömde förr en gång,
stridernas bittra smärta glömma
- sjung, du underbara sång!

Det var dans bort i vägen




1. Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten.
Det var tjo! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

2. Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

3. Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och att vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

4. Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlands-hoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo, och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

5. In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där.
Det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
- vill du ha mig, så har du mig här!

6. Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön.
Det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar
som beskuggade kullarnas krön.

7. Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia
kom det dudeli! dudeli! dej!

Jag väntar vid min stockeld





1. Jag väntar vid min stockeld, medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida,
den käraste, den käraste med ögon blå.

2. Jag tänkt mig en vandrande, snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt.
Jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

3. Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort, där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen, du som väntats i ensamma år!

4. Jag väntar vid min mila, medan timmarna lida,
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida
- den käraste, den käraste med ögon blå.

Tack för all mat vi fått

Tack för all mat vi fått,
ack, vad den smakade gott!
Nu så har vi tömt varenda fat,
vi har inte sparat någon mat.
Tack för trakteringen,
tack för serveringen!

Skolgossens vintervisa



SKOLGOSSARNAS VINTERVISA

1. Och nu är det vinter,
och skidan hon slinter
i bukter och finter:
går bra! Går bra!
Och knutarna spraka,
och medarna knaka,
och isarna braka,
hurra! Hurra!

2. Snöflingorna svinga,
och bjällrorna klinga,
så kom, låt oss springa
med hej och hopp!
I släden min syster
med fålen så yster
jag kör som mig lyster,
galopp! Galopp!

3. Nu remma vi hemma
vår skridsko i klämma,
och möte vi stämma
på sjön, min vän!
Nu börjas attacken
med stål uppå klacken
och nacken i backen
och upp igen!


4. När vintrarna snöga
på näsa och öga,
det akta vi föga,
går bra, går bra!
När julgranen blossar
och läxorna lossar,
då sjunga vi gossar:
Hurra! Hurra!

Nej se det snöar



1. Nej, se det snöar,
nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter,
nu blir det vinter
som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram
och vantarna på,
och sen vi åker i backen,
hej, vad det ska gå!

2. Och fram med skidan,
och fram med skidan
och sen på backarna opp.
Vi står på näsan,
vi står på näsan
ibland när vi gör ett hopp.
Men inte lipar vi, nej,
det gör ingenting
om man i drivan den mjuka
ett tag rullar kring.

3. Och isen ligger,
och isen ligger
liksom en spegel så klar
och snabbt som vinden,
och snabbt som vinden
på skridsko fram då vi far.
Vi sätter rovor ibland
och slår ytterskär.
Hurra för vintern, för vintern
är äntligen här!

Törnrosa var ett vackert barn





1. Törnrosa var ett vackert barn,
vackert barn, vackert barn,
Törnrosa var ett vackert barn,
vackert barn.

2. Hon bodde i det höga slott...

3. Då kom den onda féen in...

4. Prinsessan sov i hundra år...

5. Och häcken växte kämpahög...

6. Då kom den vackra prinsen in...

7. Törnrosa får ej sova mer...

8. Och prinsen dansar med sin brud...

9. Och alla hjärtan fröjdar sej...

Spel-Olles gånglåt




1. Löven de grönska i sol kring alla vägar
och alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar,
en stackars fattig spelman, en speleman är jag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

2. Kommen, I unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa som hugsvalar
och alla våra sorger för himlens vindar strö.
Glöm, glöm allt som gör hågen så tung,
glöm, glöm, var blott glad och sjung
en låt, som strör sorgerna ut,
strör sorgerna för himlens vindar ut!

3. Ute i världen där tiga alla sånger,
och glädjen är en fejla som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger,
skall dock min visa klinga som lärksång över äng!
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen,
sång, sång blir min följesven,
klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng!

4. Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag,
gökarna ropa den hela långa dagen
och ängens alla blomster mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går,
en speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag!

Hälsingesången



Såg du det landet, där sjöarna ler,
och där forsens språng
är en jubelsång
mitt i skogens trolska drömmarsal?
Såg du det landet, där lurarna ger
mellan gran och tall
sina återskall
bland kullar, berg och dal?
Såg du väl detta land, som heter Hälsingland, vårt land,
där många åt oss brutit bygd med stark och senig hand,
där de som vi har älskat bäckens sorl och brus,
där de som vi har drömt i sommarnattens ljus?
Ja, vårt land är Hälsingland,
Hälsingland med sjö och strand,
Hälsingland, där kvinnor, män
bor och bygger än.
Ja, vårt land är Hälsingland,
Hälsingland med sjö och strand,
ja, vårt land, vårt land är Hälsingland!


Text: Arthur Engberg, ngt bearb A.H.

Västmanna-Dalasång



1. Vivant Vestmannias
//: samt Dalecarlias ://
urfält och berg!
Tarvlighet närde oss,
modersord lärde oss,
farsarv beskärde oss
muskler och märg.

2. Härligt i Västmanland
//: frodas kring Mälarstrand ://
blommor och bröd.
Härligt i Dalarna
lövar sej salarna
och källarsvalarna
frustar av mjöd.

3. Där varar ärlighet
//: gästfrihet, kärlighet ://
utan all rost.
Malm bor i gruvorna,
smultron på tuvorna,
dit bär oss duvorna
kärlekens post.

4. Flit bräcker mödans skal.
//: Kraft genom berg och dal ://
bryter sin stråt.
Gott samvet ger gott mod,
gott arbet lycka god,
trampar på drakblod,
lögn och försåt.

5. Känn vad du bör och tål,
//: fatta ditt levnadsmål ://
varmt som en bön!
Glad som en morgonpsalm
ryck så mot dagens kvalm,
kämpa för segerns palm,
vinkande skön.

6. Ljuv som ett särlaregn
//: komme i änglahägn ://
frid till ditt tjäll!
Om minnet åt dig ler,
när du tillbaka ser,
hoppet dig handen ger,
när det blir kväll.

Värmlandsvisan





1. Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder
Ja, komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändock återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag, att aldrig jag mig ångrar.

2. I Värmeland är lustigt att leva och bo,
det landet jag prisar så gärna.
Där klappar det hjärtan med heder och tro
så fasta som bergenas kärna.
Och var och en svensk uti Svea rikes land,
som kommer att gästa vid Klarälvens strand,
han finner blott bröder och systrar.

3. I Värmeland - ja, där vill jag bygga och bo
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång
- vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.

En vintervisa

1. Hurra, hurra!
Det här var riktigt bra!
Nu har vi vintern här igen,
välkommen hit, du gamle vän
Hurra, hurra!
Vi kälkarna ska ta.

2. Kom opp, kom opp!
Vi står på backens topp.
Spänn skidan på, när allt är klart
så rutschar vi iväg med fart.
Se opp, se opp!
Här kommer det ett hopp!

3. Se där, se där!
Det is på bäcken är!
Om vi är snälla tänker jag
att vi får skridskolov idag,
och då jag lär
mej åka ytterskär.

4. I kind så vasst
sej biter kölden fast.
Men barn som springer fryser ej,
ett snöbollskrig att värma sej
med hast, med hast
de tar på nästa rast.

Svampvisa



1. Kom med, nu ska vi gå ut på tramp,
gå ut på tramp, gå ut på tramp!
Tag korg och kniv, vi ska plocka svamp,
ska plocka svamp, ska plocka svamp.
Det är så roligt i skogen gå,
i skogen gå, i skogen gå,
och leta rätt på de svampar små,
svampar små.

2. Karl Johan står där så kort och tjock,
så kort och tjock, så kort och tjock,
med mörkbrun hätta och snövit rock,
och snövit rock, och snövit rock.
Grönkremla, smörsopp och champinjon,
och champinjon, och champinjon
och fjällskivling, stolt som en hög baron,
hög baron.

