Källan sprang ur jordens barm

1. Källan sprang ur jordens barm, 
log mot solens kyss så varm. 
Klar som dagens blick hon var, 
lika djup och underbar. 
Kom så fram till källans brädd 
liten flicka, blyg och rädd, 
såg sin spegelbild i den, 
tvådde ros och lilja se’n. 

2. Källan, grumlad en sekund 
av den leken på dess grund, 
stod snart åter lika klar, 
lika djup och underbar, — 
Tiden gick med barnets lek, 
snart en jungfru skön, men blek, 
fram till källans spegel gick, 
med en bruten liljas skick. 

3. När hon såg sin bild där stå, 
föll en sorgens tår därpå. 
Och fast nyss så spegelklar, 
nu förmörkad källan var. 
Och där växla höst och vår: 
mörk och grumlig källan står. 
Sommar kommer, vinter far: 
aldrig mera blir den klar.