Midnatt råder

1.Midnatt råder, det är tyst i husen, 
tyst i husen, 
alla sova, släckta äro ljusen, 
äro ljusen. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

2. Se, då krypa tomtar upp ur vrårna, 
upp ur vrårna, 
lyssna, speja, trippa fram på tårna, 
fram på tårna. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

3. Snälla folket låtit maten rara, 
maten rara, 
stå på bordet åt en tomteskara, 
tomteskara. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

4. Hur de mysa, hoppa upp bland faten, 
upp bland faten, 
tissla, tassla: ”God är julematen,
julematen!” 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

5. Gröt och skinka, lilla äpplebiten, 
äpplebiten, 
tänk, så rart det smakar Nisse liten,
Nisse liten! 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

6. Nu till lekar! Glada skrattet klingar, 
skrattet klingar, 
runt om granen skaran muntert svingar, 
muntert svingar. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

7. Natten lider. Snart de tomtar snälla, 
tomtar snälla, 
kvickt och näpet allt i ordning ställa, 
ordning ställa. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp. 

8. Sedan åter in i tysta vrårna, 
tysta vrårna, 
tomteskaran tassar nätt på tårna, 
nätt på tårna. 
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, 
tipp, tipp, tapp.

Tre brokiga grisar

Min far 
han har
tre brokiga grisar:
en svart,
en blå
och en som han inte visar.
Och denna visan är inte lång,
så därför tar vi den än en gång:

Min far 
han har
tre brokiga grisar:
en svart,
en blå
och en som han inte visar.

Jag ska sjunga en liten stump (Katten och svansen)

Jag ska sjunga en liten stump
om denna lilla katten.
Han skulle springa efter sin svans,
men han fick inte fatt den.
Katten sprang,
svansen slang,
katten sprang och svansen slang.
Denna visa är inte lång,
vi ska sjunga den än en gång!

Alt. melodi och textvariant:

Ro, ro, barnet

Ro, ro, barnet,
katten hänger i garnet,
ro, ro, lilla barn,
katten hänger i mammas garn.

Nu i ro slumra in

Nu så skönt slumra in
uti bädden så fin,
som blomman på äng
i gungande säng.
Och Guds änglar de små
breda vingarna ut.
Omkring barnet de stå
till dess natten är slut.

Alt. koral:
Nu i ro slumra in,
lilla älsklingen min,
ned i kudden dej göm
vid din rosiga dröm,
//: tills du väcks, lilla vän,
nästa morgon igen ://

Alt. övers.:
Nu gokväll och gonatt!
Sov så gott, lilla skatt,
sov så gott och dröm sött,
för du är ju så trött.
//: Sov så gott, lilla vän,
tills du vaknar igen ://

Nu gokväll och gonatt!
Här har änglar sej satt.
Nu de vakar och ser
hur i drömmen du ler.
//: På ditt barnsliga vis
dröm om Guds paradis! ://
 .

Sko, sko liten häst

Sko, sko liten häst,
imorron blir det snö och frost.
Då blir skorna dyra:
tre daler och fyra.

Lunka på

//: Lunka på,
lunka på,
vi har långan väg att gå ://
//: Hopp, mor Annika!
Hopp, mor Annika!
Hopp, min lilla Annika! ://

Den misskände spelmannen

1. Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

2. Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

3. Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

4. Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

5. Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

6. Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

7. Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

8. Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än vandringsstigen döljer sig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Den som än är frisk och sund

Alt. melodi:


1. Den som än är frisk och sund,  
må för sådan gåva 
böja hjärta, håg och mun 
till att Herren lova,
tacka honom natt och dag  
med en härlig visa,
som oss ger till välbehag 
sundhet, ro och lisa. 

2. För när Herren mild och god 
ger oss hälsan kära,  
och därtill förnöjsamt mod,  
vad vill man begära 
mer i denna världen här? 
Helst när vi förbidar  
evig lust och ej besvär 
vid Guds högra sida. 

3. Vore jag som Salomo rik,
en som allting äger, 
därtill tappra hjältar lik 
i triumf och seger, 
men likväl med krankhet full,  
utan bot och lisa, 
ack, hur kunde makt och gull 
mej då gott bevisa? 

4. Stode än min duk och disk 
full med sköna rätter,  
villebråd och vin och fisk,  
som en rik framsätter: 
vad för nytta hade jag 
av så kräslig föda,
om jag både natt och dag 
lede värk och sveda? 

5. Sutte jag i ståt och prakt
utan vederlike, 
hade jämväl gränslös makt 
över land och rike,  
medan sjukdom jämmerlig  
sakta kroppen fällde,
ack, vad hjälpte mina krig
och mitt furstevälde? 

6. Bättre är ett stycke bröd,  
när man vandra vågar, 
än allt guld i överflöd, 
då oss fruktan plågar.
När jag mej kan äta mätt 
utan någon krämpa, 
låter jag en ringa rätt 
all min vällust dämpa. 

7. Dyrbar dräkt ej hjälper mej 
att behärskat bära
hat och hot som hopar sej
och vill sinnet tära. 
Hellre vill jag lycklig gå 
klädd i ringa kläder, 
än med värk och ängslan stå 
prydd i präktigt läder. 

8. Men nu felas ingenting, 
frisk jag än får vara,
så att jag kan gå omkring
värmd av solen klara.
Mina ögon kan se långt, 
mina öron höra 
himlens fåglar med sin sång 
Herrens lov utföra.

9. Händer, fötter, hjärta, själ 
inget avbräck lider,
mina sysslor kan jag väl 
på bestämda tider 
så uträtta, som sej bör, 
till Guds lov och ära,  
ja, till fröjd och nytta för
mej och många kära. 

10. Är det dag, så tar jag fatt
vad mitt kall bereder,  
men när det blir kväll och natt 
som till sömns oss leder, 
vilar jag i ro och frid, 
till dess solen klara 
väcker mej i rättan tid 
upp att verksam vara. 

11. Dej, min Gud, i varje stund 
vill jag tack frambära 
för den nåd och det förbund 
du mej velat lära: 
Fast jag med min syndaskuld  
har min rätt förlisat;  
har du dock, min Fader huld, 
mej allt gott bevisat. 

12. Giv, den tid jag lever här,  
till dess hälsan ändar, 
att jag må den gåvan kär 
väl och rätt använda: 
Hjälp att min helbrägda mun, 
med min själ och tunga, 
måtte varje dag och stund 
lov och pris dej sjunga! 

13. Håll mej än vid krafter opp, 
när mej åldern trycker, 
till dess döden sist min kropp  
ner i graven rycker. 
Då skall all min bräcklighet  
bort med allt försvinna, 
och en evig härlighet 
ska jag hos dej finna!

Midsommarsol

1. Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

2. Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

Hur härligt sången klingar

1. Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Den tröst i sorgen bringar,
den skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall den bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv
från tidevarv till tidevarv.
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
i älskat fosterland 

(orig. i tusens sjöars land).

2. Vad ädelt fäder tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte 
i modersmålets sång.
Hur våra öden skifta,
den sången är oss kär.
Vår själ i sången andas,
vår rikedom den är!
Du sköna sång...

O Gud vors lands

Jag ger dig min morgon

Till min bror

   

1. Du vandrar ej mer på stigarna 
under Lombergets susande granar. 
Du sjunger ej mer till fiolen 
om Pajsoåns vilda svanar. 

2. Ej mera du kämpar i natten 
ensam i svidande smärta, 
eller lyssnar till ekot från bergen 
som svarar ditt klappande hjärta. 

3. Trevar du ännu i mörker 
eller går du i ljusets flöden? 
Har väg du funnit från djupen 
och svar på mänskors öden? 

4. Om ännu du vandrar allena 
och letar dig väg genom dalar, 
o, då vill jag be för din frälsning 
och din ingång i himmelens salar. 

5. Där är lugna vatten likt Pajso, 
där är svanar som finnskogens vilda, 
där är sånger till fiol och luta 
och vindar, likt Lombergets milda. 

6. I går såg jag änderna gunga 
i säven vid Hakalams stränder, 
och där stockelden fordom har brunnit 
lågo kvar några sotiga bränder. 

7. Jag såg svalorna bygga i taket 
på ladan vid Stormyrslogen, 
och hörde hur duvan kuttrade 
som förr i Luossabergsskogen. 

8. Men solen gick ner och dimman 
steg kall ifrån Pajsoåns vatten - 
jag fryser i finnskogens mörker, 
inga stjärnor mig lysa i natten.  

Källan sprang ur jordens barm

1. Källan sprang ur jordens barm, 
log mot solens kyss så varm. 
Klar som dagens blick hon var, 
lika djup och underbar. 
Kom så fram till källans brädd 
liten flicka, blyg och rädd, 
såg sin spegelbild i den, 
tvådde ros och lilja se’n. 

2. Källan, grumlad en sekund 
av den leken på dess grund, 
stod snart åter lika klar, 
lika djup och underbar, — 
Tiden gick med barnets lek, 
snart en jungfru skön, men blek, 
fram till källans spegel gick, 
med en bruten liljas skick. 

3. När hon såg sin bild där stå, 
föll en sorgens tår därpå. 
Och fast nyss så spegelklar, 
nu förmörkad källan var. 
Och där växla höst och vår: 
mörk och grumlig källan står. 
Sommar kommer, vinter far: 
aldrig mera blir den klar. 

Fest hos Gustafssons

1. Hör man ett glam i Birka,
fram emot elva cirka,
ett par tre dragspel gnälla,
massor av glas som smälla,
ungdom som högljutt tralla,
salvor av skratt som skalla,
säg vad är det då:

Då ä de fest hos Gustafssons,
Birkagatan i tjugotvå,
då ä de fröjd hos Gustafssons,
Birkagatan tjugotvå.
Hör hur det brakar,
hör hur det knakar,
hela huset vakar
för Gustafssons skull.

Hör man i trapp och farstu
någinting á la mars du,
ljudet av heta kyssar,
när man förbi dem kryssar,
jumping så taket gungar,
smällar från ess och kungar,
blandat med rop av ungar,
säg vad är det då:

Då är det fest...

Grannarna som inunder
hör blott ett brak och dunder,
kronan i taket slänger,
lamporna gå ur gänger,
vägglössen tappa tagen,
tro det är ytt´sta dagen,
familjen själv slår slagen,
säg vad är det här?

Jo, det är fest...

Sen frampå morronkröken,
när dom har sagt ajöken,
ned utför trappor drulla,
mer eller mindre fulla,
då är det "no kip-kvajting",
då är det "only fajting",
bara för "tjej och gaj-ting",
sicket jädrans liv,

efter en fest...

Harpolekaren och hans son

1. Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

2. Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

3. Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

4. Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

5. Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.