tisdag 25 juli 2017

Canticum Corybanticum Bacchantium Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum



Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

1. Absint rixae, jurgia, 
noeniae threni. 
Adsint plena pocula 
cum tormento leni; 
proximusque proximum 
rogitet fraterculum; 
nonne plenum optimum, 
ubi omnes pleni? 

2. Frater! ego valeo; 
bene est, si vales. 
Bacchi sub auscpicio 
omnes sunt aeuales. 
Omnes ergo bibite, 
jubilate, psallite; 
omnes, omnes hodie 
erimus mensales. 

3. Psallite identidem; 
vox solvatur muto; 
salutate praesulem 
Scypho, non minuto; 
ejus quippe symbolum 
est et erit: Homo sum 
et a me alienum 
nil humani puto. 

4. Te conservent Superi, 
Jacob Patriarcha! 
Salvum, tutum, veluti 
Noachum in archa. 
Longum vitae pelagus 
iterabis placidus, 
tam Archiepiscopus, 
qvam Symposiarcha! 

5. Laetus atque viridis 
huic tuae genti 
Diu, pater! intersis, 
te suspicienti, 
atque te, amabilem, 
habileem, affabilem, 
omnibus laetabilem, 
sempeer reverenti! 

6. Absolutum canticum, 
fratres, tale qvale, 
qvamvis non latinicum, 
tamen cordiale. 
Absoluta meta mox, 
vultus trux, demissa vox, 
rapta lux, propinqua nox, 
et dicendum vale. 

7. Fluat ergo fluidum; 
(fluunt cuncta, patres!). 
Ibi jam solatium 
hauriamus, fratres! 
Hauriamus ibidem 
florem ac pinguedinem, 
succum atque sanguinem, 
qvo laetentur matres.

lördag 22 juli 2017

Under rönn och syrén





1. Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!


2. Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!

3. Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

fredag 21 juli 2017

Gällivarevisan




1. Hör upp, kamrater alla,
jag stämmer upp en sång
och låter sången skalla,
då blir ej tiden lång.
Ty sång är själens krydda
för den som lyssnar till,
och i palats och hydda
man sången höra vill.

2. Mot nord vi långsamt tåga,
fast genom frusen jord.
Förgäves lappen frågar,
vad vi ska här i nord.
Han häpen står och undrar,
när som maskinen går,
när pustande den dundrar,
när som den farten får.

3. I Gällivares trakter
jag knogat mången gång,
och uti bergens schakter
jag borrat dagen lång,
där kölden många gånger
var förti grader kall,
och stormens hemska sånger
mot fönsterrutan small.

4. Då tänkte jag på Söder
och uppå älskad mö,
på systrar och på bröder,
skall jag här uppe dö?
O nej, nog Söderns lunder
jag skåda skall igen,
jag minns de ljuva stunder
som gärna flyger hän.

5. Vi få ej mödan skygga
som uti Norden gå,
ty vi ska bana bygga
till Överluleå.
Och banans övre ända
vid staden Torneå,
där skall vårt arbet´ vända,
när Finlands gräns vi nå. 

6. Här gäller hålla stången
och icke släppa tag,
för här finns gossar mången
i vårat arbetslag.
Här går ej an att vika,
nej, bara flinkt gå på,
för alla ä vi lika
och samma lön vi få.

7. Ibland, men icke sällan,
då resa vi till stan,
då blir det ljud i skällan,
då dricks till andra dan.
Och så går hela vickan
i rus på samma sätt,
tills alla mynt i fickan
har sprungit rätt och slätt.

8. Jag minns så väl den kvällen
jag sist i staden var.
Jag fria till mamsellen,
tills jag fick stanna kvar.
Nu friar jag ej mera,
nu friar hon till mig,
för här finns flickor flera,
kan jag försäkra dig.

9. Att fria till en flicka
som står uppå en krog,
det kännes i vår ficka,
ja, detta vet vi nog.
Men vad gör det till saken,
ty flickor, vin och sång
kan hålla rallarn vaken,
ja, hela natten lång.

10. Men nordens möar tycka
ju bäst om rallare,
och de förtroligt trycka
sin själs utkorade,
ty rallaren är glader,
han sorgen slår ihjäl,
han drillar sina spader
och är en livad själ.

fredag 14 juli 2017

Marseljäsen



1. Framåt, I barn av fosterlandet, 
vår äras morgon lyser klar!
Emot oss fräckt förtryckarbandet 
//: djärvs höja sina blodstandar ://
Vårt öra re´n från fjärran lystrar 
till soldateskens hemska larm, 
som smyger skonlöst vid vår barm 
att strypa mödrar, viv och systrar! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

2.  Vad vill då denna hord av trälar, 
som piskas våra led emot? 
Tror man sig kuva fria själar 
//: med fängsel och med fjättrars hot? ://
Mitt folk! I forna dar de brände 
på krökta ryggar skymfens sår. 
Nu ingen tvinga oss förmår 
i träldom åter och elände! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

