lördag 18 november 2017

Frithiof spelar schack

 

1. Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

2. Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

3. Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

4. Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

5. "Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

6. "Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

7. "Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

8. "Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

9. "Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

10. Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

11. Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

12. "Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

Jag vill ha rus




1. Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?

2. Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung, 
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.

3. Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.

4. Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!

5. Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.

6. Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!

7. Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.

8. Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.

lördag 11 november 2017

Drick ur ditt glas (Fredmans epistel n:o 30)




1. Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, 
slipar sitt svärd, och vid din tröskel står. 
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanske än på ett år. 
Movitz, din lungsot den drar dig i graven. V:cllo. 
 - - - Knäpp nu oktaven; 
stäm dina strängar, sjung om livets Vår :||:

2. Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, var ådra blå och trinder 
ligger så svälld och fuktig som i bad; 
handen är svettig och ådrorna stela. V:cllo. 
 - - - Knäpp nu och spela; 
töm ur din flaska, sjung och drick, var glad. :||: 

3. Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker; tomhet och klang, inälvorna ge ljud; 
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker; 
mjuk som en svamp är sena, märg och hud. 
Andas. — Fy tusan! vad dunst ur din aska. V:cllo. 
- - - Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud. :||: 

4. Utur hans kärl din död i droppar flutit 
helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja detta glas bedrövligt inneslutit
glödande maskar, vill du Movitz tro. 
Allt är förtärt, dina ögon de rinna, V:cllo. - - - Tarmarna brinna.
Orkar du ropa än gutår? — Jo jo. :||: 

5. Nå så gutår! dig Bacchus avsked bjuder, 
från Fröjas tron du sista vinken får, 
ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ut dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda, V:cllo
- - - Skull’ du åstunda
ännu än fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår! :||:

Ensam i bräcklig farkost vågar



Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! så är hans ödes bud,
framåt! så är hans ödes bud,
och i djupet bor som uti himlen Gud.

måndag 6 november 2017

Hur härligt sången klingar




1. Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Den tröst i sorgen bringar,
den skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall den bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv
från tidevarv till tidevarv.
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
i älskat fosterland.

2. Vad ädelt fäder tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte 
i modersmålets sång.
Hur våra öden skifta,
den sången är oss kär.
Vår själ i sången andas,
vår rikedom den är!
Du sköna sång...

lördag 7 oktober 2017

Vad solsken är för den svarta mull




1. Vad solsken är för den svarta mull
är sann upplysning för stoftets frände.
Mer värt det vore än gods och gull,
om blott din Gud och dej själv du kände.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
sej bryta fram, sej bryta fram.

2. Som solen lyser i vårdagstid
och som den värmer i sommardagar,
all sann upplysning är mild och blid,
så att vårt hjärta den väl behagar.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
sin värme ge, sin värme ge.

3. Som örter blomstrar och säden gror
i varma dagar och ljusa nätter,
så livsupplysning i Norden bor,
hos unga hjärtan sin frukt den sätter.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider en dag omsider
med frukt gå fram, med frukt gå fram.

4. Som fågelsången i lummig lund
mot himlen stiger på lätta vingar,
vårt modersmål i vår ungdomsstund,
när vår står fager, så ljuvligt klingar.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
med sång gå fram, med sång gå fram.

5. Upprinn då härligt med fröjd och tröst,
upplysnings sol ifrån högre zoner!
Sjung, unga skara, med hoppfullt bröst,
för modersmålet har ljuva toner!
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider en dag omsider
med sol gå fram, med sol gå fram.

6. Vår Gud själv vittnar att ljus är gott,
som sanning älskas, så ljus skall trivas,
och sist, när livet sin ände nått,
skall ljusets seger till lycka givas.
Så genom strider går upp omsider,
går upp omsider den dag vi bidar
i Herrens namn, i Herrens namn.

Lyft ditt huvud, du ungersven!




1. Lyft ditt huvud, du ungersven!
Svek dig hoppet och svek det igen,
blänker ett nytt i ditt öga
strax, och får glans från det höga.

2. Lyft ditt huvud och se dig om!
Något är det som ropar: kom!
och som med tusende munnar
livsmod och glädje förkunnar.

3. Lyft ditt huvud, ty inom dig
blånar också och vidgar sig
valvet där harpor klinga,
tonerna jubla och svinga.

4. Lyft ditt huvud och sjung det brått!
Aldrig kuvar du vårens skott!
Där det finns jäsande safter,

snart rör sig levande krafter.

