lördag 30 september 2017
Vinterorgel
1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky
och lundarnas bleknade trasor fly
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.
2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad,
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.
3. Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal.
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.
4. Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.
5. Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.
6. Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald,
så gott jag kan, till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ton,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.
7. Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
8. En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.
9. Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -
10. till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."
måndag 25 september 2017
Uppsala är bäst (Gluntarne III)
1. Magistern: Svara mig, Glunten, på ära och tro,
utan avseende på små fataliteter,
sådana, vet du ju, bygga och bo,
varthelst du kommer, inom alla fakulteter.
Är inte Uppsala märkvärdigt bra,
bättre än alla andra städer här i Norden?
Jag vågar till och med påstå — jaha!
bättre än någon annan fläck på hela jorden? Glunten: Du talar som en häst,
Uppsala är bäst,
bäst utav allt, som finns på denna sidan solen;
och maken till den sta'n
finns ej, ta' mig fan,
letar du också från ekvatorn och till polen.
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå, där man hela dygnet om kan leva så
utan risk och bara immerbadd gå på
just som turkar och få heta folk ändå.
Och finns det, så är det på en annan planet,
vars namn ej självaste Bredman vet.
2. Magistern: Ja, du har ovedersägligen rätt
och, såsom du, så tycker jag och många flera,
men det finns andra, som inte så lätt
vårt kära Uppsalas förträfflighet sentera.
Somliga skryta med sitt Göteborg,
andra i Stockholm fram och åter vilja ränna, somliga tänka på Karlstad med sorg,
andra på päron och på äpplen ner i Gränna. Glunten: Ja, ser du, kära bror,
regeln är för stor,
att den ej skulle någon jämkning kunna tåla;
men, är det solens skuld
att dess klara guld
aldrig beundras av en mullvad i dess håla?
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
där man hela dygnet om kan leva så
utan risk och bara immerbadd gå på
just som turkar och få heta folk ändå.
Och finns det, så är det på en annan planet,
vars namn ej självaste Bredman vet.
En månskensnatt på Slottsbacken (Gluntarne IV)
1. Magistern: Herre min Gud, vad den månen lyser,
se, vilken glans utöver land och stad!
Glunten: Himlen är klar och var stjärna myser vänligt emot oss ner och vinkar glad.
Bägge: Där flammar Sirius, där Orion,
där plaskar Svanen i eterns bad.
Herre min Gud, vad den månen lyser,
se, vilken glans utöver land och stad!
2. Magistern: Högt opp i Slottet varenda ruta
blixtrar, som vore den en ädelsten.
Glunten: Tänk dig vid tornet en prins med luta,
fladdrande lockar och charmanta ben!
Bägge: Och i ett fönster Cecilia Wasa,
bländande skön uti månens sken.
Högt opp i Slottet varenda ruta,
blixtrar, som vore den en ädelsten.
3. Magistern: Där ligger Parken och Fyris-slätten,
fet utav forna kämpars blod och märg.
Glunten: Sandgropen här, den förfärlige jätten,
klädd i sin ruskiga och gråa färg;
Bägge: och mellan lärkträden, just vid Tullen,
gamle perukmakar Rosenberg.
Där ligger Parken och Fyris-slätten,
fet utav forna kämpars blod och märg.
4. Magistern: Nedanför backen, ja just vid foten,
badhuset gömmer sig i pilars skygd.
Glunten: Och utmed ån har du Kungsängsroten,
Islandet därnäst med sin förstadsdygd.
Bägge: Så Gula ladan och bort mot skogen
Föret, som glittrar och Danmarks bygd.
Nedanför backen, ja just vid foten,
badhuset gömmer sig i pilars skygd.
5. Magistern: Märk hur den skummande Fyris kastar
silver och pärlor uti Fallet ner.
Glunten: Leker en stund vid Fördärvet och hastar
se’n till Flottsund, som många andra fler.
Bägge: Ack, fram till sommarn, i Kvarnen bysatt,
knappt en tår vatten han äger mer!
Märk hur den skummande Fyris kastar
silver och pärlor uti Fallet ner.
6. Magistern: Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
Han bygger broar och planterar trän.
Glunten: Längs utmed ån, där du ser Promenaden, betade fordom några magra fän.
Bägge: Och där i Hamnen, som förr stod öde, undsätts nu hela Uppsala län.
Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
Han bygger broar och planterar trän.
7. Magistern: Se bakom skyn huru Luna blickar
smäktande i Observatorium in!
Glunten: Säkert hon tror att vid tuben nickar någon Endymion med sömnig min.