3. Där har vi taggsvamp och kantarell,
och kantarell, och kantarell,
och flugsvamp, nej, han är inte snäll,
är inte snäll, är inte snäll.
Nu har vi korgarna fulla fått,
vi fulla fått, vi fulla fått,
nu lagar vi oss nåt riktigt gott,
riktigt gott.

En vandringslåt

1. Nu grönskar det i backarna
och sol på himlen står
och sticker oss i nackarna
och säger: det är vår!
Nu redes blomstersängarna
och lärkan står i skyn
och drillar över ängarna
och björkens grönska lyser,
ja lyser
//: i skogens mörka bryn ://

2. Nu vandrar vi på stigarna
och vägen blir ej lång,
vi är ju inte tigarna,
vi stämmer upp vår sång.
Den klingar över fjällarna
och klingar över dal,
den svarar oss från hällarna
och ljuder som ett eko,
ett eko
//: i skogens pelarsal ://

Den vresige Lasse

1. Lasse hade fått en smörgås så stor,
smörgås så stor.
Lisa fråga´: "har du fått den där av mor?"
(vresigt): "Ja, de´ har ja´!" sa Lasse.

2. Lasse hade fått en trirolig hatt,
trirolig hatt.
"Är det skinnet av er gamla röda katt?"
"Ja, de´ är de´!" sa Lasse.

3. Lasse hade fått en rock som var gul,
rock som var gul.
Lisa sa: "den rocken är för fasligt ful".
"Ja, de´ är han!" sa Lasse.

4. Lasse hade fått en väst som var grön,
väst som varn grön.
Lisa sa: "blöt inte ner dej nu vid sjön!"
"Jo, de´ ska ja´!" sa Lasse.

5. Lasse hade strumpor vita och blå,
vita och blå.
Lisa sa: "dom där törs inte du ta å´!"
"Jo, de´törs ja´!", sa Lasse.

6. Lasse låg på rygg och solade sej,
solade sej.
Lisa sa: "kom hit och ta en sväng med mej!"
"Ja´ vill inte", sa Lasse.

7. Lasse var så tjurig, vresig och stum,
vresig och stum.
Lisa sa: "den pojken, han är rysligt dum."
"Ja, de´ är ja´!" sa Lasse.

söndag 13 november 2011

Lyckan

1. De sova ännu i jorden,
de blommor som vi ska plocka,
en gång ska de vakna med glädje,
när solvindar leka och locka,
när kärlekens gyllene solljus
för dej, du kära, upprunnit,
då står i sin fagraste blomning
den lustgård vi själva oss vunnit.
Så tar jag dig till brud i vår
för långa, rika kärleksår,
ty lyckan kommer lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

2. De sova i våra hjärtan,
de späda, som vi ska ge livet -
de sova och drömma om våren,
då kärlekens liv blir dem givet.
Och därför bo undran och oro
i våra hjärtan och sköten,
och därför drömma vi båda
om jublande kärleksmöten.
Så tar jag dej till brud i vår
för långa, rika kärleksår.
Ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

3. De sova i våra drömmar,
de visor, som vi ska sjunga,
när våra små barn ska sova
i leende drömmar unga. -
Du kära, en gång ska du minnas
den sången som nu förklungit -
när våra små barn blivit stora
och själva sin kärlek sjungit!
Så tar jag dej till brud i vår
för långa, rika kärleksår.
Ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

Du klagar, men du klagar dumt



1. Du klagar, men du klagar dumt,
min gamle hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
som om det grott igen.
Vad som ditt sinne stämmer ned,
jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
och det är vackert så.

2. Var gång du dej i spegeln sett,
så såg du väl däri,
att dej en sällsam ära skett,
att du fått mänska bli.
Du är mot larver och insekt
en sol att se uppå:
du är av Adams stolta släkt,
och det är vackert så.

3. Vår jord tar hand om vår person
från början och till slut:
är man ej född med pretention,
så kan man slå sej ut.
Om du i skogen gör en titt,
så kan du lita på,
att du har svamp och blåbär fritt,
och det är vackert så.

4. Har du ej gratis fått förnuft
att bruka som du vill,
och dito vatten, sol och luft
och snö och månsken till?
När sen du en förnyad hud
vart sjunde år lär få,
jag tycker, sannerligt för Gud,
att det är vackert så.


2-stämmig körsättning:

Ulla, min Ulla



1. Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger,
duggande skyarna solen bebåda,
som du ser.
Ä´cke det gudomligt,
Fiskartorpet, vad?
"Gudomligt att beskåda."
Än de stolta stammar
som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken
som går fram?
"Åh, ja!"
Än på långt håll mellan diken
åkrarna.
Ä´cke det gudomligt? Dessa ängarna?
"Gudomliga, gudomliga!"

2. Skål och god middag i fönstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan.
Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
sömnig i sadeln, min kusin,
primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglands vin!
Ä´cke det gudomligt...

3. Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp.
Du all naturen uppeldar i låga
med dina ögons varma prål.
Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
klang, din skål!
Ä´cke det gudomligt...

Hallå, dig ropar solens sken

1. Hallå, dig ropar solens sken
ut i Guds sköna värld.
Kom, lämna stugans trånga bur,
där ute stänger ingen mur.
Kom med på vandringsfärd,
kom med på vandringsfärd!

2. Hör vinden med det glada sus,
han sällan vila får.
Och bäcken med de muntra hopp
och älven med de strida lopp -
till havet längtan står,
till havet längtan står.

3. Kom med, kom med! Tag stav i hand
och vandra fri och glad.
Kom, se hur härligt är vårt land
i morgonsol, i aftonbrand
Till fjälls vi drar åstad,
till fjälls vi drar åstad.

fredag 16 september 2011

Storätaren

1. Allt jag i min trinda vom kan gömma, gömma, gömma,
som ett barkat skinn den är,
och när den är spänd den än kan tömma, tömma, tömma
mycket mera gott, jag svär.
Av det julbröd bagaren plär baka, baka,
sväljer jag riksdalers kaka, kaka, kaka
ett fat kräftor låter jag mej smaka, smaka
och ett tjog löskokta ägg.
Kokter lax med lagerbladen, bladen, bladen,
därpå gödkalvkarbonaden, naden, naden,
bakelser sen hela raden, raden, raden
och för varje rätt en dram, ja, ja!
och för varje rätt en dram, ja ja!
och för varje rätt en dram!
Sköna dam!
Tralalalalalalala, tralala
tralalalala, tralalalala,
tralalalala lalalalalalalala!

2. Hundra ostron med citroner, troner, troner, troner
och av soppa en terrin,
frikassé med champignoner, oner, oner, oner
och en tjäder kokt i vin.
Grisar, svinrygg och så änder, änder, änder,
engelsk pudding, en i sänder, sänder, sänder,
slukas i ett nu, det händer, händer, händer.
Leverpastej och sallad,
rökad skinka, gröna ärter, ärter, ärter,
crème, gelé med färg så bjärter, bjärter, bjärter,
tjugo sorter av desserter, serter, serter
och en faslig mängd men vin, ja ja!
och en faslig mängd med vin, ja ja!
och en faslig mängd med vin!
Hår av hin!
Tralalalalalalala...

