Kung Karl, den unga hjälte

1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.