Till min längtan

1. Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda, 
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner. 
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda, du är sändebud till honom som i ensamheten ber. 

2. Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga, 
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull, 
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga, 
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

3. Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla 
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå. 
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla 
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå. 

4. Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like, 
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud. 
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike, 
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud. 

5. Livet födde du och bar det fram på starka unga händer, 
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst,
steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder, 
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst. 

6. Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde, 
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is. 
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde, 
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

Julvisa i Finnmarken

ATT SJUNGAS VID BORDET TILL MÖRKT ÖL

1. För den vinande nordan och vintern, broder, 
för den grånande morgonens stjärna klar, 
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder, för myllrande städer och istunga floder 
vi höja vårt stop - och för kommande dagar 
och för kärlek och lycka som var. 

2. När sjöarna ligga här frusna och döda, 
och yrvädren dansa i moar och slog, 
vi dricka och drömma om bäckar som flöda, 
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda 
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja 
och skuggor som dansa i skog. 

3. För den hårdaste skaren och bittraste vinden,
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd, 
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden, 
för sårfyllda kroppar och läkande död. 

4. Försonta och glada i stjärnans timma 
vi glömma att jorden blev bräddad av hat. 
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma - 
omkring oss de heligas natt vi förnimma - 
för dem och för jorden, för himlen och oss 
våra stop vi höja, kamrat.