3. När då magen mera ej fördrager, drager, drager,
rör jag kroppen med all flit,
ett stop te med skorpor sen jag tager, tager, tager,
och får åter min aptit.
För att ej om natten lida hunger, hunger,
tar jag till mej ett par oxetunger, tunger,
en ragout av goda lunger, lunger, lunger,
och ett fat med smör och bröd.
När jag slutat sen med osten, osten, osten,
sköljer jag med vin ner kosten, kosten, kosten,
tar mej ett glas punsch mot morgonfrosten, frosten
och så är mitt dagsverk slut.
Håll din trut!
Tralalalalalalala....

fredag 9 september 2011

Motorcykeln



1. Dä´ hände häromdan
att ja´ for in te´ stan
och in på en järnbod gick min lugna ban.
Ja´ skulle köpa nåt
men ja´ kom inte på´t
och handlar´n sa: ja´ ska väl gissa.
Han gissade uppå allt som fanns i bon,
från spik å kätting å ner till hästeskon.
Men singeliduttan
å ta mej sjuttan,
han gissa rätt så ja´ blev uttan.

2. Men så till sist han sa:
"Nåt ska du väl ha,
du kan väl inte komma tomhänt från vår sta?"
Och pengar har du tjent
på kriget rent gement,
så köp dej du en motorcykel
med sidovagn. Det är fint de ska du si,
i sidovagnen du sätter kärringa di,
och singeliduttan
och ta mej sjuttan,
en sån kan knappast nån va uttan."

3. "Va kostar den?" sa ja.
"Ja, ska du ha en bra
så är det bäst att en på fyratusen ta.
Ja har en extra fin,
en sidovagnsmaskin,
du ser det står 'Komet' på sidan.
Du slår bensin i ett litet hål så här
och rycker te i manicken, sen så bär
det av som sjuttan
å singeliduttan
båd´ häst och vagn kan du va uttan."

4. "Jaha, köss te," sa ja
och fyratusen la
jag upp på disken och sen gav jag mej åsta.
Det gick som en raket,
han hette ju "Komet"
och jösses va det rök om svansen.
Polisen ropte: "Nu kör du rakt för fort,
du stänker ner både folk och hus med lort,
för singeliduttan,
dä går som sjuttan
å nummer bak dä ä du uttan."

5. Ja, aldrig i min da
ja åkt så fort och bra
och uti diket ingen enda gång ja va.
Men min bensin tog slut,
sen stod han absolut
som en istadig märr på vägen.
Men då kom Karlsson från stan mä åkedon.
Ja fick ett rep av en annan känd person.
Men singeliduttan
å ta mej sjuttan,
en häst det kan man knappt va uttan!

6. Ja, cykeln är nog fin,
men köra med bensin,
det tycker inte ja är bra, och min Kristin
hon sa till mej som så:
"Sätt du skacklar på
och sätt sen märra för maskinen!"
Nu sitter hon i sin sidovagn så gla,
å ja ja sitter på sitsen breve na
och singeliduttan
dä går som sjuttan,
men märra kan vi ej va uttan!

Bacchi härolder

1. "Bacchi härolder med guld och beslag,
blir det kapitel?" "Nej, inte i dag!"
"Blir det inte riddarslag?"
"Inte, inte, säger jag!"
"Varför då kåpor och spiror, min vän?"
"Jo, kära hjärtanes, saken är den:
Kolmodin och Holmström sen
sku nu bliva adelsmän."
"Nå, så säger jag: Må göra!
Värdigt Kolmodin upphöjs.
Vad namn och vapen skall han föra?"
"Jo, han heter Källarcreutz,
han heter nu von Källarcreutz.
Bacchus själv hans vapen målar,
i rött fält en guldpokal,
runt omkring ett lövverk prålar,
med tulpaner och bregal;
//: överst ses i gyllne strålar
riddarns namn och åretal." ://

2. "Tvi, tocka vapen vill jag inte ha!
Bacchi härolder så granna..." "Hur sa?"
"Gula kåpor - nå, hurra!
Spiror med!" "Hur sa? Va ba?"
"Men, kära hjärtans, förlåt mig, jag ber,
blevo då ej några adlade fler?"
"Kära hjärtans, många fler,
Holmström fick ock sitt banér...
tag en sup, på skorpan tugga!
Holmström - hör hans adelsnamn -
han heter nu von Ehrensugga:
vackert barn i Bacchi famn,
ett vackert barn i Bacchi famn!
Aldrig han banéret mistar,
ty han kämpar i sin tro.
Bacchus själv hans vapen ristar
i ett gyllne fält - jo jo -
under tvenne oljokvistar
står en sugga vid en ho."

3. "Tvi, tocka vapen! Jag passar ej på
bland Bacchi krymplingar välboren gå:
jag vill ej hans lagrar få...
blev ej flera än de två?"
"Jo, kära hjärtans, ändå en god vän:
han, officianten med asken - ja, den -
Kilberg." "Den, du?" "Ja, just den -
rör på tappen, drick igen!"
"Käre, säg vad namnet heter?"
"Jo, han heter Adlerstop.
Fioler, valthorn och trumpeter
kring hans vapen fästas hop,
omkring hans vapen fästas hop.
I rött fält ett tennstop glimmar,
och en örn på locket står;
mitt i skölden solen strimmar,
och i soln en kräfta går;
nedanför en valfisk simmar
och i gapet står: "Gutår!"

4. "Tvi, tocket vapen - det ger jag åt hin:
kräftor och valfiskar, örnar och svin,
valthorn, flöjter, violin!
Men vad eljest hölls för min?"
"Jo, kära hjärtans, en Nystedt, vi se,
har uti vapnet - långt mer än de tre -
verklig mer simplicité
än de andra adlade.
"Kära, säj vad namnet bliver?"
Ack, vad dårskap på vår ö!
Jo, Oelheim han med Oe skriver -
Meissner skriver bara Ö,
ja, Meissner Ölheim har med Ö.
Tvenne tigrar skölden fatta,
vilka sig på ändan ställt.
Runtomkring å rankor satta,
överst flyr en bisvärm snällt.
Men se vapnet, se och skratta:
en blå näsa i rött fält!"

5. "Tvi, fader härold, så när had´ jag spytt -
gammal familje, fast vapnet är nytt!
Stamfar var, som man uttytt,
Noak eller Lillepytt.
Oelheim med Oe det är nu då hans...
vad tar den andre för färger och glans?
Är det prytt med hjälm och krans,
trummor, fanor, pik och lans?"
"Kära hjärtans, hur du frågar!
Vem kan repetera allt?
Jag är så törstig - du mig plågar -
hit en sup! Det är så kallt.
Tag hit en sup. Det är så kallt.
Meissner Ölheims vapen, kära,
är uti en fyrkant ställt:
tvenne kattor skölden bära.
Hit en sup! Ich hab´ kein Geld.
Meissner Ölheim bär med ära
en röd näsa i blått fält."

Dalpolska

//: Tralalalalala,
tralala tralala ://
Ack, hör du lilla flicka,
kom och låt oss dansa.
Du och jag, vi passa
till ett par vi båda.
//: Hör du lilla flicka på ett ord,
säg, vill du bliva mig en vän så god? ://
//: Tralalalej,
nej, det vill jag ej! ://
Tralalalala, tralalalala,
tralalalalalala!

Aldrig vill jag gossar se

Aldrig vill jag gossar se,
tror jag, tror jag,
ty så falska äro de,
tror jag, tror jag!
Aldrig vill jag kyssar ha,
tror jag, tror jag,
fast de kunna smaka bra,
tror jag, tror jag.
Aldrig vill jag gifta mej,
tror jag, tror jag,
friar Kalle, får han nej,
tror jag, tror jag.
Ack, men Kalle kommer där,
tror jag, tror jag,
ond jag icke längre är,
tror jag, tror jag.
Skälmen jag förlåtit har,
tror jag, tror jag,
och jag korgen återtar,
tror jag, tror jag!

Jungfrun och sjömannen

1. Det gick en jungfru uti en hage,
till henne kom där en ung sjöman:
"Och varför går hon så där allena?
Giv mig sitt hjärta, som jag begär!"

