1. Nordvart genom Karlavagnen ser du Samelandet skymta:
fjäll bak fjäll i fjärran blåna,
sjöar sträcka sig vid sjöar,
bergens branter, fjällens toppar
höja sig mot själva himlen,
bäckar brusa, skogar susa,
tvärbrant stupa stålgrå uddar
strävande mot stormigt hav.
2. Frosten härjar här om vintern,
yrsnön vräks av vilda vindar,
ändock älskar sameätten
denna jord av allt sitt hjärta:
Månens ljus en färdman fägnar,
flygga norrskensflammor fladdra,
klövknäpp, rengrymt hörs bland snåren,
ut på insjön, över slätten,
slamrar släden vägen fram.
3. Och när sommarns sol förgyller
skogen, havet, havets stränder,
guldomglänsta fiskefartyg
vaggas utav vattnets vågor,
gullhamn får var vattenfågel,
strömmarna som silver glittra,
åror blänka, stakar blixtra,
under sång ses männen styra
utför eda, fors och fall.
4. Lapplands släkte, sameätten,
obräckt har sen mäktat utstå
mördartjuder, slemma köpmän,
sluga skattekrävarskaror.
Hell, var hälsat, sega släkte!
Hell dig fridens rot och fäste!
Krigisk fejd har aldrig flammat,
aldrig spilldes brödrablodet
ibland Lapplands lugna ätt.
5. Våra fäder övervunno
vrånga våldsmän fordomtima,
bröder låt oss likaledes
strida segt emot förtrycket!
Solens söners starka släkte!
Dig kan ingen ovän kuva,
blott ditt väna språk du vårdar,
minnes forntidsfädrens maning:
