Harpan

1. I ensliga stugan en kulen kväll
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men inte en mjöldoft fanns i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

2. Då kommo emot honom barnen två
med bleknade kinder, de arma!
"Giv bröd åt oss fader, vi hungra så,
ack, låt oss allenast en smula få."
"Jag har intet, Gud sig förbarma!"

3. "När moder bars bort på den svarta bår
och ned under mullen dess kista
blev gömd uppå vallen, där kyrkan står,
en kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?"

4. "Ack, barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända
den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon skall bakas kanhända."

5. Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa, vad makt i dess stämma!
Den hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna glädjen ler
och klangen kan plågorna hämma.

6. Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda,
nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somna de båda.

7. På bädden av strå, där de slumra än
då bad han: "O Gud, ifrån nöden
befria dem du, alla lidandes vän!"
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom. Det var döden.