En sommardag i Kangasala

 

1. Jag gungar i högsta grenen 
av Harjulas högsta ås.
Vitt skina de blåa vatten, 
så långt de av ögat nås. 
Av Längelmänvesis fjärdar 
där skimrar ett silverband
och Roines älskliga vågor 
i fjärran kyssa dess strand. 

2. Och blå som en älsklings öga 
och klar som ett barndomshem 
den gungande Vesijärvi 
sig stilla smyger till dem. 
Och hundrade öar simma 
allt uti dess vida famn, 
naturens gröna tankar 
i blåa vågornas hamn. 

3. Men runtkring de täcka stränder 
stå furor i dyster krans, 
allt som den vise betraktar 
de jollrande barnens dans. 
Och skördarnas tegar luta 
mot dem sin böljande kind, 
och ängarnas blommor andas 
sin doft i sommarens vind.

4. Jag är blott en liten fågel 
med späda vingar och små; 
men vore jag örn i molnen, 
jag flöge högt i det blå, 
och flöge och flöge vida 
allt upp till Guds allmakts tron 
och sjönke där för hans fötter 
och kvittrade så min ton: 

5. Du helige himlens Herre, 
hör lilla fågelns bön: 
Ack, hur är din jord så ljuvlig! 
Hur är din himmel så skön! 
O låt våra sjöar stråla 
klart uti vår kärleks brand! 
O Herre, lär oss att älska, 
o lär oss älska vårt land!