1. Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och vid lägerelden hörde de hans sång. Och om bettlare och vägmän och om underbara ting, och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
2. "Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
3. Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt.
4. Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka, ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud. Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
5. Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt, redde hon med mjuka händer ömt vårt bo, hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt, och jag fördes bort av anden att få ro.
6. Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran, och min rätta väg är hög och underbar. Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran: 'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'
7. Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd. Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
8. Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda, må vi vara mil från livet innan morgonen är full! Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
9. Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga, där i vila multna vraken och de trötta män få ro. Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga under valv där evigt unga barn av saligheten bo."
1. Visst är det väl tråkigt i skogen att vara när vintern har kommit och dagen blir kort. Men likväl så måste vi hålla oss glada, fast ej vi har flickor, ej brännvin och kort. Vi kokar potatis och steker vårt fläsk. Så dricker vi kaffe och vatten därnäst. Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla, då blir vi så livad´, så modig´, fallera! 2. När morgonen kommer då går vi till skogen och hugger de granar som utmärkta står, då får man ej rasta, men blott vara trogen, om man skall förtjäna den föda man får. Men när det blir kväller, och dagen är all, spatserar vi alla till gröten bovall. Då blir vi... 3. Om kvällen vid spisen vi sitter och språkar om alla de äventyr var och en bär. Den ena han ligger på bänken och latas, den andra han går uppå golvet och svär. Den tredje han spelar den eviga vals, den fjärde han sjunger, och det av full hals. Då blir vi... 4. Ursäkta, govänner, jag visan må sluta, jag måste nu spisa när fläsket är stekt, och kaffet det står där på spisen och kokar och kvällsvinden har liksom kinderna smekt. Och handen den darrar, och stämman blir svag, så knappast jag orkar att sjunga en rad. Ty jag är så sömnig, så sömnig, falleralla, ty jag är så sömnig, så sömnig, fallera.
(De passera det å en grön sluttning liggande häktet, på vars vall en fånge under bevakning klipper buskar. Frida, gripen av vårens skönhet, utbrister: "Åh, släpp loss fångarne!". Det svar han giver utgör ett vackert bevis på social ansvarskänsla.)
1a. "Släpp fångarne loss, det är vår!" Var mänska i sin själ i grunden vill så väl!"
Åh, aldrig jag tror, att det går av sociala skäl, av sociala skäl. Men --- gärna för mig! Om jag konstapel vore, jag öppnade. Nyckel kved på Fridas milda bud: De komme i trav, så vilda ut de fore och andades av luften ljum och såge vårens skrud!
2b. "Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ vill väl, när grön Naturen står!"
3c. När natten är inne (är Frida nu med på mitt resonemang?) förskräckes vart sinne: en klämtning i kyrktornet klang! Och bort emot söder --- se, rökpelarn stiger mot himmelens grund! Det pyr och det glöder, och brandkåren bullrar på stund...!
4b. "Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ vill väl, när grön Naturen står!"
5c. Och Rådman är vaken; vid fönstret han skakar för kylande vind. I skenet av staken står dottern så bleknad om kind. En dörr börjar dundra, ur mörkret framstörtar en svartskäggig man: "Tag hit ett par hundra! Nu brådskar det, gubbe, minsann!"
6b. "Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ vill väl, när grön Naturen står!"
7c. Med fickorna fulla av pengar han rusar mot dörren och lyss. Han vänder: "Min pulla, ro hit med en smällande kyss!" Med Rådmannen ryter, så blodet hos boven blir kallt som en is, och luft honom tryter: "Tag hellre min silverservis!"
8a. "Släpp fångarne loss, det är vår!" Var mänska i sin själ i grunden vill så väl!" Jag tvekar, som Frida förstår, av sociala skäl, av sociala skäl. Dock, gärna för mig! Om jag konstapel vore, jag öppnade. Nyckeln kved på hennes milda bud. Men stunden därpå jag brått från staden fore, och mina händer tvådde jag från följderna --- vid Gud!
