fredag 17 oktober 2014

Träd fram, du nattens gud




AFTONKVÄDE, DEDICERAT TILL 

FRU ASSESSORSKAN WELTZIN


1. Träd fram, du nattens gud, 
att solens lågor dämpa! 
Bjud stjärnan på din sky 
mot aftonrodnan kämpa! 
Gör ljumma böljan kall! 
Slut ögats förlåt till, 
kom, lindra kval och krämpa 
och blodets heta svall! 

2. Ditt täcke gömmer allt... 
betraktom Floras gårdar! 
Här skönsta höjder fly, 
där mörka griftevårdar 
på svarta kullar stå; 
och under uvars gråt 
mullvadar, ormar, mårdar 
ur sina kamrar gå. 

3. Vid källan allt är tyst; 
knappt rör sig minsta myra, 
när mot dess klara djup 
Timantes i sin yra 
bespeglar månens klot. 
På grenen av en alm 
Alexis hängt sin lyra 
och slumrat vid dess fot. 

4. Det späda vattensorl, 
som ned i mossan spelar 
och uti rännlars språng 
kring fältet sig fördelar, 
gör ögats sömn så söt, 
att döden liksom känns 
var droppa blod förstela 
i själva hälsans sköt. 

5. En ljum och kylig blåst 
emellan löven susar 
och under trädens rusk 
den mörkblå böljan krusar 
kring roddarns blanka år´. 
Mot klippan vid ett plump, 
dit strömmen inåt frusar, 
den glupska gäddan slår. 

6. Där ligger jägarn trött, 
med hatten under öra — 
vid bössan, mot hans arm, 
att minsta buller höra, 
sig hunden lagt i ring; 
och fiskarn nyss begynt 
sin not i vassen snöra 
och plaska stranden kring. 

7. På trädgårdssängens brant, 
som nedåt viken drager, 
den trevne åbon syns 
vid månens halva dager 
med vattenkannan fylld. 
Hans täppa syns så grön, 
var planta frisk och fager, 
försilvrad och förgylld. 

8. Vinrankans duvna prål 
åt muren vill sig luta — 
tulpanens skrumpna blad 
sig mer och mer tillsluta 
vid regnets glesa skur. 
Längst utåt ängens rymd 
hörs sista gången tuta 
vallhjonet i sin lur. 

9. Nu sitter lärkan tyst, 
sin gröna dörr tilltäpper — 
i rågskyln någon gång 
den svarta fågeln knäpper 
vid syrsans fräna ljud. 
Helt lågt syns svalans flykt, 
när Pan dess vingar släpper, 
till regnets förebud. 

10. Ur gräset skymtar fram 
ringblomman och vitsippan, 
just där sädsärlan sprang, 
den skogens nippertippan, 
med sina snabba tripp... 
Hör sparvens späda kval 
och ungarna på klippan: 
kip kip, kyp kyp, kip kip! 

11. Kring nattens majestät 
sig allt i dvala sänker — 
mot ródnan ur ett moln 
en åldrig urna blänker 
uppå en ättehög. 
Bland drakar där på gods, 
bland gyllne bloss och skänker 
sig Plutos skugga smög. 

12. Nu råder nattens frid 
och ögat vill sig sluta — 
lägg bort din pipa, Pan! 
Alexis, tag din luta 
och sjung i skogens valv! 
Cykloper, fauner, tyst! 
Hålt, gastar, opp att tjuta 
vid storm och jordeskalv! 

13. Bjud, Eol, vid ditt spel, 
att vädrens ras förvilla, 
bjud tystnad upp i skyn, 
bjud Neptun sitta stilla 
på sina mörka grund! 
Befall att klippans spets 
må tysta floder spilla 
på denna dyra stund! 

14. Tillåt najaden ej 
vid stranden sig få löja, 
bryt den tritonens arm, 
som brottas om dess slöja 
och grumlar flod och älv! 
Må sunnanvädret ej 
den minsta ilning röja — 
Apollo spelar själv. 

15. Arakne, fäll din nål 
och låt din ränning stanna! 
Kan du ditt ömma bröst 
mot lutans våld bemanna? 
Nej, lyssna vid hans slag! 
Vulkan, lägg släggan ner, 
håll handen för din panna! 
Men nu... nu somnar jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar