fredag 30 mars 2012

Aprilverk om vår härliga tid



1. Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

2. Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

3. Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

4. Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

5. I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

6. Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

7. Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

8. Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

9. Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

10. I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

11. Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

12. Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

13. Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk;
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

14. Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

15. Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

16. Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

17. Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

18. Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

19. Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

20. Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

torsdag 29 mars 2012

Tre trallande jäntor




1. Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
//: Tralalalalala, tralalalalala,
tralalalala lalalalala ://

2. Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: "Hör göken!"
sen skvätte och tystnade de.
Tralalalalala...

3. Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
Tralalalalala...

Jo!

4.  Det stod tre studenter vid kröken
och flinade, alla de tre,
och härmde och skreko: "Hör göken!"
och alla så trallade de:
Tralalalalala...

tisdag 27 mars 2012

I en sal på lasarettet



(Texten nedan skiljer sej något från Tomas di Levas version 
- och det finns naturligtvis även andra varianter):


1. I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.


2. Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.


3.Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?


4. Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.


5. Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.


6. Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?


7. Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.


8. Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Lilla Charles sov sött i frid




1. Lilla Charles, sov sött i frid,
du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö;
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.

2. En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen.
Bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
strax han intet såg´en.


3. Så är med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt,
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.

4. Sove lulla, lilla vän!
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi se´n
dig klippa häst och släda;
se´n små hus av kort, lull lull,
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.


5. Mamma har åt barnet här
små guldskor och guldkappa;
och om Charles beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger …
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa!

söndag 25 mars 2012

Ute blåser sommarvind




1. Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.


2. Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan vide, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.


3. Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen,
uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara,
där skall barnet vara.


4. Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand' land,
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.


5. Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med modern sin i säv,
pillar vingen med sin näv,
vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.


6. Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len,
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få,
han skall bli bunden
i den gröna lunden.


7. Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Lilla barn, kom hit i kväll,

dig vill jag lova
under guldås sova."


8. Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förgöra,
som vill barnet röra.


9. Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp,
virkar sen åt ungersven
kappan blå, och får igen
fästring och spänne
och gullspann på änne.

torsdag 22 mars 2012

Trädgårdsmästaren



1. Bänken rak med snöregarn
och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

2. Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

3. Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

4. Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

onsdag 21 mars 2012

Nu är den ljuva våren (Now is the Month of Maying)



  1. //: Nu är den ljuva våren
med blomsterkrans i håren,
falalala lala lalala, 
falalala lalala ://
//: Och solens varma glans
nu lockar oss till dans,
fala lalala,
falalala lalala,
fala lalala ://


2. //: Skalmejans toner klinga,
i dansen glatt dig svinga,
falalala lala lalala,
falalala lalala ://
//: I skogens dunkla snår
ren näktergalen slår,
fala lalala,
falalala lalala,
fala lalala ://


3. //: O hör, fiolen ljuder,
den lockar och den bjuder,
falalala lala lalala,
falalala lalala ://
//: Kom med, kom med till dans
och bind en blomsterkrans,
fala lalala,
falalala lalala,
fala lalala ://

torsdag 15 mars 2012

Har du sett herr Kantarell



1. Har du sett herr Kantarell,
bort i enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll
med sin hatt på nacken.
Den är gul och den är grann,
passar just en sådan man,
passar åt herr Kantarell
bort i ene backen.

2. Har du sett fru Kantarell
i den gula kjolen?
Hon är rund och glad och snäll,
skiner rätt som solen.
Jämt hon har ett rysligt fläng,
tidigt uppe, sent i säng.
Alltid glad, fru Kantarell
i den gula kjolen.

3. Alla barnen Kantarell,
hundra visst och mera,
krupit upp ur gräsets fäll
och bli ständigt flera.
Alla knubbiga och små
med små gula koltar på
komma barnen Kantarell,
hundra visst och mera.

Text: Jeanna Oterdahl 1879-1965 (publ. med tillstånd av Vännernas samfund)
Musik: Herman Palm d. 1942