Gluntarne I: I anledning av Magisterns och Gluntens första bekantskap (Minns du hur ödet oss förde tillhopa)

Franzén 250 år: Till en yngling (Goda gosse, glaset töm)

Gode gosse, glaset töm! 

Gärna ser din flicka 

någon gång dig glad och öm 

ibland vänner dricka, 

som med hjärtats sympati, 

eldiga och unga, 

klinga glädjens harmoni, 

livets sötma sjunga. 

Gärna vill hon i din hand 

se kristallen glindra, 

se din kind i purpurbrand, 

se ditt öga tindra, 

se din känsla, ditt behag 

livligt sig förfina 

och i varje anletsdrag 

själen genomskina. 

Drick! — och livets väg ej mer 

går igenom heden. 

Se i glaset — och du ser:          

jorden är ett Eden. 

Drick! — i glaset sanningen 

plär sig naken måla. 

Drick! — i glaset kärleken 

ser sin himmel stråla. 

Drick! — men sällan och med mått. 

Minns vad Syrach skrivit: 

«Vin och vänskap smaka gott 

då de gamla blivit.» 

Tänk vad fröjd på gamla dar 

gubbens hjärta känner: 

gammalt vin har gubben kvar 

än för gamla vänner!

Franzén 250 år: Glädjens ögonblick (Sörj ej den gryende dagen förut)

Sörj ej den gryende 

dagen förut. 

Njut av den flyende 

varje minut. 

Rosornas doft, 

druvornas ånga, 

skynda att fånga: 

yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

Fatta det blinkande 

glaset förnöjd. 

Sjung om den vinkande 

kärlekens fröjd. 

Men då du ler, 

munter för dagen, 

skräm ej behagen; 

flydda en gång, de ej följa dig mer. 

Drick ur den sparade 

ungdomens bål, 

drick den bevarade 

oskuldens skål. 

Glädje och dygd 

elda varannan. 

Kransad om pannan, 

visheten skämtar i vinrankans skygd. 

Klinga med roliga 

vänner i lag. 

Tryck den förtroliga 

handen i dag. 

Kanske du den 

aldrig mer trycker: 

härjaren rycker 

brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

Glad må du somna 

i graven, du ock; 

känslorna domna 

i tiden ändock. 

Efter en kväll, 

måttligen njuten, 

hjärtligen sluten, 

sover man roligt och vaknar man säll.

Franzén 250 år: Bordsvisa (När skämtet tar ordet vid vänskapens bord)

1. När skämtet tar ordet vid vänskapens bord,
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på den kommande sedan.

2. Vem drog ej en suck över tidernas lopp?
Dock sitt ej och dröm på kalaset.
Här lev i sekunden: och hela ditt hopp
se fyllas och tömmas i glaset.
Här sörj blott för glaset: om fullt, så töm ut;
om tomt, så försänd det att fyllas;
och minns, att det sköna och goda förut,
se’n glädjen och nöjet, må hyllas.

3. Ty ägne vi först åt värdinnan en skål:
Vad vore vår fröjd utan henne?
Se’n prise vi värden och särskilt hans bål:
vad vore vårt mod utan denne?
Dem båda förene ett glas och en sång:
de själva så skönt sig förente.
Med druvorna myrten blev skapt på en gång,
vem ser ej vad himmelen mente?

4. För övrigt må värden ge alltid nytt skäl
till ständig omsättning av glasen,
och visa, att rangen är nyttig likväl:
till skålarnas mängd på kalasen!
Men förr’n han är färdig med klang och harang,
vi skynde att självmante dricka,
och helge ett glas, som är över all rang,
i tysthet — en var åt sin flicka.