5. Lyft ditt huvud och se dit opp
mot det höga, det strålande hopp,
som över världen sig välver
och i var livsgnista skälver!

Gaudeamus igitur




1. //: Glada i vår ungdoms dar
låt oss le och drömma! ://
Efter livets morgon ung,
efter ålderns kväll så tung
//: jorden ska oss gömma! ://

2. //: Släkten som gick före oss
med sin syn på tingen ://
så i höga salars loft
som i armods låga stoft -
//: kvar är ingen, ingen! ://

3. //: Kort är mänskolivets dag,
snart dess afton skymmer. ://
Döden kommer tågande,
ej på förhand frågande,
//: ingen undan rymmer ://

4. //: Leve lärosätet vårt
med dess professorer! ://
Leve varje glad student,
som de ut i världen sänt,
//: leve de som bor här! ://

5. //: Leve alla mogna mäns
levnadsfriska skara! ://
Leve fruarna också,
som i flor och fägring stå,
//: flitiga och rara ://

6. //: Leve fosterland och stad,
de som dem ska styra! ://
Leve gubbe, gumma grå,
de som rundhänt lät oss få 
//: mynt till mat och hyra ://

7. //: Dunkelmäns, tungusers hop,
er vårt verop drabbar! ://
Ner med mörkrets hela här,
ner med den som mot oss är,
//: som vår fröjd begabbar! ://


onsdag 4 oktober 2017

En sommardag i Kangasala

 

1. Jag gungar i högsta grenen 
av Harjulas högsta ås.
Vitt skina de blåa vatten, 
så långt de av ögat nås. 
Av Längelmänvesis fjärdar 
där skimrar ett silverband
och Roines älskliga vågor 
i fjärran kyssa dess strand. 

2. Och blå som en älsklings öga 
och klar som ett barndomshem 
den gungande Vesijärvi 
sig stilla smyger till dem. 
Och hundrade öar simma 
allt uti dess vida famn, 
naturens gröna tankar 
i blåa vågornas hamn. 

3. Men runtkring de täcka stränder 
stå furor i dyster krans, 
allt som den vise betraktar 
de jollrande barnens dans. 
Och skördarnas tegar luta 
mot dem sin böljande kind, 
och ängarnas blommor andas 
sin doft i sommarens vind.

4. Jag är blott en liten fågel 
med späda vingar och små; 
men vore jag örn i molnen, 
jag flöge högt i det blå, 
och flöge och flöge vida 
allt upp till Guds allmakts tron 
och sjönke där för hans fötter 
och kvittrade så min ton: 

5. Du helige himlens Herre, 
hör lilla fågelns bön: 
Ack, hur är din jord så ljuvlig! 
Hur är din himmel så skön! 
O låt våra sjöar stråla 
klart uti vår kärleks brand! 
O Herre, lär oss att älska, 
o lär oss älska vårt land!

tisdag 3 oktober 2017

Nu så kommer julen




1. Nu så kommer julen,
nu är julen här,
lite mörk och kulen
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn,
och i högtidskläder
dansar barnen in.
Ljusen och lanternan
glimmar över dem
som den klara stjärnan 
över Betlehem.

2. Brinn, du julens stjärna,
lys min barndomsstig!
O så gärna, gärna

ser jag upp till dig,
som jag dig förstode.
Liten liksom jag
var också den gode
Frälsaren en dag.
Och då sken du redan
på hans krubba klar,
och så sken du sedan
allt till våra dar.

Morgon (Här är stigen, här går färden)




Här är stigen, här går färden
friare och högre än eljest i världen
under den eviga solens brand.
Liksom ett hav av mörka stammar,
ås vid ås som stela kammar,
rullar emot dig i ändlös storhet
Sverige, Sverige, ditt fosterland.
Se, jag ser hur skenet rullar
över det öde havets kullar,
tänder skummet i morgonbrand
och som glöden flammande stiger
över havet, som ännu tiger.
O, jag anar en jublets morgon,
Sverige, Sverige, mitt fosterland!