3. Vad? Skola främlingar befalla 
och våra bygder stifta lag? 
Och våra unga krafter falla 
//: för fale soldenärers slag? ://
O, Gud! Om trälar skola böja 
vår nacke under okets tvång! 
Om nidingar ännu en gång 
till våra härskare sig höja! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

4. Ve! er, tyranner! Ve! och bäva! 
Med fasa ser er an en värld! 
Ve! er, menedare! Där sväva 
//: i rymden redan domens svärd! ://
Ett folk i vapen står mot eder; 
och stupar i sitt blod en man, 
strax föder jorden då en ann´ 
och jämna tätna våra leder. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

5. Dock, skona denna arma skara, 
som ej sitt ödes skam förstått! 
Låt högsint glömska straffet vara, 
som drabbar legohjonens brott. 
Men slå till jorden utan skoning 
de blodsmän, som dem driva fram, 
som skända, sölande i skam, 
sin egen moders helga boning. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

6. O, kärlek, du, till fosterjorden, 
sänk dina flammor i vår barm! 
Kom frihet, segerängeln vorden, 
//: och led oss du i stridens larm! :// 
Inför all världen så vi bära 
ett vittnesbörd om samlad makt: 
och ovän vi till fota lagt 
ser döende triumfens ära. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

onsdag 12 juli 2017

Amerikavisan

 



1. Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut. 
Han kommer en gång åter när våren skrider fram, 
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland. 

2. Vi tänkte att förljuva det sista livets slut, 
liksom att komma längre än Herren stakat ut. 
Vi reste ifrån Sverige med något övermod, 
vi kände ej det öde oss därute förestod. 

3. Vi reste först igenom den engelska ort 
på vagnar och på banor som fåglarna så fort. 
Det var så skönt att skåda, att landet få besi, 
men vi fördes hastigt den lokalen förbi. 

4. Och när vi kommo till den liverpoolska hamn 
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram. 
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en, 
man talar blott om Sverige och om sitt förra hem. 

5. Här lades våra pengar tillsammans till en slant, 
en växel sedan köptes uti en engelsk bank. 
Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent, 
men att få det tillbaka det blev oss sen förment. 

6. Det skickades i stället till New Yorks ränteri. Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig si, 
ty när man kom att fordra var myntet taget ut. 
Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut. 

7. Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav, 
det var för oss att skåda liksom en öppen grav. 
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord, 
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord. 

8. Det talas och det skrytes: "Här skall du må så väl, 
här skall er intet fattas till kropp ej heller själ." 
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var, 
när hungern börjar komma som ej ens livet spar. 

9. Och när vi hade seglat en vecka eller två, 
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå. 
Ej si varann vi kunde, knappt andas eller gå, 
det var en gruvlig plåga för stora och för små. 

10. Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg. 
Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var långt värre än hemma man var van. 

11. Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind, 
där solen sönderbrände vår bleka magra kind. 
Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var,
ty solen här nu brände så skarp, så het och klar. 

12. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny, 
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky. 
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord, 
man ser de döda kastas i havets vilda flod. 

13. Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död: 
att se de stackars barnen som gråta efter bröd. 
Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd. 
De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död. 

14. Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten, 
jag ryser när jag nämner den engelska kapten. 
Liksom ett djur i skogen som rovet griper an,
han var ett djävulskt foster, han var visst själva fan. 

15. Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod att han med flit och vilja oss efter livet stod. 
Att bringa oss i döden det var hans högsta lust, 
odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust. 

16. En fader måste bära sitt barn på däck till slut och det från skeppet kasta i vida havet ut. 
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt, 
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt. 

17. Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram, 
då möter oss där kolera - där stupar mången man. 
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män, 
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng. 

18. Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar, 
han hade säkert vågat de ej desamma var. 
Si de förfallna kroppar och blekhet uppå kind 
och ögat som i pannan fördunklat fallit in! 

19. O Herre Gud bevara var mänska på vår jord från att sig ge i fara och tro kol'ptörers ord! 
Min sång är kylningspulver för dem att taga in 
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn. 

20. I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott men av naturen kommer att de så gärna spela lott,
och låta sig bedraga och komma illa ut. 
Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut. 

21. En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt 
att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält 
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut 
till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.

söndag 9 juli 2017

Harpan




1. I ensliga stugan en kulen kväll
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men inte en mjöldoft fanns i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

2. Då kommo emot honom barnen två
med bleknade kinder, de arma!
"Giv bröd åt oss fader, vi hungra så,
ack, låt oss allenast en smula få."
"Jag har intet, Gud sig förbarma!"

3. "När moder bars bort på den svarta bår
och ned under mullen dess kista
blev gömd uppå vallen, där kyrkan står,
en kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?"

4. "Ack, barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända
den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon skall bakas kanhända."

5. Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa, vad makt i dess stämma!
Den hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna glädjen ler
och klangen kan plågorna hämma.

6. Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda,
nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somna de båda.

7. På bädden av strå, där de slumra än
då bad han: "O Gud, ifrån nöden
befria dem du, alla lidandes vän!"
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom. Det var döden.