tisdag 21 februari 2012

I en djup, oändlig skog



1. I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.

2. Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet
gick och grät.

3. Grät och tänkte: Aldrig mer
jag min Faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

4. Just då så förtvivlat var
molnet vek - och solen klar
glänste fram, och i dess ljus
Faderns hus.

5. Allt var nu på stunden gott.
Allt stod nu som förr det stått.
Samma hem och samme far
- allt var kvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

7. Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.



Text: Carl Olof Rosenius
Musik: Oscar Ahnfelt

torsdag 16 februari 2012

Gunnar Vägman



1. Jag har sett honom sitta bland unga
invid dörren på hemgjord stol.
Jag har hört Gunnar Vägman sjunga
till sin gnälliga gamla fiol.

2. Jag kan minnas den reslige finnen,
och hans blick under buskiga bryn,
när han drog sina fagraste minnen
från sin ungdom i Mattina-byn.

3. Det var skämtsamma låtar från logen
och visor han själv hade smitt
- han var gammal som bygden och skogen,
och hans hår var glesnat och vitt.

4. Har du lyssnat när topparna gunga
i förhöststormarnas sus?
Eller hört Gunnar Vägman sjunga,
som han sjöng när han fått sig ett rus?

5. Och ett moln kunde skymma hans panna
under stråkens darrande dans,
när han sjöng sina kväden om Anna,
om Anna som aldrig blev hans.






Omkring tiggarn från Luossa




1. Omkring tiggarn från Luossa
satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän

och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:


2. "Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,

bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar,

går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden

den är icke riket ditt!

3. Jag har lyssnat till de stillsamma
böljeslag mot strand,
om de vildaste havens
vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat

mot de formlösa land,
där det käraste vi kände
skall bli glömt.

4. Till en vild och evig längtan
föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda

steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter

för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon,

fjäril, tiggare och gud.

5. Satt jag tyst vid hennes sida,
hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa,

det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.


6. Det jag älskar, det är bortom
och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet

till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill

vad ingen, ingen har!'

7. Följ mig, broder, bortom bergen,
med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen

är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor

i en rosenmantel klädd.

8. Må de svarta salta vatten
svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet

innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag

och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro,

och min heta kärleks skull.

9. Vid en snäckbesållad havsstrand
står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken

och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger

likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga

barn av saligheten bo."

lördag 11 februari 2012

Timmerhuggarevisa

1. Visst är det väl tråkigt i skogen att vara
när vintern har kommit och dagen blir kort.
Men likväl så måste vi hålla oss glada,
fast ej vi har flickor, ej brännvin och kort.
Vi kokar potatis och steker vårt fläsk.
Så dricker vi kaffe och vatten därnäst.
Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla,
då blir vi så livad´, så modig´, fallera!

2. När morgonen kommer då går vi till skogen
och hugger de granar som utmärkta står,
då får man ej rasta, men blott vara trogen,
om man skall förtjäna den föda man får.
Men när det blir kväller, och dagen är all,
spatserar vi alla till gröten bovall.
Då blir vi...

3. Om kvällen vid spisen vi sitter och språkar
om alla de äventyr var och en bär.
Den ena han ligger på bänken och latas,
den andra han går uppå golvet och svär.
Den tredje han spelar den eviga vals,
den fjärde han sjunger, och det av full hals.
Då blir vi...

4. Ursäkta, govänner, jag visan må sluta,
jag måste nu spisa när fläsket är stekt,
och kaffet det står där på spisen och kokar
och kvällsvinden har liksom kinderna smekt.
Och handen den darrar, och stämman blir svag,
så knappast jag orkar att sjunga en rad.
Ty jag är så sömnig, så sömnig, falleralla,
ty jag är så sömnig, så sömnig, fallera.

Sotarvisa

1. Sol i Gustaf Tredjes dagar fanns,
snille höjde "tjusarkungens" glans,
Bellman knäppte lyran,
under skaldeyran
livet gick precis liksom en dans.


2. Sot det även fanns - det finns i dag,
ljus och skuggor utav många slag.
Men vi tar till skrapan,
vigare än apan
i en skorsten tar vi raska tag.


3. Må vi sota, bröder, alla dar,
samhällssotet det finns ändock kvar.
Men I glada kurrar,
hoc est sotarmurrar,
för vår sotning går jag i försvar.


4. Må vi samlas till vår bleka död
ärligt sota, och så få vårt bröd.
Är det ej så härligt,
är det likväl ärligt,
och på sot vi lida ingen nöd.

fredag 10 februari 2012

Släpp fångarne loss, det är vår



(De passera det å en grön sluttning liggande häktet, på vars vall en fånge under bevakning klipper buskar. Frida, gripen av vårens skönhet, utbrister: "Åh, släpp loss fångarne!". Det svar han giver utgör ett vackert bevis på social ansvarskänsla.)