Dåne liksom åskan, bröder (Studentsång)




Dåne liksom åskan, bröder,
högt vår fosterländska sång!
Pulsen brinner, hjärtat glöder,
marsch framåt ännu en gång!
Sången ädla känslor föder,
hjärtats nyckel heter sång.
//: Må vi då i toner svära
trohetseden hand i hand:
Liv och blod för Sveriges ära!
Hell, vårt dyra fosterland! 

Liv och blod för Sveriges ära
svära
trogna bröder, hand i hand ://

Känner du landet, det härliga, rika (Sörmlandssången)




1. Känner du landet, det härliga rika, 
badat av Mälar- och Östersjövåg, 
hemmet för skördar och minnen tillika, 
fredliga bragder och vikingatåg? 
Minns du den stranden där Mälarens bölja 
suckar av kärlek och dansar av lust? 
Lyckliga minne, o, får jag dig följa 
hem till den sköna, den älskade kust! 

2. Vänliga hembygd! Solen ej skådar 
skönare land på sin ensliga färd. 
Skönare morgon hon aldrig bebådar 
än över dig och din dal och din fjärd. 
Vänare ej över land, över sjöar 
aftonens trånande skimmer hon göt, 
än när för dig, dina skär, dina öar 
sorgsen sitt gyllene öga hon slöt. 

3. Vårliga vindar tågen, o, tågen 
hem för att hälsa den älskade bygd! 
Hälsen den trogna, den suckande vågen, 
hälsen var boning för kärlek och dygd! 
Hälsen var lund, där vi drömde så gärna, 
hälsen var hängbjörk, där trastarna slå! 
Sitter därunder en älskande tärna, 
hälsen, o, hälsen den hulda också!

Röd lyser stugan (Smålandssången)



1. Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja,
känner du hemmet från barndomens år?
Näckrosor gunga på skogssjöars bölja, 
talltrasten sjunger i jublande vår.
Småland är namnet på landet det kära,
släkten där fostras till vilja och tro.
Tro, att de steniga tegar må bära
skördar, som skänka åt ålderdom ro.

2. Sjöarna glittra i sommarens dagar,
glittra och blänka likt stjärnor i fall.
Furorna susa i ensliga hagar,
sprida sin vällukt av solsken och tall.
Småland är namnet på landet det kära,
minnes du hemmet från barndomens år?
Skogarnas dofta av linnea den skära,
talltrastens toner i jublande vår.

Flamma stolt mot dunkla skyar



1. Flamma stolt mot dunkla skyar, 
likt en glimt av sommarens sol 
över Sveriges skogar, berg och byar, 
över vatten av viol. 
Du som sjunger, när du bredes, 
som vår gamla lyckas tolk: 
Solen lyser! Solen lyser! 
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk. 

2. Flamma högt, vårt kärlekstecken, 
värm oss, när det blåser kallt! 
Stråla ur de blåa vecken, 
kärlek mera stark än allt! 
Sveriges flagga, Sveriges ära, 
fornklenod och framtidstolk. 
Gud är med oss, Gud är med oss! 
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

lördag 30 september 2017

Vinterorgel




1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag! 
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv 
av klämtande slag. 
Sin mantel river den svarta sky
och lundarnas bleknade trasor fly
och natten mässar om allt som är dött, 
allt hö, allt kött. 

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, 
det blånar så vasst. 
Det växer en värld ur förgängelsens mitt, 
en vit och fast. 
I frostiga kvällar skönjs en arkad 
med pipor av silver i glittrande rad, 
nu reser vintern sitt orgelhus 
ur mörker och grus. 

3. Nu höves ej lövens lösa lek, 
ej susande äng. 
För svag är den saviga bågen, för vek 
är blomstersträng. 
Men furan på höjd och granen i dal 
de ljuda alltjämt som en sträv principal. 
Cecilia stämmer sitt instrument 
till Guds advent. 

4. Nu ligger det stora tempeltun 
som en liljevret. 
Drag an registren, drag dov bordun, 
drag gäll trumpet. 
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! 
Han kommer på gången, den flingor beströ, 
och stilla ekar ett svävande svall 
från himmelens hall. 

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd, 
sin flåsande bälg 
och håller väderkistan försedd 
från helg till helg. 
Där väntar nordan på nyårsny 
att stöta i smattrande horn av bly 
och östan att följa med herdesång 
de vises gång. 