2. "På er begäran kan jag ej svara,
förty jag är utav för ringa stånd;
er tjänarinna kan jag väl vara,
men allrakärestan kan jag ej bli.

3. Jag har en vän - ja, om han lever -
som för sju år sen for bort från mig.
Och lever han, så har han mitt hjärta,
och är han döder, så har Gud hans själ."

4. "Jag är den vännen, som för sju år sen,
som för sju år sen for bort från dig.
Kom, sköna jungfru, i mina armar!
Jag är den vännen, ja, visserlig!"

Rose-Marie

1. Ensam i skogen sjöng den vackra Rose-Marie,
kom till den klara bäck och såg sin bild däri,
löste sitt långa hår,
log som den fagra vår:
"Hur är min bäck så glad, där han bland blommor går?
Säg, varför ler i dag
skogen i grönt behag?
//: Varför är himlen blå och varför sjunger jag?" ://

2. "Kom", sade bäcken, "kom du vackra Rose-Marie,
kom som en vind i skogen susar lätt och fri!
Sätt dig invid min strand,
svalka din varma hand,
lös dina skor och fäll ditt blåa strumpeband!
Vila vid björkens rot,
bada din vita fot,
//: skölj dina röda kinder, tag mitt svar emot!" ://

3. "Därför är jag så glad, du vackra Rose-Marie,
att jag din spegel är, och du ser dig däri.
Därför i täckt behag
blommar din skog i dag,
därför att Rose-Marie bär sjutton vårars drag.
Därför är himlen ljuv,
därföre sjunger du,
//: därför att bortom skogen bor en hjärtetjuv!" ://

Vårsång



1. //: Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn.
Lärkan mig svarar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn ://
//: Se, hur de silvrade bäckarna små
hoppa och slå, hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar!
Se hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans, av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans ://
(i den härliga vår...)
uti vårsolens glans!

2. //: Glad såsom fågeln i morgonstunden
sjunger jag våren i friska naturn.
Sorgen där ilar från själen som blunden
ilar från ögat, som fågel från burn ://
//: Lunder och sjöar i vårdagens dräkt,
sänden er fläkt, sänden er fläkt,
visken alltjämt i mitt öppnade sinne
vårens och glädjens och barndomens minne,
ty sorgen förgår, ty sorgen förgår
som ett moln i den blommande vår ://
(som ett moln i den blom...)
i den blommande vår!

Hur mången här i världen till sin lycka går

1. Hur mången här i världen till sin lycka går,
blott han förstår att fiffig vara i sitt hår.
Ty varje flicka skyr
en ruskig chevelyr,
nej, pojke, akta dej för såna äventyr.
//: För tralala, klipp, klipp! ://
Nej, pojke, skaffa dej en bra chevelyr.

2. Hur ofta blir en lärd, med hjässan grå och kal,
ej knuffad hit och dit, om han är på en bal.
Och mången med talang,
som ej har coup-de-vent,
blir utsatt av sin dam för månget mankemang.
//: För tralala, klipp, klipp! ://
Nej, pojke, skaffa dej en skön coup-de-vent!

3. Ja, vackra brända lockar dölja mången gång
hur pannan eller hjässan blivit byggd för trång;
och mången på supé
bjuds blott för sin tupé,
den hårfrisörn, han är ändå en klippare!
//: För tralala, klipp, klipp! ://
Ja, pojke, klipp och putsa jämt din tupé!

4. För månsken svärma flickorna i all sin dar,
men tåla inte månsken hos en vacker karl.
De minnas år för år
hur det i bibeln står,
att Simson var berömd just för sitt rara hår.
//: För tralala, klipp, klipp! ://
Nej, pojke, skaffa också dej sådant hår!

Den lille kolargossen

1. I skogen vid milan sitter far,
mor sitter hemma och spinner,
vänta, jag blir väl också karl,
får en fästemö efter mitt sinne!
Det är så mörkt långt bort,
långt bort i skogen,
det är så mörkt långt, långt
bort i skogen.

2. Tidigt med solen jag hemifrån gick,
friskt liv, medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och drick,
nu komma snart kvällens timmar.
Det är så mörkt långt bort...

3. Jag är ej rädder på liten grön stig,
där jag ensam i skogen månd gånga.
Men furorna se så mörkt på mig,
och bergen kasta skuggor så långa.
Det är så mörkt långt bort...

4. Tralala! Friskt sinne som fågeln i flykt!
Nu vill jag springa och sjunga!
Hu! utur berget det svarar så styggt,
och orden, de komma så tunga.
Det är så mörkt långt bort...

5. Ack, vore jag väl hos min gamle far!
Jag björnen hör brumma och sjunga,
och björnen, han är den starkaste karl
och skonar varken gamla eller unga.
Det är så mörkt långt bort...

6. Och skuggan faller så tjock, så tjock
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt bort...

7. Ack Gud! Där är ett, där är två - i sitt garn
de mig ta - se, hur granna de svinga!
De vinka - Gud trösta mig, fattiga barn!
Här gäller för livet att springa.
Det är så mörkt långt bort...

8. Och natten den nedsteg och timman blev sen,
och villare och villare blev leden.
Det tassar, det rasslar över stock och sten;
den lille springer på heden.
Det är så mörkt långt bort...

9. Med pickande hjärta, med rosblommand´ kind
vid milan hos sin far han faller ner:
"Välkommen, välkommen kär sonen min!"
"Ack, jag har sett trollen och väl mer."
Det är så mörkt långt bort...

10. "Min son, jag satt här i så månget år
och är med Guds hjälp välbehållen.
Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen,
fast det är mörkt långt bort,
långt bort i skogen,
fast det är mörkt långt, långt
bort i skogen!"

Ja, Klockarfar, han skall nu allting bestyra

 

1. Ja, Klockarfar han skall nu allting bestyra,
lära barnen att två och två det är fyra.
Utan honom man kan ej lära att stava,
ja, utan honom kan man ej folket begrava.

2. Föds ett barn, så frågas: "Vad skall det heta?"
"Gå till klockarn! Han måste allting ju veta."
Om ett par sig i äkta ståndet begiver,
är det klockarn som bröllopsverserna skriver.

3. Får med sjukdom för sina synder man sota:
"gå till klockarn, han skall dig nog kunna bota!"
Om processer och annat otyg man äger,
"gå till klockarn och hör dig för vad han säger!"

4. Han skall veta råd för alla slags sorger,
ympa barn skall han kunna, samt spela orger.
Det är han, som skall hålla handbok åt prästen
och vid gravöl är det han som får resten.

5. Varje söndag skall predikstolen han damma:
klockare och klokare är detsamma.
Han i läsa skall känna nyaste moden,
lugga barn skall han på Lankaster-metoden.

6. Han åt prosten skall väga tionde-smöret,
bakpå schäsen åka med till förhöret.
Prost och kaplan han söka skall att förlika,
och vid mässfall det händer, han får predika.

7. Ingenting, nej intet får han försumma:
dör en gubbe, så tröstar klockarn hans gumma.
Han skall föra an både dansen och leken,
och vid bordet är det han som skär steken.

8. Han skall vara med från början och till slutet,
skall det skjutas, så släpper klockarn till krutet.
Han skall vara en hjälp för gamla och unga,
framför allt skall han vara grym till att sjunga!

Joachim uti Babylon





1. Joachim uti Babylon
hade en hustru, Susanna.
Töm vår kanna,
töm vår kanna,
skål för dess person!
Joachim var en genomärliger man,
frun lika ärliger också som han,
fru Susanna,
fru Susanna
många hjärtan vann.

