fredag 30 oktober 2015

E fin vise




1. Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

2. Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

4. Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

torsdag 29 oktober 2015

Död och födsel gör oss lika





Död och födsel gör oss lika,
gå bort till de dödas ben,
sök där ut de arma, rika,
en förnäm och en gemen.
Gå till vaggan, se och lär
om det barn, som ligger där
och så stilla menlöst sover,
med sig förer guld och håvor.

(1697 års psalmbok 278:4)

tisdag 27 oktober 2015

Kung Karl, den unga hjälte



1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.

Skalden Wennerbom



1. Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

2. Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

3. Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

4. Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

5. Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

6. Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

7. Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

fredag 2 oktober 2015

Glädjens ögonblick



1. Sörj ej den gryende dagen förut. 
Njut av den flyende varje minut. 
Rosornas doft, 
druvornas ånga, 
skynda att fånga: 
yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

2. Fatta det blinkande glaset förnöjd. 
Sjung om den vinkande kärlekens fröjd. 
Men då du ler, 
munter för dagen, 
skräm ej behagen; 
flydda en gång, de ej följa dig mer. 

3. Drick ur den sparade ungdomens bål, 
drick den bevarade oskuldens skål. 
Glädje och dygd 
elda varannan. 
Kransad om pannan, 
visheten skämtar i vinrankans skygd. 

4. Klinga med roliga vänner i lag. 
Tryck den förtroliga handen i dag. 
Kanske du den 
aldrig mer trycker: 
härjaren rycker 
brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

5. Glad må du somna i graven, du ock; 
känslorna domna i tiden ändock. 
Efter en kväll, 
måttligen njuten, 
hjärtligen sluten, 
sover man roligt och vaknar man säll.