6. Du höga orgverk, jag är en man 
i din menighet 
och samlar din mångfald, 
så gott jag kan, till enighet. 
Nu lär min ande din egen ton, 
den fulla klangen, den djupa ton, 
att jag må gå som på sabbatsfärd 
i min vintervärld. 

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts 
i östligt kor 
och vintergatans valvsegel spänts 
av flammande flor, 
det susar ibland intill gryningens väkt, 
som stjärnornas lugna andedräkt, 
en enda ton, en glasigt klar 
och underbar. 

8. En fimbulnatt som i hedenhös 
med bävan jag hör, 
när svällaren öppnas och blästern går lös 
ur flöjtverk och rör. 
Det skallar basun som i håligt trä 
av knäckta ekar som sjunka på knä, 
och stämmor dansa i vild mixtur 
som rykande ur. 

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll 
bland isig björk 
och höra den strykande violoncell 
som sväller mörk; 
och jag vill höra i fastlagskoral 
det växande visslet av salcional, 
den första vårliga eolin 
i morgonens vin - 

10. till dess Maria går skär av sol 
på skarens glans 
och fäster kring skogens mörka kjol 
en hasselfrans 
och säger: "Syster, det töar från kvist. 
Nu vila, du vita organist! 
Av musikanter ett brokigt band 
styr upp mot vårt land."

måndag 25 september 2017

Uppsala är bäst (Gluntarne III)

 

1.  Magistern: Svara mig, Glunten, på ära och tro,
utan avseende på små fataliteter, 
sådana, vet du ju, bygga och bo, 
varthelst du kommer, inom alla fakulteter. 
Är inte Uppsala märkvärdigt bra, 
bättre än alla andra städer här i Norden? 
Jag vågar till och med påstå — jaha! 
bättre än någon annan fläck på hela jorden? Glunten: Du talar som en häst, 
Uppsala är bäst, 
bäst utav allt, som finns på denna sidan solen; 
och maken till den sta'n
finns ej, ta' mig fan, 
letar du också från ekvatorn och till polen. 
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå, där man hela dygnet om kan leva så 
utan risk och bara immerbadd gå på 
just som turkar och få heta folk ändå. 
Och finns det, så är det på en annan planet, 
vars namn ej självaste Bredman vet. 

2.  Magistern: Ja, du har ovedersägligen rätt 
och, såsom du, så tycker jag och många flera, 
men det finns andra, som inte så lätt 
vårt kära Uppsalas förträfflighet sentera. 
Somliga skryta med sitt Göteborg, 
andra i Stockholm fram och åter vilja ränna, somliga tänka på Karlstad med sorg, 
andra på päron och på äpplen ner i Gränna. Glunten: Ja, ser du, kära bror, 
regeln är för stor, 
att den ej skulle någon jämkning kunna tåla; 
men, är det solens skuld 
att dess klara guld 
aldrig beundras av en mullvad i dess håla? 
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå, 
där man hela dygnet om kan leva så 
utan risk och bara immerbadd gå på 
just som turkar och få heta folk ändå. 
Och finns det, så är det på en annan planet, 
vars namn ej självaste Bredman vet.

En månskensnatt på Slottsbacken (Gluntarne IV)





1. Magistern: Herre min Gud, vad den månen lyser,
se, vilken glans utöver land och stad! 
Glunten: Himlen är klar och var stjärna myser vänligt emot oss ner och vinkar glad. 
Bägge: Där flammar Sirius, där Orion, 
där plaskar Svanen i eterns bad. 
Herre min Gud, vad den månen lyser, 
se, vilken glans utöver land och stad! 

2.  Magistern: Högt opp i Slottet varenda ruta
blixtrar, som vore den en ädelsten. 
Glunten: Tänk dig vid tornet en prins med luta,
fladdrande lockar och charmanta ben! 
Bägge: Och i ett fönster Cecilia Wasa, 
bländande skön uti månens sken. 
Högt opp i Slottet varenda ruta, 
blixtrar, som vore den en ädelsten. 

3.  Magistern: Där ligger Parken och Fyris-slätten, 
fet utav forna kämpars blod och märg. 
Glunten: Sandgropen här, den förfärlige jätten,
klädd i sin ruskiga och gråa färg; 
Bägge: och mellan lärkträden, just vid Tullen,
gamle perukmakar Rosenberg.
Där ligger Parken och Fyris-slätten, 
fet utav forna kämpars blod och märg. 

4.  Magistern: Nedanför backen, ja just vid foten,
badhuset gömmer sig i pilars skygd. 
Glunten: Och utmed ån har du Kungsängsroten,
Islandet därnäst med sin förstadsdygd. 
Bägge: Så Gula ladan och bort mot skogen 
Föret, som glittrar och Danmarks bygd. 
Nedanför backen, ja just vid foten, 
badhuset gömmer sig i pilars skygd. 

5.  Magistern: Märk hur den skummande Fyris kastar 
silver och pärlor uti Fallet ner. 
Glunten: Leker en stund vid Fördärvet och hastar
se’n till Flottsund, som många andra fler. 
Bägge: Ack, fram till sommarn, i Kvarnen bysatt,
knappt en tår vatten han äger mer! 
Märk hur den skummande Fyris kastar 
silver och pärlor uti Fallet ner. 

6.  Magistern: Kors, vad den Kraemer är bra för staden! 
Han bygger broar och planterar trän. 
Glunten: Längs utmed ån, där du ser Promenaden, betade fordom några magra fän. 
Bägge: Och där i Hamnen, som förr stod öde, undsätts nu hela Uppsala län. 
Kors, vad den Kraemer är bra för staden! 
Han bygger broar och planterar trän. 

7.  Magistern: Se bakom skyn huru Luna blickar
smäktande i Observatorium in! 
Glunten: Säkert hon tror att vid tuben nickar någon Endymion med sömnig min. 
Bägge: Kyss honom inte! – Jag känner karlen.
Han tuggar tobak och är ett svin. 
Se bakom skyn huru Luna blickar 
smäktande i Observatorium in! 

8.  Magistern: Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken 
skådat på många, många Herrans år. 
Glunten: Jo jo, så är det att vara vaken! 
Också i tid till sängs jag sällan går. 
Bägge: Se, hur ur Uppsala Gamla Högar 
ståtligt dess flamma mot himlen slår! 
Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken 
skådat på många, många Herrans år. 

9.  Magistern: Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus. 
Glunten: Märk vid dess fot vilken nattlig dimma
och vid dess spetsar vilket härligt ljus! 
Bägge: Gloria Deo in excelsis! 
Nog är det klent här i jordens grus. 
Hög och förklarad i månens strimma 
Kyrkan sig reser över träd och hus. 

10.  Magistern: Mycket det finnes ännu att skåda,
om vi på andra sidan slottet gå. 
Glunten: Om ja – men som vi ä' trötta båda,
glömma vi det, ty nu är klockan två. 
Bägge: Tron inte därför, I bleka stjärnor, 
att vi gå hem! – Å nej, tron ej så! 
Mycket det finnes ännu att skåda, 
om vi på andra sidan slottet gå. 

11.  Magistern: Var finns en punkt uti Sveriges rike, där man om natten har så lycklig lott? 
Glunten: Hellre jag sover i "Stadens dike" 
än uppå bolstrarna i kungens slott. 
Bägge: Nu ska' vi knacka oss in hos Lamby; 
porter så här dags – är det ej gott? 
Var finns en punkt uti Sveriges rike, 
där man om natten har så lycklig lott?

fredag 22 september 2017

Si Movitz, vi står du och gråter? (Fredmans epistel n:o 31)





1. Si Movitz, vi står du och gråter 
så blodig och svullen och stinn? 
Dörrn upp, nå välkommen nu åter! 
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner; 
förglöm den förtret du har rönt. 
Pong pongtuli pongtuli. Skönt 
du slår dina toner. * * * 

2. Gutår på en halvpart min broder; 
si här tag en sup, räck ut hand. 
Vårt brännvin med guld och klenoder 
förgyller båd' tunga och tand. 
Men har du ej feber? - Vad mera? 
Då är en sup finkel ej sunt! 
- Pong pongtuli pongtuli. Strunt! 
Er lagom moquera. * * * 