2. Tacka vill jag Joachims fru,
skål för var dygdiger maka!
Låt oss smaka,
låt oss smaka
denna saften nu!
Klinga med glasen, låt oss sjunga i kor,
gosse, flicka, gubbe och mor,
låt oss sjunga,
låt oss sjunga,
skålen är så stor.

3. Joachim var för riker spord,
kunde traktera sin nästa,
ge till bästa,
ge till bästa
vid ett dukat bord.
Frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag,
hurra, gubbar,
hurra, gubbar,
i så lustigt lag!

4. Käraste bröder hör nu då på
vad den frun månde hända!
Två upptända,
två upptända
kring om henne gå.
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann -
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna,
fru Susanna
trogen var sin man.

5. Joachims trädgård var med maner:
lusthus, tapeter av siden!
Middagstiden,
middagstiden
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm -
sköna Susanna hon plaska´ och sam.
När hon plaska´,
när hon plaska´
skymta´ liljor fram.

6. Ner uti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar,
slogo lovar
kring vår lilla fru.
"Hej", sade boven till den andra så slem,
"hej, det är middag - kom låt oss gå hem!"
Två kanaljer,
två kanaljer
i varenda lem.

7. Väl förstår man gubbarna nog
vad de hade i sinnet:
vita linnet,
vita linnet
ögat lätt bedrog.
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt:
lås var för porten - det var så befallt.
Hurra, gubbar,
hurra, gubbar,
blodet bliver kallt.

8. Så var sakens sammanhang,
himlen Susanna belöna´!
Bland de sköna,
bland de sköna
har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, låt oss leva väl!
Vackra små hjärtan uti tankar och själ!
Låt oss dricka,
låt oss dricka
utan larm och gräl!

Kom, sköna Maj, och blicka



1. Kom, sköna maj, och blicka
med milda ögon ner,
Jag är en liten flicka,
som dansar blott och ler.
Det är för sött om våren
att under lek och ras
strö blommor uti håren
och sätta löv i glas.

2. Se, böljan, rörd av västan,
och stora drivan smält,
och rågen broddas nästan
på pappas åkerfält.
På gål’n ä’ stora pussar,
dit Calle går ibland
och bygger rara slussar
och fästningar av sand.

3. Snart kommer liten ärla
och säger: ”det är vår!”
Och daggens silverpärla
i sippans sköte står.
Bror Calle, ack, hur roligt
att vid en aftonstund,
gå hand i hand förtroligt
omkring i grönan lund.

4. Så skall jag ta min huva,
slå under hakan knut
och leka hök och duva
och sista paret ut.
Så tar jag boll’n i barmen,
jag smyger fram med den
och bränner Carl på armen
och kysser honom se’n.

5. Nog händer det att kjolen
blir litet våt i dyn,
att kinden steks av solen
och blåsten skämmer hyn.
Men mamma aldrig räknar
så strängt med sin Sofi;
vad gör mig några fräknar,
blott jag är glad och fri!

Lelle Karl-Johan


"Lelle Karl-Johan han skall ni tro,
han brås allt på mej
och är from som ett lamm,
klok är han även,
snyter sej i näven
redan som far sin,
Karl Johan, kom fram!
Se hur han bockar sej,
se, hur det lockar sej
vänt över skulten på lelle Karl Johan,
jojo, må tro, han
lelle Karl-Johan
vet allt att vara med folk minsann,
bibliskan kan han,
mest som en annan
prost eller präst eller klockare kan.
Säj mej, Karl Johan,
vad lovade Mosen
- tork dej om nosen -
vad lovade han
Israels barn, som
han förde ur Gosen,
om en vill hedra sin far och sin mor?
Nu skall ni höra, att lelle Karl-Johan
allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor!"
- sade och smekte sin lelle Karl-Johan
mor till Karl-Johan,
men tänk, vill ni tro, han
lelle Karl-Johan
svor
sturigt och lett:
"Jag ger jäkel i mor!"

På fjällstig








1. När till fjälls du draga vill,
skall du ränseln snöra,
men ej lägga mera till
än du gott kan föra.
Bär ej med dig dalens tvång
till de gröna branter,
jaga bort det med en sång
nedför bergets kanter!

2. Fåglar hälsa dig på gren,
bygdesnacket tiger.
Luften blir mer klar och ren,
högre upp du stiger.
Fyll ditt glada bröst och sjung,
och små barnaminnen
titta fram bland snår och ljung,
rodnande om kinden! 

Båtfärd

1. Så glida vi från stranden
i sakteliga mak,
från grönska och syrener
och röda tegeltak.
Hur ljuvt det är att glida
på vågen, milda Frida!
Hur ljuvt det är att glida
i sakteliga mak.

2. Se, våran snipa speglar
sin bild i böljan blå!
De granna, röda ränder
likt vilda ormar gå,
och namnet på dess sida
(det är ju annars "Frida")
sig skrynklat ses försprida
i tusen ringar små.

3. När Vattenverkets murar
försvinna ur vår syn,
sig Frida sakta reser
med stänk i ögonbryn.
Nu vinkar hon åt stranden
med skopan uti handen.
Nu vinkar hon åt stranden -
en grön och disig syn.

4. Hon sakta ned sig lutar
med gult och burrigt hår
vid relingen mot spegeln,
som blank och kullrig står.
När handen den sig närmar,
de röda klänningsärmar
vår bölja tydligt härmar.
- Och åran sakta slår.

5. Det susar över säven,
han bugar sig så grant,
bland strå och pipa gnistrar
av blått och diamant.
Och under flaken kluckar
en fängslad våg och suckar.
Den pollrar och den kluckar.
- Vi runda uddens kant.

6. Ej längta vi till stranden,
till grönska och syren.
Här ute vinden svalkar
så smekande och len.
Min ädla, goda Frida,
hon vill väl ej bestrida
att det är ljuvt att glida
i sommarns milda sken?

De rosor och de blader

//: De rosor och de blader,
de göra mig så glader,
helst när som jag gångar mig
i rosende lund ://
Men kanhända att det Er förtretar
att jag tar lilla vännen i famnen en stund.

Det klingar i gevärena

1. Det klingar i gevärena
och glädjen bliver stor.
Välsignad vare eden,
som vi för kungen svor.
För eden som vi svurit,
vi icke heller vike,
för fiendeskaror,
som oss vill tränga på.
Lustigt går det, hurra
uti dessa fjorton dar.

2. Jag vill nu icke nämna
och räkna edra fel,
ni som ha klena fingrar
och långa sura ben,
ni blir nu strax hemvista,
ni får ej kungen prisa
med gossarna på Backen,
som där få stanna kvar.
Lustigt går det, hurra,
uti dessa fjorton dar.

3. Om någon lyster veta
vem visan diktat har,
så kan ni det få veta,
beväring är väl jag
vid Upplands regemente,
mitt namn det är Jan Jansson
i Tierps församling
och i Häckbo tjänar jag.
Lustigt går det, hurra,
uti dessa fjorton dar.

Doktor Tidebast

1. Jag heter doktor Tidebast,
falleri, fallera,
kurerar folk, och det med hast,
falleri, fallera!
De halta synen återfå,
falleri, hoppsansa, sa!
De blinda kunna gå och stå,
falleri, fallera!

2. Under hela det ryska krig,
falleri, fallera,
arméens hälsa vilar på mig,
falleri, fallera!
Och vad som ryss ej sköt ihjäl,
falleri, hoppsansa, sa,
i fältlasarett gav opp sin själ,
falleri, fallera!

3. Klockarns son i Andrarum,
falleri, fallera,
jag gav en liber opium,
falleri, fallera!
Han sov ett år, båd´ natt och dag,
falleri, hoppsansa, sa,
en kritisk sömn, så menar jag,
falleri, fallera!