Bägge: Kyss honom inte! – Jag känner karlen.
Han tuggar tobak och är ett svin.
Se bakom skyn huru Luna blickar
smäktande i Observatorium in!
8. Magistern: Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
skådat på många, många Herrans år.
Glunten: Jo jo, så är det att vara vaken!
Också i tid till sängs jag sällan går.
Bägge: Se, hur ur Uppsala Gamla Högar
ståtligt dess flamma mot himlen slår!
Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
skådat på många, många Herrans år.
9. Magistern: Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus.
Glunten: Märk vid dess fot vilken nattlig dimma
och vid dess spetsar vilket härligt ljus!
Bägge: Gloria Deo in excelsis!
Nog är det klent här i jordens grus.
Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus.
10. Magistern: Mycket det finnes ännu att skåda,
om vi på andra sidan slottet gå.
Glunten: Om ja – men som vi ä' trötta båda,
glömma vi det, ty nu är klockan två.
Bägge: Tron inte därför, I bleka stjärnor,
att vi gå hem! – Å nej, tron ej så!
Mycket det finnes ännu att skåda,
om vi på andra sidan slottet gå.
11. Magistern: Var finns en punkt uti Sveriges rike, där man om natten har så lycklig lott?
Glunten: Hellre jag sover i "Stadens dike"
än uppå bolstrarna i kungens slott.
Bägge: Nu ska' vi knacka oss in hos Lamby;
porter så här dags – är det ej gott?
Var finns en punkt uti Sveriges rike,
där man om natten har så lycklig lott?
fredag 22 september 2017
Si Movitz, vi står du och gråter? (Fredmans epistel n:o 31)
1. Si Movitz, vi står du och gråter
så blodig och svullen och stinn?
Dörrn upp, nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner;
förglöm den förtret du har rönt.
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
du slår dina toner. * * *
2. Gutår på en halvpart min broder;
si här tag en sup, räck ut hand.
Vårt brännvin med guld och klenoder
förgyller båd' tunga och tand.
Men har du ej feber? - Vad mera?
- Då är en sup finkel ej sunt!
- Pong pongtuli pongtuli. Strunt!
Er lagom moquera. * * *
3. Är ögat utslaget? - Åh inte?
Lät plåstret få sitta, din hund.
- Minns du hur jag sist dig påminte
om slagsmålet på gröna Lund?
- Förstör nu den varma kristallen,
ge supen, ge hit, eller slåss.
- Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen. * * *
4. Det plägar ens oro ju lätta
att öppna sitt hjärta en vän;
sätt på dig peruken, berätta
varför' du blev sparkad i änd'.
Kund' du dig då intet försvara,
men fumla och slogs som en so?
- Pong pongtuli pongtuli. Jo.
Det skall jag förklara. * * *
5. Den tjugu och åttonde Juli'
i år, om jag minns, eller hur'?
Den dagen var klart, stundom muli'
med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig till sinnes,
den tjugu och femte, - Nå säj.
- Pong pongtuli pongtuli. Nej!
Nej, ve den som minnes. * * *
6. Likgott, om en afton jag råka
en Nymf med ett hängande flor;
jag börja med henne att språka,
fick veta precist var hon bor;
gränd heter - tyst lät mig fundera -
precist Jöran Helsinges gränd;
Pong pongtuli pongtuli. Känd,
jag säger ej mera. * * *
7. Jag bar just Fiolen på ryggen,
gick efter och halta och skalv;
med floret i ögat för myggen
min skönhet slank in i ett valv.
Men just i detsamma hon stanna´,
vips kom där en långbent Drabant;
Pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna. * * *
8. Han ropte: släpp Nymfen; jag släppte,
och lustigt en örfil fick jag.
Din hund, knäpp på strängen; jag knäppte;
da Capo, på truten ett slag.
Emellertid stod han och spjärna
med handen i kjortel och barm.
Pong pongtuli pongtuli. Harm
i huvud och hjärna! * * *
9. Allt måste jag spela och brumma
och gå med Fiolen patrull;
men hur jag på strängarna tumma,
sprang qvinten och jag föll omkull.
Fan far i den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två.
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
nu känner du saken. * * *
10. Min skönhet han straxt sig tillägna,
birfilare kalla han mig;
och örfilar hagla och regna
och smattra som kulor i krig.
Revange! - han ropte, canalje!
Där har du för kvinten som sprang!
Pong pongtuli pongtuli. Klang!
Tvi sådan Batalje!
söndag 17 september 2017
Dagen går
Dagen går,
skymning rår
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro,
vila trygg.
Gud är här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)