3. Är ögat utslaget? - Åh inte? 
Lät plåstret få sitta, din hund. 
- Minns du hur jag sist dig påminte 
om slagsmålet på gröna Lund? 
- Förstör nu den varma kristallen, 
ge supen, ge hit, eller slåss. 
- Pong pongtuli pongtuli. Tross! 
Jag slår dig i skallen. * * * 

4. Det plägar ens oro ju lätta 
att öppna sitt hjärta en vän; 
sätt på dig peruken, berätta 
varför' du blev sparkad i änd'. 
Kund' du dig då intet försvara, 
men fumla och slogs som en so? 
- Pong pongtuli pongtuli. Jo.
Det skall jag förklara. * * * 

5. Den tjugu och åttonde Juli' 
i år, om jag minns, eller hur'? 
Den dagen var klart, stundom muli' 
med regn ur en blixtrande skur. 
Det var, om jag drar mig till sinnes, 
den tjugu och femte, - Nå säj. 
- Pong pongtuli pongtuli. Nej! 
Nej, ve den som minnes. * * * 

6. Likgott, om en afton jag råka 
en Nymf med ett hängande flor; 
jag börja med henne att språka, 
fick veta precist var hon bor; 
gränd heter - tyst lät mig fundera - 
precist Jöran Helsinges gränd; 
Pong pongtuli pongtuli. Känd, 
jag säger ej mera. * * * 

7. Jag bar just Fiolen på ryggen, 
gick efter och halta och skalv; 
med floret i ögat för myggen 
min skönhet slank in i ett valv. 
Men just i detsamma hon stanna´, 
vips kom där en långbent Drabant; 
Pong pongtuli pongtuli. Sant! 
Han svor och förbanna. * * * 

8. Han ropte: släpp Nymfen; jag släppte, 
och lustigt en örfil fick jag. 
Din hund, knäpp på strängen; jag knäppte;
da Capo, på truten ett slag. 
Emellertid stod han och spjärna 
med handen i kjortel och barm. 
Pong pongtuli pongtuli. Harm
i huvud och hjärna! * * * 

9. Allt måste jag spela och brumma
och gå med Fiolen patrull; 
men hur jag på strängarna tumma, 
sprang qvinten och jag föll omkull. 
Fan far i den blågula draken! 
Ge mig nu en sup eller två. 
Pong pongtuli pongtuli. Nå, 
nu känner du saken. * * * 

10. Min skönhet han straxt sig tillägna, 
birfilare kalla han mig; 
och örfilar hagla och regna 
och smattra som kulor i krig. 
Revange! - han ropte, canalje! 
Där har du för kvinten som sprang! 
Pong pongtuli pongtuli. Klang! 
Tvi sådan Batalje!

söndag 17 september 2017

Dagen går




Dagen går,
skymning rår
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro,
vila trygg.
Gud är här.

tisdag 25 juli 2017

Canticum Corybanticum Bacchantium Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum



Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

1. Absint rixae, jurgia, 
noeniae threni. 
Adsint plena pocula 
cum tormento leni; 
proximusque proximum 
rogitet fraterculum; 
nonne plenum optimum, 
ubi omnes pleni? 

2. Frater! ego valeo; 
bene est, si vales. 
Bacchi sub auscpicio 
omnes sunt aeuales. 
Omnes ergo bibite, 
jubilate, psallite; 
omnes, omnes hodie 
erimus mensales. 

3. Psallite identidem; 
vox solvatur muto; 
salutate praesulem 
Scypho, non minuto; 
ejus quippe symbolum 
est et erit: Homo sum 
et a me alienum 
nil humani puto. 

4. Te conservent Superi, 
Jacob Patriarcha! 
Salvum, tutum, veluti 
Noachum in archa. 
Longum vitae pelagus 
iterabis placidus, 
tam Archiepiscopus, 
qvam Symposiarcha! 

5. Laetus atque viridis 
huic tuae genti 
Diu, pater! intersis, 
te suspicienti, 
atque te, amabilem, 
habileem, affabilem, 
omnibus laetabilem, 
sempeer reverenti! 

6. Absolutum canticum, 
fratres, tale qvale, 
qvamvis non latinicum, 
tamen cordiale. 
Absoluta meta mox, 
vultus trux, demissa vox, 
rapta lux, propinqua nox, 
et dicendum vale. 

