Lycksalig den som stödd på eget stop

1. Lycksalig den, som stödd på eget stop
till gäster inga gynnare behöver,
men dricker brorskål med dem allihop
och har ändå till slut buteljer över.

2. Lycksalig den, som hungrig klockan två,
ej väntar främmande, då han ser faten.
och, när han gäspar, utan krus kan gå
att taga sig en middagslur på maten.

3. Lycksalig den, som, fri ur tvångets band,
kan, bäst han gitter, prata eller sjunga,
och, när han bara fått en tår på tand,
ej är så noga om en tand för tunga.

4. Lycksalig den, som får med hjärtlig fröjd
en glad och god och egen gumma klappa,
som är så nöjd, när hon ser gubben nöjd,
och säger: drick och håll dig rolig, pappa.

5. Lycksalig den, som alltid lever viss
att ej hans privilegium inskränkt bliver;
ty glädjen blott är hans fideikommiss,
och flit och dygder hans prerogativer.

Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå

 

1. Och Jungfrun hon skulle sig åt Ottesången gå 

- tiden görs mig lång - 

så gick hon den vägen, åt höga berget låg; 

- men jag vet att sorgen är tung. -

2. Hon klappade på Bergadör'n med fingrarna små,  

"statt upp du höga Bergakung, drag låsen ifrå!"   

3. Och upp steg Bergakungen, drog låsen ifrå,

så har han den bruden i silkessängen blå.   

4. Så var hon i berget i åtta runda år,

fick sönerna sju och en dotter så båld.  

5. Jungfrun hon gångar sig för Bergakungen stå.  

"Ack give att jag finge till moder min hemgå!"   

6. "Och nog kan du hem till din moder få gå, 

blott att du ej vill nämna sju barnen de små!"   

7. Så redo de sig den vägen allt fram 

och Bergakungen stannade och hon gångar fram.   

8. Och när som hon kom på sin kära moders gård,  

ute för henne huld-moderen står.   

9. "Och var har du varit så långan en tid,  nu haver du varit uti rosende lid."   

10. "Och inte har jag varit uti rosende lid,

i Berget har jag varit så långan en tid."   

11. "I berget har jag varit i åtta långa år,

där har jag fött sju söner och en dotter så båld."   

12. Bergakungen in genom dörren steg.  

"Vi står du här och talar så mycket ont om mig?"  

13. "Och inte har jag talat något ont om dig, men väl om det goda du gjort emot mig."  

14. Så slog han henne på blekan liljekind, så blodet det stänkte på snörelkjorteln fin. 

 

15. Packa dig på dörren och låt det ske fort, och aldrig skall du komma inför din moders port.   

16. "Farväl min kära Far, farväl min hulda Mor!

Farväl min kära syster, farväl min kära Bror!" 

17. "Farväl du höga himmel! Farväl Du gröna jord! 

Nu reser jag till berget, där Bergakungen bor."   

18. Så redo de sig över den mörka långa skog,

hon bitterligen grät men Bergakungen log.

19. Så gingo de Berget sex gånger omkring, 

så öppnades dörren och de stego in.   

20. Ung dotteren framsatte den röda gullstol.

"O vilen Er här, min sorgbebundna Mor!"  

21. "Och hämten mig in de glasen med mjöd,

därur vill jag dricka mig självan till död."   

22. Och första dricken hon av mjödglasen drack 

- tiden görs mig lång - 

hennes ögon de lycktes och hjärtat det brast. 

- Men jag vet att sorgen är tung. -

Och liten Karin tjänte

Godafton om ni hemma är (Maj är välkommen)

1. (En röst:) Godafton om ni hemma är,

(Alla:) Maj är välkommen!

(En röst:) Förlåt oss om vi väcka er!

(Alla:) Sommaren är ljuvlig för ungdomen.

2. Nu komma vi uti er gård

och fråga om vi sjunga får.

3. Ty bära vi nu maj i by

och prisa den med sånger ny´.

4. Ty vinterns tvång ur landet är,

för löv och gräset grönt nu är.

5. Förläna oss ett ymnigt år,

bevara både hus och gård.

6. Giv mjölk och smör och osten söt!

Bovete ock till vetegröt!

7. Giv bina vax och honung söt,

till läkdom, mat och ljus och mjöd.

8. Nu ha vi lövat edert tak.

Det fån I se i morgon dag.

9. Godnatt! Och tack, det ska ni ha,

för gåvan den var ganska bra.

Sjung, sjung brusande våg

Sjung, sjung, brusande våg!

Visorna dina vet jag.

Sjung, sjung, fågel i skog!

Drillarna kan jag nog.

Sjung, sjung, blomster i vind,

sucka sen aldrig mera!

Sjung, sjung, mitt hjärta du!

Klaga ej mera nu!

Sjung, sjung, brusande våg!

Visorna dina vet jag.

Sjung, sjung, fågel i skog!

Drillarna kan jag nog.

Vår stjärnströdda flagga

1. Kan du se i den gryende morgonens glöd, 

vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder, 

och vars stjärnor oss lyste i faror och död, 

när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder? 

O, när kulregnet ven 

genom glödbombens sken, 

vi sågo vår flagga med fröjd var och en! 

Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du 

bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu? 

2. Se från töckentung strand ovan klippornas bryn, 

längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar - 

se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn, 

stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar? 

Se, nu fångar dess rand 

morgonrodnadens brand, 

i ära och prakt hälsar flaggan sitt land! 

O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du 

bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu! 

3. Men var är hon, den lögn, som skrytande svor, 

att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden, 

då den eldröde hanen med skräck bland oss for? 

Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden! 

Icke flykten ens gav 

skydd åt hyrknekt och slav 

mot segrarens svärd undan jämmer och grav. 

Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du 

kring ett folk, som i frihet och kraft bor ännu! 

4. Ja, förblive det så! Fria män stå på vakt 

för sitt älskade land, mot försåt och mot fara! 

Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt, 

som vår frihet oss gav och som skall den bevara! 

Vad som rätt är består, 

ty skall segern bli vår - 

vi lita på Gud så idag som i går, 

och med ära skall svaja, vår stjärnflagga, du 

bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu!