Mårten Holk av ingen känd

1. Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

2. Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

3. Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

4. Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

5. Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!

Allting i världen ger orsak att dricka

1. Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

2. Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

3. Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

Andra tyger, andra seder (I min ungdom, sade tant)

Pojkarna

1. Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

2. Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

3. Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

4. Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

5. Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

6. Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

7. Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

8. Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sej!
Jag er ej mera känner,
ni känner inte mej.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

9. Med fyrti år på nacken
de stretar med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.