7. Fluat ergo fluidum; 
(fluunt cuncta, patres!). 
Ibi jam solatium 
hauriamus, fratres! 
Hauriamus ibidem 
florem ac pinguedinem, 
succum atque sanguinem, 
qvo laetentur matres.

lördag 22 juli 2017

Under rönn och syrén





1. Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!


2. Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!

3. Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

fredag 21 juli 2017

Gällivarevisan




1. Hör upp, kamrater alla,
jag stämmer upp en sång
och låter sången skalla,
då blir ej tiden lång.
Ty sång är själens krydda
för den som lyssnar till,
och i palats och hydda
man sången höra vill.

2. Mot nord vi långsamt tåga,
fast genom frusen jord.
Förgäves lappen frågar,
vad vi ska här i nord.
Han häpen står och undrar,
när som maskinen går,
när pustande den dundrar,
när som den farten får.

3. I Gällivares trakter
jag knogat mången gång,
och uti bergens schakter
jag borrat dagen lång,
där kölden många gånger
var förti grader kall,
och stormens hemska sånger
mot fönsterrutan small.

4. Då tänkte jag på Söder
och uppå älskad mö,
på systrar och på bröder,
skall jag här uppe dö?
O nej, nog Söderns lunder
jag skåda skall igen,
jag minns de ljuva stunder
som gärna flyger hän.

5. Vi få ej mödan skygga
som uti Norden gå,
ty vi ska bana bygga
till Överluleå.
Och banans övre ända
vid staden Torneå,
där skall vårt arbet´ vända,
när Finlands gräns vi nå. 

6. Här gäller hålla stången
och icke släppa tag,
för här finns gossar mången
i vårat arbetslag.
Här går ej an att vika,
nej, bara flinkt gå på,
för alla ä vi lika
och samma lön vi få.

7. Ibland, men icke sällan,
då resa vi till stan,
då blir det ljud i skällan,
då dricks till andra dan.
Och så går hela vickan
i rus på samma sätt,
tills alla mynt i fickan
har sprungit rätt och slätt.

8. Jag minns så väl den kvällen
jag sist i staden var.
Jag fria till mamsellen,
tills jag fick stanna kvar.
Nu friar jag ej mera,
nu friar hon till mig,
för här finns flickor flera,
kan jag försäkra dig.

9. Att fria till en flicka
som står uppå en krog,
det kännes i vår ficka,
ja, detta vet vi nog.
Men vad gör det till saken,
ty flickor, vin och sång
kan hålla rallarn vaken,
ja, hela natten lång.

10. Men nordens möar tycka
ju bäst om rallare,
och de förtroligt trycka
sin själs utkorade,
ty rallaren är glader,
han sorgen slår ihjäl,
han drillar sina spader
och är en livad själ.

fredag 14 juli 2017

Marseljäsen



1. Framåt, I barn av fosterlandet, 
vår äras morgon lyser klar!
Emot oss fräckt förtryckarbandet 
//: djärvs höja sina blodstandar ://
Vårt öra re´n från fjärran lystrar 
till soldateskens hemska larm, 
som smyger skonlöst vid vår barm 
att strypa mödrar, viv och systrar! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

2.  Vad vill då denna hord av trälar, 
som piskas våra led emot? 
Tror man sig kuva fria själar 
//: med fängsel och med fjättrars hot? ://
Mitt folk! I forna dar de brände 
på krökta ryggar skymfens sår. 
Nu ingen tvinga oss förmår 
i träldom åter och elände! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

3. Vad? Skola främlingar befalla 
och våra bygder stifta lag? 
Och våra unga krafter falla 
//: för fale soldenärers slag? ://
O, Gud! Om trälar skola böja 
vår nacke under okets tvång! 
Om nidingar ännu en gång 
till våra härskare sig höja! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

4. Ve! er, tyranner! Ve! och bäva! 
Med fasa ser er an en värld! 
Ve! er, menedare! Där sväva 
//: i rymden redan domens svärd! ://
Ett folk i vapen står mot eder; 
och stupar i sitt blod en man, 
strax föder jorden då en ann´ 
och jämna tätna våra leder. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

5. Dock, skona denna arma skara, 
som ej sitt ödes skam förstått! 
Låt högsint glömska straffet vara, 
som drabbar legohjonens brott. 
Men slå till jorden utan skoning 
de blodsmän, som dem driva fram, 
som skända, sölande i skam, 
sin egen moders helga boning. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

6. O, kärlek, du, till fosterjorden, 
sänk dina flammor i vår barm! 
Kom frihet, segerängeln vorden, 
//: och led oss du i stridens larm! :// 
Inför all världen så vi bära 
ett vittnesbörd om samlad makt: 
och ovän vi till fota lagt 
ser döende triumfens ära. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

onsdag 12 juli 2017

Amerikavisan

 



1. Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut. 
Han kommer en gång åter när våren skrider fram, 
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland. 