4. Borgmästarn uti Linköping,
falleri, fallera,
led femti år av - ingenting,
falleri, fallera!
Men när jag fick i honom tag,
falleri, hoppsansa, sa,
han genast såg sin sista dag,
falleri, fallera!

Du bist wie eine Blume



 Du bist wie eine Blume,
så hold und schön und rein.
Ich schau´ dich an, und Wehmut
schleicht mir in´s Herz hinein.
Mir ist, als ob ich di Hände
auf´s Haupt dir legen sollt´,
betend, dass Gott dich erhalte
so rein und schön und hold.

Du har sörjit nu igen

1. Du har sörjit nu igen,
du har gråtit, lilla vän,
efter den du älska må,
efter den du aldrig får!

2. Nej, det är visst dagg du ser
ifrån löven falla ner;
snart när lövet vissnat är
faller ej daggen mer.

Du skyhöga himmel och du fallande jord




1. //: Du skyhöga himmel
och du fallande jord! ://
//: Det kostar på oss ynglingar
att trampa denna jord ://

2. //: Se fåren, se fåren!
De känna sina lamm! ://
//: Men ingen känner mig
uti det främmande land ://

3. //: Om kvällen när jag lägger mej,
så tänker jag på dej ://
//: Om natten när jag sover,
så drömmer jag om dej ://

4. //: Om morgon, när jag vaknar,
vem saknar jag då? ://
//: Jag saknar lilla vännen,
som är långt härifrå ://

5. //: En lantman, han plöjer
sin åker och sin äng ://
//: När dagen är förliden, går
han med sin vän i säng ://

6. //: Du söker efter penningar,
silver eller gull ://
//: till sist får du ej mera
än trenne skovlar mull ://

Du är så vacker för mina ögon

1. //: Du är så vacker för mina ögon,
som tusen liljor uppå en kvist ://
//: Nu har jag kommit till den tiden
att jag kan tala för dej min brist ://

2. //: Ensammen här till att gå och vandra
gör vägen för mej oändligt lång ://
//: men kommer lilla vännen med mej,
så bliver vägen oändligt kort ://

Där kommer hon så fager

1. //: Där kommer hon så fager,
så stolter i sin gång ://
//: än sorgsen, än glader
och kväder en sång,
men stjärnorna de tindra över skogen ://

2. //: Sin stora blick hon välver
mot himlens blåa rund ://
//: och tåren den skälver lik lövet i lund,
me´n stjärnorna de tindra över skogen ://

3. //: Var längtar du? Vad söker
ditt varma hjärta här? ://
//: Förbleknade arma! Han finns icke mer;
men stjärnorna de blekna över skogen ://

Ekorrn gick på ängen och slog

Ekorrn gick på ängen å slog,
du ska tro, han snörde.
Tita raka, duva ho drog,
lelle grå katten han körde.
"Inte kör jag mera i dag,
förrän jag får tolv öre."
Tulo, peppakrorn.
Trana blåser i igelhorn.
Bromsarna de brumma.
Katten slår på trumma.
Fyra råttor gå i dans,
så hela jorden dundra.

E fin vise




1. Det var en unger bonddräng,
han gick sig en gång
till kyrkan en morgon,
han sjöng sig en sång,
så gladelig, så gladelig.
Det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa:
"Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig."

2. Där gick sig en jänta,
hon såg sig omkring.
Hon såg åt alla väder,
hon såg på alla ting
så gladelig, så gladelig,
men mest på bonddrängen.
Vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen,
de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta,
vi stannar du dig?
Vi vilja gå tillsammans
på livets långa stig
så gladelig, så gladelig.
Och här har du ringen
och mjölet i bingen
och kakorna i taket
de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig.

4. Och jäntan hon lade
sin hand uti hans.
De gingo framåt vägen,
de gingo som till dans,
så gladelig, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina
på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

Elin älskar jag rätt mycke

1. Elin älskar jag rätt mycke
ty hon är rätt mjuk och fin,
viter som ett slessingsstycke,
mjuker som en docka fin,
feter som en gödder sugga,
röder som vår grannes knut,
nätt och liten som en mygga,
snabb och kvick som räffelkrut.

2. Elin är min byxsäcksklocka,
Elin är min russinstrut,
Elin är min sockerdocka,
Elin ist mein höchstes Gut;
ELin är min fröjd och gamman,
Elin är mitt sobelskinn,
ELin är mitt allt tillsamman,
alltihop är Elin min.

3. Förr skall gråsten bli en limpa,
förr skall oxen vingar få,
förr skall suggan bli en simpa,
förr skall Stockholm lära gå,
Brunkeberg bli förr en båter
och min rumpa apotek,
förrän Elin jag förlåter:
Elin är min grisestek.

Elin och herremannen

1. En herreman så stolt och båld,
han ägde tunnor guld
och flera hemman i sitt våld,
fick se en flicka huld
bland parkens stammar ensam gå.
Han talade till henne så:

2. "Mitt vackra barn, vad heter du?
Säg mig ditt ljuva namn
och sätt dig vid min sida nu
i skogens blomsterfamn!
Vi vilja språkas vid en stund
förtroligt här i enslig lund."

3. "Mitt namn är Elin. Men jag får
ej länge dröja här,
ty dagens sol snart nedergår,
och jag skall plocka bär
i korgen, som jag har åt mor,
hon väntande i hyddan bor."

4. "Ack, Elin! Ingen flicka söt
och skön som du jag sett.
Kom, vila i mitt öppna sköt´!
Jag beder blott om ett:
Giv mig en enda liten kyss!
Var icke rädd, ej någon lyss!"

5. "Nej, nej, jag lovat har vid Gud
att ingen kyss ge bort
förrän den dag, jag skall stå brud,
ack, det blir inom kort!
Och då skall Gustaf hava den,
från barndomen han är min vän."

6. "Vad du är barnslig, blyg och from,
som sådant pjollra kan!
Din Gustaf vet ju ej därom,
ej heller någon ann´.
Du skall få penningar, se här!
Låt mig nu få vad jag begär!"

7. "O nej, o nej, jag är ej fal
för penningar och guld,
de hjälpa ej för samvetskval,
för spe och evig skuld;
ett fredat bröst är mera värt,
har jag i katekesen lärt."

8. "Bedraga vill jag icke dig.
Tro, vad jag säger nu!
Till slottet skall du följa mig
och bliva där min fru.
Av pärlor, silver skall du få
långt mera, än du kan förstå."

9. "Nej, nej, mig lockar ingenting.
Av silver nog jag har,
ty vet, att en förlovningsring
jag fick sen några dar
av Gustaf, som jag älskar ömt,
och den har jag vid hjärtat gömt."

10. "Hör, Elin! Gustaf fattig är,
ett torp jag honom skänkt.
Men heligt inför Gud jag svär:
du har min ära kränkt,
och torpet tager jag igen.
Lev sen i sorgen med din vän!"

11. "Gör som du vill! Jag lever säll,
om än bland snö och is,
i ödemarken, i ett tjäll
jag leta skall min spis,
blott jag vid Gustafs sida får
framleva mina levnadsår."

12. "Ej hjälper smicker eller hot,
men vet i alla fall,
att, om det också sker med knot
en kyss jag taga skall
och till mitt hjärta trycka dig,
förrän du slipper ifrån mig."

13. "Jo, pyttsan!" med en sidoblick
gav Elin skälmskt till svar
och kastade sin korg och gick.
Med den stod herren kvar
och suckade: "En narr är den,
som gäckar kvinnotroheten!"