"Släpp fångarne loss, det är vår! Var mänska i sin själ vill väl,
(Bland träden i Fridas faders täppa iakttager han utanför fönstren, en middagsrast på våren, hur Frida, som erhållit ledighet för vårstädning, rastlös sysslar i hemmet. --- Invärtes kärlekshymn.)
1. Något ljuvt och änglaaktigt skiner omkring Fridas huvud, medge det! Särskilt när bak vårens blomgardiner kring hon går med små och lätta fjät! Icke något språng, som slår och skallar; fint, likt suset i en vass hon lopp. Ändå står ej Frida, vad man kallar, på vår samhållssteges högsta topp.
2. Hur hon i sin gärning så kan vara, denna gärning, kall och praktiskt lagd, Vetenskapen söka må förklara, då jag själv står kärleksfullt försagd. Springa kring med vattenfyllda käril, torka prismorna kring lampans rand, ändå bära sken av blom och fjäril, av en våg, som glittrar vid sin strand.
3. Fönstrets vadd hon hastigt låter fara, andas rutan klar i denna stund, för att strax därpå med händer snara gnida kopparkrukans matta rund. "Karl den tolftes likfärd" alla kanter putsar hon vid bostons glada sång. Ljuvt nog vore för de blå drabanter, om de kände handens mjuka gång.
4. Medan vårens blåstar glada dirra uti takens telefontrådssträng, byråns katt utav porslin ses stirra tankfullt ned på Fridas spring och fläng. Nu min ängels hand med hammarn bankar broderiet fast vid lätta dån: "Lägg inunder tröskeln tunga tankar och din hatt och stav i stuguvrån". (*)
5. Ej med bitterhet om livets lotter talar jag med kärleksrösten min, men jag jämför Rådmans milda dotter tryggt med Frida, så till sätt som sinn. Sade härskaren i frack och orden: "Tag Astrea du, min dotter fin", flydde jag till Frida in på gården, där hon jagar mal bakom gardin.
6. Vardags vind vid hennes ruta viner, vardags damm står tätt i hennes fjät, ändå något änglaaktigt skiner omkring Fridas huvud, medge det! Där hon syns bland spannar och bland pallar, kungligt strålar hon vid rök och dropp. Ändå står ej Frida, vad man kallar, på vår samhällssteges högsta topp.
( (*) I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen "Lägg hatt och stav i stuguvrån" o s v och den andra med "Vad rätt du tänkt" et c. )
(Reflektioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi.)
1. Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då med granris min port blir prydd, då min fönstergardin utav blommig satin blir på mitten ihopasydd, då min hand har en ros i förvar, om vars doft ingen aning jag har. Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då jag står där så gömd och skydd.
2. Stärkta veck överallt. Allting skiner så kallt. Kandelabern, den hyrda, bär sina ljus utan glans, och den svartaste frans, som fanns köpa, den finnes här. Våta kinder sig skymma i flor såsom rosor i dimma, jag tror... Stärkta veck överallt. Allting skiner så kallt där, som Döden med lien är.
3. Under klockornas vin in de bära terrin på en blåmanglad duk, så ren. Solen, blek bak gardin slår i glaskaraffin ned en stråle med gullguld sken. Gamla frackar ses runt kring mitt stoft, alla dunsta de malpappers doft. Under klockornas vin in de bära terrin en glacerad, med blom och gren.
4. Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall, tom och dragig, och väldigt arm. Något bortrivet blad av en krans far åstad för ett vinddrag från fönstrets karm. Ute höras de pulsa i snön under klockornas ängsliga dön. Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall och en bårduk på stolens karm.
5. Allt för mycket besvär... Jag så föga begär. Bättre varit att falla få som ett blad faller ner, virvlar runt och beger sig till vila bland stoft och strå. Daggen faller, och frosten gör vitt, snart är bladet i smulor förspritt. Allt för mycket besvär... Jag så föga begär utav klockor och sånger då.
6. Ja... Men har du en ros, kan du lägga den hos mig på kullen, när dock du går vägen strax där förbi under fåglarnas skri, medan sommar'n, den glada, rår. Kan min ande med dimfingrar då vänligt vinka --- nog görer den så! Som en fjäril, som vind vill jag röra din kind ibland kors och bland snäckor små.