Vinterorgel

1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag! 
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv 
av klämtande slag. 
Sin mantel river den svarta sky
och lundarnas bleknade trasor fly
och natten mässar om allt som är dött, 
allt hö, allt kött. 

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, 
det blånar så vasst. 
Det växer en värld ur förgängelsens mitt, 
en vit och fast. 
I frostiga kvällar skönjs en arkad 
med pipor av silver i glittrande rad, 
nu reser vintern sitt orgelhus 
ur mörker och grus. 

3. Nu höves ej lövens lösa lek, 
ej susande äng. 
För svag är den saviga bågen, för vek 
är blomstersträng. 
Men furan på höjd och granen i dal 
de ljuda alltjämt som en sträv principal. 
Cecilia stämmer sitt instrument 
till Guds advent. 

4. Nu ligger det stora tempeltun 
som en liljevret. 
Drag an registren, drag dov bordun, 
drag gäll trumpet. 
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! 
Han kommer på gången, den flingor beströ, 
och stilla ekar ett svävande svall 
från himmelens hall. 

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd, 
sin flåsande bälg 
och håller väderkistan försedd 
från helg till helg. 
Där väntar nordan på nyårsny 
att stöta i smattrande horn av bly 
och östan att följa med herdesång 
de vises gång. 

6. Du höga orgverk, jag är en man 
i din menighet 
och samlar din mångfald, 
så gott jag kan, till enighet. 
Nu lär min ande din egen ton, 
den fulla klangen, den djupa ton, 
att jag må gå som på sabbatsfärd 
i min vintervärld. 

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts 
i östligt kor 
och vintergatans valvsegel spänts 
av flammande flor, 
det susar ibland intill gryningens väkt, 
som stjärnornas lugna andedräkt, 
en enda ton, en glasigt klar 
och underbar. 

8. En fimbulnatt som i hedenhös 
med bävan jag hör, 
när svällaren öppnas och blästern går lös 
ur flöjtverk och rör. 
Det skallar basun som i håligt trä 
av knäckta ekar som sjunka på knä, 
och stämmor dansa i vild mixtur 
som rykande ur. 

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll 
bland isig björk 
och höra den strykande violoncell 
som sväller mörk; 
och jag vill höra i fastlagskoral 
det växande visslet av salcional, 
den första vårliga eolin 
i morgonens vin - 

10. till dess Maria går skär av sol 
på skarens glans 
och fäster kring skogens mörka kjol 
en hasselfrans 
och säger: "Syster, det töar från kvist. 
Nu vila, du vita organist! 
Av musikanter ett brokigt band 
styr upp mot vårt land."