1a. "Släpp fångarne loss, det är vår!"
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!"
Åh, aldrig jag tror, att det går
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Men --- gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckel kved på Fridas milda bud:
De komme i trav, så vilda ut de fore
och andades av luften ljum och såge vårens skrud!

2b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

3c. När natten är inne
(är Frida nu med på mitt resonemang?)
förskräckes vart sinne:
en klämtning i kyrktornet klang!
Och bort emot söder ---
se, rökpelarn stiger mot himmelens grund!
Det pyr och det glöder,
och brandkåren bullrar på stund...!

4b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

5c. Och Rådman är vaken;
vid fönstret han skakar för kylande vind.
I skenet av staken
står dottern så bleknad om kind.
En dörr börjar dundra,
ur mörkret framstörtar en svartskäggig man:
"Tag hit ett par hundra!
Nu brådskar det, gubbe, minsann!"

6b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

7c. Med fickorna fulla
av pengar han rusar mot dörren och lyss.
Han vänder: "Min pulla,
ro hit med en smällande kyss!"
Med Rådmannen ryter,
så blodet hos boven blir kallt som en is,
och luft honom tryter:
"Tag hellre min silverservis!"

8a. "Släpp fångarne loss, det är vår!"
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!"
Jag tvekar, som Frida förstår,
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Dock, gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckeln kved på hennes milda bud.
Men stunden därpå jag brått från staden fore,
och mina händer tvådde jag från följderna --- vid Gud!
"Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl, 
när grön Naturen står!"  

Frida i vårstädningen





(Bland träden i Fridas faders täppa iakttager han utanför fönstren, en middagsrast på våren, hur Frida, som erhållit ledighet för vårstädning, rastlös sysslar i hemmet. --- Invärtes kärlekshymn.)

1. Något ljuvt och änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Särskilt när bak vårens blomgardiner
kring hon går med små och lätta fjät!
Icke något språng, som slår och skallar;
fint, likt suset i en vass hon lopp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhållssteges högsta topp.

2. Hur hon i sin gärning så kan vara,
denna gärning, kall och praktiskt lagd,
Vetenskapen söka må förklara,
då jag själv står kärleksfullt försagd.
Springa kring med vattenfyllda käril,
torka prismorna kring lampans rand,
ändå bära sken av blom och fjäril,
av en våg, som glittrar vid sin strand.

3. Fönstrets vadd hon hastigt låter fara,
andas rutan klar i denna stund,
för att strax därpå med händer snara
gnida kopparkrukans matta rund.
"Karl den tolftes likfärd" alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång.
Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
om de kände handens mjuka gång.

4. Medan vårens blåstar glada dirra
uti takens telefontrådssträng,
byråns katt utav porslin ses stirra
tankfullt ned på Fridas spring och fläng.
Nu min ängels hand med hammarn bankar
broderiet fast vid lätta dån:
"Lägg inunder tröskeln tunga tankar
och din hatt och stav i stuguvrån". (*)

5. Ej med bitterhet om livets lotter
talar jag med kärleksrösten min,
men jag jämför Rådmans milda dotter
tryggt med Frida, så till sätt som sinn.
Sade härskaren i frack och orden:
"Tag Astrea du, min dotter fin",
flydde jag till Frida in på gården,
där hon jagar mal bakom gardin.

6. Vardags vind vid hennes ruta viner,
vardags damm står tätt i hennes fjät,
ändå något änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Där hon syns bland spannar och bland pallar,
kungligt strålar hon vid rök och dropp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

( (*) I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen "Lägg hatt och stav i stuguvrån" o s v och den andra med "Vad rätt du tänkt" et c. ) 

torsdag 9 februari 2012

Ja, du kommer till slut

(Reflektioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi.)

1. Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.


2. Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.


3. Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullguld sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin
en glacerad, med blom och gren.


4. Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig, och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.


5. Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.


6. Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar'n, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka --- nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.

lördag 4 februari 2012

Allt under himmelens fäste




1. //: Allt under himmelens fäste
där sitta stjärnor små ://
Den vännen som jag älskar
den kan jag aldrig få.
Ah!

2. //: Han föll uti mitt tycke,
det rår jag inte för ://
Han lovte bli mig trogen
intill min bleka död.
Ah!

3. //: Och sen så for han från mej,
och sen fick jag en ann´ ://
Jag fick den jag ej ville
och Sorgen heter han.
Ah!