En sommarmorgon - "en fiskare sjunger i sin båt"

1. Tidigt om morgon jag pilar till strand,
skjuter min fiskarebåt ifrån land.
Båten han gungar så lätt över sjön,
stannar vid ryssjan där borta vid ön.
Solen hon blänker så högt över fjärden,
//: stänker sitt guld över ängar och gärden;
skynda, ro på!
I dag tör jag få
fiskar i näten, båd stora och små ://

2. Längst in i viken där björken står vit
skymtar bland tallen den gröna, o! dit,
dit mina tankar så villiga gå,
söndagen styr jag min båt dit också.
Vassen han ståndar så grön vid de landen,
//: vågorna sjunga så ljuvt vid den stranden,
aspen och lind
susa för vind,
flickan där bor, nästa vår blir hon min! ://

En spelmans visa

1. Jag sjunger hi och jag sjunger hej,
nu blomma blåa förgätmigej,
nu susa sommarens vindar!
Nu ryker granen, nu doftar pors,
och Näcken spelar i vildan fors,
nu sjunga alla gröna lindar.
Jag sjunger hi och jag sjunger hej
och aldrig jag sörja månde, nej!
En speleman han sjunger han,
om vår, om vår, om vår, om vår på jorden.

2. Jag sjunger hi och jag sjunger hej,
en har väl allt en kan önska sej,
när en så ljuvligt kan drömma.
När felan klingar en munter sväng,
då dansa älvor på grönan äng,
då kan jag hela världen glömma.
Jag sjunger hi...

3. Jag sjunger hi och jag sjunger hej,
jag sjunger sorgerna bort från mej,
jag skrattar åt all världens vånda.
Min fagra tärna, hon står på bår,
hon var så vacker, hon dog i vår,
hon dog när bröllop skulle stånda.
Jag sjunger hi...

Fia Jansson



1. Känner ni Fia Jansson,
som bor uppå söder?
Hon har förresten två stycken
vindögda bröder.
En av dem heter Hammarlund,
en heter Schröder.
Här ska ni se ett hjärta
som klappar och glöder!

2. Ifrån den allra finaste
adel vi stamma,
aldrig jag ens har vågat sagt:
Jäklar anamma!
Vilken som var min pappa
och vem var min mamma,
det tycker jag förresten
kan göra detsamma.

3. Om sommaren bodde vi i
en fäbod vid Spånga,
där både tjur och oxar
och korna mej stånga´.
Den tiden då var kjolarna
vida och långa,
men sedan ha de krympt,
så att nu är de trånga.

4. Kärleken är i alla fall
alltid det värsta.
En gång i detta livet
jag hade en kär´sta,
det var en stilig karl
ifrån någon affärssta´,
men nu så har han flyttat,
nu bor han vid Märsta.

5. Syster min var så stor
att hon vaktade kritter.
En dag så kom en kärlekskrank
karl med sitt kvitter.
Syster min är förstås inte
vidare vitter,
nu kan hon också sitta,
min själ, där hon sitter.

6. Ack, den som vore drottning
ibland eskimåer,
då skulle med förvåning
jag genast beslå er,
jag skulle gå ikring
uti gröna trikåer
me´ små, små gula prickar på
- tjänare på er!

Flickan gick på ängen

Flickan gick på ängen
och räfsade hö.
Gossen han sade:
"För dej vill jag dö!"
Och det log hon åt,
ja, ja, ja,
och det log hon åt.

For he´s a jolly good fellow



//: For he´s a jolly good fellow ://
for he´s a jolly good fellow,
and so say all of us.
//: And so say all of us ://
//: For he´s a jolly good fellow ://
for he´s a jolly good fellow,
and so say all of us.


//: För han är en jätteskön kompis ://
för han är en jätteskön kompis,
det vet vi allihop.
//: Det vet vi allihop ://
//: För han är en jätteskön kompis ://
för han är en jätteskön kompis,
det vet vi allihop.

Han hade seglat för om masten




1. Han hade seglat för om masten
som en man uti många år.
Han hade seglat med förskjutning i lasten
från Frisco till Singapore.
Han hade seglat med fransmän och britter
och med dem som betalt honom bäst.
Han hade slungats mot Sydjyllands klitter
en gång i en storm från sydväst.

2. Hans rum det var den gråa skansen,
och hans bädd var den hårda koj,
hans hem var den mörkblå Atlanten
i storm som i dyning loj.
Hans dröm var en annan skuta,
en annan kock och kapten.
Två flickögon bakom en ruta
som han sett vid kvällslampans sken.

3. Hans liv det var de tusen haven,
det var rus på en snuskig krog.
Ett slagsmål, en dans med en Eva,
som tog hans pengar och log.
En ändlös kedja av vakter
när stormen ligger i,
en törn vid ratten där akter
en stormnatt när skutan låg bi.

4. Men så en dag det sej hände,
det var i en Kinahamn,
då kom där en skuta han kände,
som bar hembygdens namn.
Han blev lite röd om kinden,
när skeppet med ens föll av
och flaggan slog ut för vinden,
den flagg som han en gång höll av.

5. Han såg den, fast den var svart av röken,
och blekt av tropikernas sol.
Han hörde den fladdra likt göken,
som i hembygdsskogarna gol.
Och den var gul som ett skälvande klänge
han sett i en flickas hand.
För första gången på länge
han mindes sitt fädernesland.

6. Han mindes då en röd liten stuga
någonstans i ett hölje skyggt,
där höga trädstammar buga
sej inför så skön en bygd.
Han hörde flickskratt från logen
och en välbekant dragspelslåt.
Han mindes en gång uti skogen,
och slutligen brast han i gråt.

Var skog har nog sin källa (Hjärtats saga)





//: Var skog har nog sin källa,
var äng sin blomma har,
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar ://
//: Och skogens källa sinar,
och ängens blomma dör,
men hjärtats tysta saga
ej någon tid förstör ://

I lunden gröna

1. I lunden gröna
går flickor sköna
att plocka blommor
uti det gröna.
De skola plocka dem,
de skola binda dem,
de skola kalla dem
förgätmigej.
//: Singdu, singdu fallerej,
singdu, singdu fallerej,
de skola kalla dem
förgätmigej ://

2. På havets bölja
jag mej befinner,
och oskuldsblomman
uppå kinden brinner.
Å himlens stjärnor
de skola lysa,
å fridens änglar
omfamna mej.
Singdu...

3. Å när du friar,
så var försiktig,
å när du skriver,
så var uppriktig,
å när du reser,
så glöm ej bort mej,
som förr har varit
din utvalda vän.
Singdu...

Im wunderschönen Monat Mai




Im wunderschönen Monat Mai,
als alle Knospen sprangen,
da ist in meinem Herzen
die Liebe aufgegangen.
Im wunderschönen Monat Mai,
als alle Vögel sangen,
da hab´ ich ihr gestanden
mein Sehnen und Verlangen.

Jämtlandssången



Så tåga vi tillsammans bort
mellan Jämtlands gröna ängar, bort
mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.
Så skåda vi med gamman hän
emot berg i blåa fjärran, hän
över sjöar, strömmar, skogar jämt
kring bygder på vakt.
//: Fagert är landet som blev
vår lott och arvedel.
Så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Så tändom ånyo det hopp
som våra fäder närt:
för slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt ://

torsdag 8 september 2011

Månen


1. När månen vandrar på himlen blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
//: och blott se på ://

2. Visst ser du dårskaper utan tal,
det kan man nog hålla troligt,
båd´ älskande som förgås av kval
och älskande som ha roligt.
Visst ser du väl mången tår som rinner,
men sorgen aldrig upp till dej hinner,
//: det är för högt ://

3. Spektaklet tröttar dej inom kort,
det kan man inte förtänka.
Då går du bara helt stilla bort,
man tröttnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter när du behagar
//: och ser på oss ://

Nattetid

1. Ja, fast man är stadsbud
och lunkar på gatorna kring,
så får man i uppdrag
rätt månget besynnerligt ting
och fast man bär märke
och plåt uppå pannan,
studerar man livet
långt mer än en annan
ifrån morgonens rand
intill kvällen ibland
nattetid.

