Dödens Ö

 

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmerier försjunkne.)

1. Frida, Frida! 
Man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 
Fritt och vida 
ses flygmaskinen glida --- 
från bekymret aldrig hann den flygaren ändå! 
Far han upp i luften klar från ängslans gröna jord, säkert, säkert med han har bekymmerna ombord. Frida, Frida, 
man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 

2. Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. Stanna, stanna, 
jag mumlar, och vill banna 
då de fly till blomstersäng och gröna trädgårdsland. 
Icke fjäril'n såsom så'n jag alls förtörnas på. Obeständighetens hån det är, jag sörjer så. 
Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. 

3. Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen. Vatten vida, 
och popplar, som sig vrida 
på en ö --- den sköljs av våg så kall och klar och ren. 
Båten glider allvarsam, och ljud av årslag dö ---
far med vita andra fram till Dödens tysta ö... 
Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen.

4. Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd, du fin och proper är.
Tala aldrig mer om död, om mig du håller kär! - - - - - -
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Ja, säkert så det är!