2. Vi tänkte att förljuva det sista livets slut, 
liksom att komma längre än Herren stakat ut. 
Vi reste ifrån Sverige med något övermod, 
vi kände ej det öde oss därute förestod. 

3. Vi reste först igenom den engelska ort 
på vagnar och på banor som fåglarna så fort. 
Det var så skönt att skåda, att landet få besi, 
men vi fördes hastigt den lokalen förbi. 

4. Och när vi kommo till den liverpoolska hamn 
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram. 
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en, 
man talar blott om Sverige och om sitt förra hem. 

5. Här lades våra pengar tillsammans till en slant, 
en växel sedan köptes uti en engelsk bank. 
Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent, 
men att få det tillbaka det blev oss sen förment. 

6. Det skickades i stället till New Yorks ränteri. Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig si, 
ty när man kom att fordra var myntet taget ut. 
Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut. 

7. Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav, 
det var för oss att skåda liksom en öppen grav. 
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord, 
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord. 

8. Det talas och det skrytes: "Här skall du må så väl, 
här skall er intet fattas till kropp ej heller själ." 
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var, 
när hungern börjar komma som ej ens livet spar. 

9. Och när vi hade seglat en vecka eller två, 
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå. 
Ej si varann vi kunde, knappt andas eller gå, 
det var en gruvlig plåga för stora och för små. 

10. Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg. 
Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var långt värre än hemma man var van. 

11. Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind, 
där solen sönderbrände vår bleka magra kind. 
Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var,
ty solen här nu brände så skarp, så het och klar. 

12. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny, 
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky. 
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord, 
man ser de döda kastas i havets vilda flod. 

13. Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död: 
att se de stackars barnen som gråta efter bröd. 
Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd. 
De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död. 

14. Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten, 
jag ryser när jag nämner den engelska kapten. 
Liksom ett djur i skogen som rovet griper an,
han var ett djävulskt foster, han var visst själva fan. 

15. Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod att han med flit och vilja oss efter livet stod. 
Att bringa oss i döden det var hans högsta lust, 
odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust. 

16. En fader måste bära sitt barn på däck till slut och det från skeppet kasta i vida havet ut. 
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt, 
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt. 

17. Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram, 
då möter oss där kolera - där stupar mången man. 
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män, 
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng. 

18. Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar, 
han hade säkert vågat de ej desamma var. 
Si de förfallna kroppar och blekhet uppå kind 
och ögat som i pannan fördunklat fallit in! 

19. O Herre Gud bevara var mänska på vår jord från att sig ge i fara och tro kol'ptörers ord! 
Min sång är kylningspulver för dem att taga in 
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn. 

20. I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott men av naturen kommer att de så gärna spela lott,
och låta sig bedraga och komma illa ut. 
Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut. 

21. En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt 
att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält 
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut 
till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.

söndag 9 juli 2017

Harpan




1. I ensliga stugan en kulen kväll
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men inte en mjöldoft fanns i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

2. Då kommo emot honom barnen två
med bleknade kinder, de arma!
"Giv bröd åt oss fader, vi hungra så,
ack, låt oss allenast en smula få."
"Jag har intet, Gud sig förbarma!"

3. "När moder bars bort på den svarta bår
och ned under mullen dess kista
blev gömd uppå vallen, där kyrkan står,
en kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?"

4. "Ack, barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända
den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon skall bakas kanhända."

5. Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa, vad makt i dess stämma!
Den hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna glädjen ler
och klangen kan plågorna hämma.

6. Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda,
nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somna de båda.

7. På bädden av strå, där de slumra än
då bad han: "O Gud, ifrån nöden
befria dem du, alla lidandes vän!"
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom. Det var döden.