2. Ett fruntimmer något till åren
om dagarna jämt
svär ve över ungdomens lekar
och nöjen och skämt.
Men stundom det händer,
att lätt såsom anden
med eld uti ögat
och ljuset i handen
för en maskulin kropp
slår hon lönndörren opp
nattetid.

3. För att med reson kunna forska
i skrifternas djup
herr pastorn till maten sig knappt
vågar taga en sup.
Men fast han om dagen
så soltorkar anden,
med halvrusig hjärna
och kortlek i handen
förstör han likväl
båd´ sin kropp och sin själ
nattetid.

4. Ett lejon på Norrbro
kan knappast sin jämlike se,
och endast hos Rydberg
han intaga kan sin supé.
Men när källaren stängs
och serveringen brister,
då dricker han brorskål
med tross och gardister
i en vänskaplig rund
på en krog i Trångsund
nattetid.

5. En yngling om dagen arbetar så snällt
på kontor,
han är ju så flitig och man såsom guld
honom tror,
men dårskaper gör han
om natten i massa
och lätt kan det hända
att husbondens kassa
uti fickan förtöjd
får betala hans fröjd
nattetid.

6. När solen gått ned, ändras
skepnaden hos lite var,
och såsom exempel en ungdomlig
tärna jag tar.
Om dagen hon blygs visa
formen på armen,
men utan att rodna
den fylliga barmen
hon blottar så sval,
när hon är uppå bal
nattetid.

Nu är jag pank och fågelfri



1. Nu är jag pank och fågelfri,
men tänker dock ej klaga.
Du glada lynne, statt mig bi
mitt öde att fördraga!
Vad tjänar att se ledsen ut,
det ger ej mynt i pungen.
Jag tar min lott förutan prut,
som jag är nödd och tvungen!
//: Trots oturn all en munter sång!
Kom, öde, tag ett tag!
Få se, vem först blir trött en gång,
du eller jag? ://

2. Hurra, hurra, ett glatt humör
vill mer än guld jag skatta;
åt allt, vad oss bekymmer gör,
det lär oss blott att skratta.
Jag ej kredit, ej pengar har,
tömd är champagnebålen;
min vän dock sagt: "En hjälte var!
Gott, vi ska rädda Polen."
Trots oturn...

Näcken som friade

1. I blodröda skyar gick solen ned,
ej rördes ett blad mer i skog.
Det var redan sent, nu framåt jag red,
och klockan nyss elva slog.
Då kom jag till en korsväg fram,
där band jag hästen vid en stam
och lade mej ned i gräset trött
och somnade ljuvligt och sött.

2. Betänk, det var en torsdagsnatt,
betänk, i en korsväg jag låg!
Och vet ni, gott folk, jag drömde att
min fästman jag tydligen såg.
Han ville föra mej till sitt hem,
och han var lik, jag säger ej vem.
Men gissa nu får ni, vem som kan.
Nog av, det var han, det var han.

3. Men strax försvann då denna syn,
och istället jag såg där en ann´,
som hade en blick så öm och mild,
och sjunga, det kunde han.
Han sång den förde mej, jag vet inte vart,
hans hår det var som korpen så svart.
Röd väst, röd mössa den mannen bar,
jag fruktar att Näcken det var.

4. Säg, kan ni mej förklaring ge
vem utav de två jag ska få?
Min fästman blott jag ville se,
men ve mej, här stod nu de två!
En enda blott kan jag ha kär,
men två det var som friade här.
Om jag min hand åt vännen ger,
så kommer väl Näcken kanske.

Emigrantvisan om Petter Jönsson

1. Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

2. Han tog sin plunta och stoppa matsäck i kistan
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Ur vänstra ögat han strök bort tåren med vanten,
tog Gud i hågen och gav sej ut på Atlanten.

3. Han ville bort till det stora landet i väster,
där ingen kung finns och inga kitsliga präster,
där man får sova och äta fläsk och potatis,
och sen med flottet kan smörja stövlarna gratis.

4. Där ingen länsman törs stöta bonden för pannan
och renat brännvin kan fås för sex styver kannan,
där mera pengar det finns än loppor i Trosa -
dit ville Petter och dit han styrde sin kosa.

5. På skeppet stod han och liksom höll sej för magen,
förty hans själ var av mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ned och lägga sej heller;
ty stormen blåser som bara hin när det gäller.

6. Ett gudslån (om man ej räknar oxstek och limpa)
han ej fått i sej och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
och snyfta bittert: "Ack, den som vore vid luckan!"

7. I våta byxor han stod vid masten och lipa´.
Det var så kallt så och magen började knipa!
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken
liksom en hundvalp och slängde ner´en på "backen".

8. Där låg nu Petter, och vattnet skvalade om´en,
och själv han trodde hans sista timme var kommen.
Men båtsman skratta´ och ropade i hans öra:
"Vad tusan skulle du på galejan att göra?"

9. Men stormen tystna och solen sken över skutan,
då vakna´ Petter, och trilla ner i kajutan,
han tog en långsup, tog två, kröp ned under täcket
och på tre veckor han sen ej syntes på däcket.

10. Först när i New York på redden skutan låg inne,
kröp Petter fram, ack! men magerlagd som en pinne.
Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar
och bad för Guds skull om några koleradroppar.

11. I Castlegarden han slog sej ner vid sin kista,
och åt och drack så han kunnat andan sin mista.
Så bar han kistan och alltihop till en jude
som sa: "Mein herr, firti Thaler kan jak wohl bjude!"

12. Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa,
och dan därpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr skall solen väl spricka sönder i kanten,
än Petter Jönsson far ut igen på Atlanten!

Rida rida ranka

1. Rida rida ranka,
hästen heter Blanka.
Liten riddare så rar
ännu inga sporrar har.
När du den har vunnit
barndoms ro försvunnit.

2. Rida rida ranka,
hästen heter Blanka.
Liten pilt med ögon blå,
kungakronor skall han få.
När du dem har vunnit,
ungdoms ro försvunnit.

3. Rida rida ranka,
hästen heter Blanka.
Andra famntag än av mor
fröjda dig, när du blir stor.
När du dem har vunnit,
mandoms ro försvunnit.

Så sjöng hon för sin älskling
om livets äventyr,
och log emellan tårar,
fru Blanka av Namur.
Och när kung Håkan vunnit
båd´ sporrar, land och brud,
nog mindes han med vemod
den barndomssångens ljud.

Skräddaren och prästegårdsmamsellen

1. Och skräddaren han talte ve prästegårdsmamsell; 
sjung farallaralej. 
De lovade varandra att mötas nästa kväll. 
Sjung faderallarallarallalej. 

2. Men prästen var en bondfiskal, som hade gott gehör. Han tog mamsellen till sig i enskilt husförhör. 

3. Och prästefar fick veta, var mötet skulle ske: 
ett stycke bakom lagåln på gälet ve´ ett le´. 

4. Då axlade han kappan och tog sin herdestav; 
till mötesplatsen sedan han dristigt sig begav. 

5. Snart kommer skräddarn smygande och vet ej minsta fnyk, 
förrn prästen rusar fram och ger´n huden full med stryk.

6. Vid första slaget skräddaren gav upp ett fasligt skrän; vid andra slaget tiggde han om nåd på sina knän. 

7. Vid tredje slaget lovade den stackars mäster Snäll 
att aldrig stämma möte med nån prästegårdsmamsell. 

8. Och att han hållit löftet, det kan ni väl förstå. 
Dock lär han stundom träffat mamsellen apropå.