som E. A. Karlfeldt kallar vår. Nu sloka rosorna vid knuten, och löjtnantsgapet gulnat slår. Med paraplyn mot barmen sluten i storm jag upp i öster går å Gökplatån bland vissnat kröse, att söka mig till fädrens röse.
2. Där höjer ibland skumma enar det sitt fossila gnejsupplag. Hur ödsligt rossla ej dess stenar i blåsten en oktoberdag! En dunkel mysticism förenar sig med en fläkt av obehag. Förnuftet bjuder retirera, men Sångmön för mig fram alltmera.
3. Ja, rosslen på, I gamla fäder, och sucken i er asatro! Och du, din uggla eller tjäder, skrik gärna än en gång: oho! Grip, martall där, i mina kläder med klor av Edgar Allan Poe! Ju mer makabert jag fått smaka, jag tillfredsställd skall gå tillbaka.
4. Ty sången, är den gudaboren, vill icke söka konstlad tröst och dikta hösten om till våren, nej, är det höst, så är det höst. Just den å ryggen kalla kåren en höstskald vårdar vid sitt bröst och fyller harpan utan fummel med mull och uggleskrik och kummel.
Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, / den vår de svage kalla höst").
1. Det er et yndigt land, det står med brede bøge nær salten østerstrand nær salten østerstrand. Det bugter sig i bakke, dal, det hedder gamle Danmark, og det er Frejas sal, og det er Frejas sal. 2. Det land endnu er skønt, thi blå sig søen bælter, og løvet står så grønt og løvet står så grønt. Og ædle kvinder, skønne mø'r og mænd og raske svende bebo de danskes øer, bebo de danskes øer. 3. Hil drot og fædreland! Hil hver en danneborger, som virker, hvad han kan, som virker, hvad han kan! Vort gamle Danmark skal bestå, så længe bøgen spejler sin top i bølgen blå, sin top i bølgen blå.
1. Luften tung och dagen varm. Hed jag haft att vandra, gossen på min ena arm, harpan på min andra, harpan trött vid strängalåt, sonen trött vid sanddjup stråt. Vila gott jag unnar harpan och min Gunnar.
2. Nu en milsvid tempelsal, byggd av gran och furu, öppnar sig med skugga sval, och jag lyssnar, huru bäcken sorlar klar och ren, siskan kvittrar på sin gren, furudunklet nunnar för min lille Gunnar.
3. Dagen dör, en fuktig vind andas över tegen, och min gosses väna kind lutas mot min egen. Mörknad himmels stjärnebloss blinka: Gunnar, kom till oss! Ljuva änglamunnar viska: du vår Gunnar!
4. Utur ödesdjupen fram många källor välla. En är bittert hälsosam: det är sorgens källa. Väl jag vet, du käre vän, att du dricka skall ur den, men för lastens brunnar Gud beskydde Gunnar!
5. Granen växte stark och rak, och hon vedergällde under snöbetungat tak den, som henne fällde, milt med brasans ljus och glöd. Kraftig växt och ädel död, ber jag, Gud förunnar sångarbarnet Gunnar.
