Gässen flytta

Spelmannen

1. Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

2. Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

3. Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

4. Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

5. Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

6. Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

Vårhymn

 

1. Jag vet ej vad jag tackar för, 
jag vet ej vad det är 
som gör mej denna sorgsna jord 
så obeskrivligt kär. 
Nu strömmar våren ned ur skyn 
med sånger, doft och ljus. 
Det lyser blitt kring varje liv 
som i ett fadershus. 

2. Jag famnar dig, du goda värld, 
som vaknar ung och vän! 
Vad mäktar alla mörka år 
mot detta gyllne sken! 
Jag vet ej vad jag tackar för 
och vet ej heller vem. 
Men jag är obeskrivligt glad 
att jorden blev mitt hem.

Jag ska gå genom tysta skyar

Midsommarsol

1. Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

2. Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

En tröstesam visa till läraren och idealisten Angelman

 

Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi: 

1. Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, 
fast Spaniens vin i din hals du har hällt? 
Du sitter som död under flygande skyar, 
din tomma butelj du på vägkanten ställt. 

2. Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj
och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten, 
så rivande ful mellan klibbande löv. 

3. O säj, var är kransen av konstgjorda rosor 
du band däj i dagsljus och stigande sol? 
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol. 

4. Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus, 
allt medan all himmelen över din hjässa 
står klar som kristall över byarnas hus! 

5. För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång - 
du sitter och snyftar när bittert det kvällas 
i salar som fyllts av din visdom en gång. 

6. Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa 
likt brokiga fåglar mot salstaket flög. 
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga 
när ömt din butelj som ett dibarn du sög. 

7. Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga däj fram under gnolande trän. 
Beskådad och fattig och tvättad och naken 
du vinglar mot gnällande grindarna hän. 

8. Det goda du gjort här i världen var ringa, 
en säck full av väder du liknade mest. 
Du multnar och spricker där bärarna vända, 
sex fot under skorna på socknens präst. 

9. Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron, 
för gärningar gjorda mot arma och nakna 
ska döma envar efter hans person? 

10. Men kanske du hemligen knäböjt i natten 
och skyggt bett den okände gälda din skuld? 
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, 
där muren är jaspis och gatan av guld? 

11. Då knäpper jag sakta en sång på fiolen 
och dansar av fröjd på din jordröda mull, 
jag sjunger, han är icke död, men han sover 
och drömmer om kronor av törnen och gull. 

12. Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus 
till skäraste silke vid harpornas brus, 
de bränna hans skam till en aska för vinden, 
att ren han må vandra till Herrans hus.

Tillägnad all ömklighet

1. Sorg, du är ömsom sjukdom och svek, 
plåga för kroppar och själar. 
De svaga dö i din hårda lek, 
de starka gör du till trälar. 

2. Trotsa jag vill dig med dans och sång, 
vägra din brygd att smaka; 
sova vill jag när natt blir lång, 
bäst du vill får du vaka. 

3. Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt, 
slänga dig bort från min skuldra, 
har du befallt mig: tig och sitt! 
skall jag stå upp och bullra. 

4. Kom, jag har grävt dig en fridens grav, 
dit skall du rödögd ramla. 
Glatt med min järnskodda tiggarstav 
skall jag fösa dig dit, du gamla! 

5. Glatt på din grav skall jag tråda en dans 
och på din vård skall bli skrivet: 
Vila i frid, du min andes svans, 
hindrande bihang till livet.

Till min längtan

1. Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda, 
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner. 
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda, du är sändebud till honom som i ensamheten ber. 

2. Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga, 
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull, 
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga, 
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.

3. Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla 
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå. 
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla 
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå. 

4. Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like, 
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud. 
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike, 
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud. 

5. Livet födde du och bar det fram på starka unga händer, 
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst,
steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder, 
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst. 

6. Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde, 
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is. 
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde, 
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

God natt - god sömn jag önskar er

God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det,
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek där fanns ej förgängelse vet -
god natt, god sömn åt er.

Brooklandsvägen

1. Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och trodde mig visst inte dum,
tills jag mötte på Brooklandsvägen en dag
en ungmö som gjorde mej stum.
Lågt ned, lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min!

2. Det var mitt i en doftande juninatt,
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.
Lågt ned...

3. Hon såg på mej och log men teg,
hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förrann.
Lågt ned...

4. Så ringen ej till aftonbön,
I Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.
Lågt ned...

5. Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland,
förrän jag en hustru får.
Lågt ned...

6. Kring Fairfields kyrka vattnet står
ren nu i tidig höst,
men förrän hon på högland står
skall ingen ge mej tröst.
Lågt ned...

7. Ack, låt mej gå till Brookland blott,
då åter åskan går -
ty där hon en gång lett så gott,
hon kanske åter står.
Lågt ned...

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

Julvisa i Finnmarken

ATT SJUNGAS VID BORDET TILL MÖRKT ÖL

1. För den vinande nordan och vintern, broder, 
för den grånande morgonens stjärna klar, 
för vårt hem och vårt land och vår bedjande moder, för myllrande städer och istunga floder 
vi höja vårt stop - och för kommande dagar 
och för kärlek och lycka som var. 

2. När sjöarna ligga här frusna och döda, 
och yrvädren dansa i moar och slog, 
vi dricka och drömma om bäckar som flöda, 
och minna oss Terrvalaks solnedgång röda 
och gårdar som lysa bland åbrodd och lilja 
och skuggor som dansa i skog. 

3. För den hårdaste skaren och bittraste vinden,
för det fattiga folket som slåss för sitt bröd, 
för dem som i armod bli hårda om kinden -
för dukade bord och för slädar vid grinden, 
för sårfyllda kroppar och läkande död. 

4. Försonta och glada i stjärnans timma 
vi glömma att jorden blev bräddad av hat. 
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma - 
omkring oss de heligas natt vi förnimma - 
för dem och för jorden, för himlen och oss 
våra stop vi höja, kamrat.

En spelmans jordafärd

1. Förr än rosig morgon lyser 
över Himmelmora kam,

se, då bärs där ut en död från Berga by.

Över backarnas små blommor 
går det tysta tåget fram

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg 
över rosensållad teg,

tunga huvuden sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd 
bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

2. Han var underlig och ensam, 
säja fyra svarta män,

han led ofta brist på husrum och bröd.

Se en konung, säja rosorna, 
och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, 
det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött.

Gången varligt, talen sakta, 
susar sälg och sjunger pil,

det är kanske någon blomma som har dött.

3. Men när kistan vaggar svart 
genom vårens gröna skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden 
för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, 
susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år.

Det var lustigt, svarar vinden, 
om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

4. Över ljung och gula myrar 
gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom solens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig 
över lingonris och sten,

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, 
som i sorg går hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår 
trampas rosorna till sår,

mitt i äng som under daggen lyser grön.

5. Han är borta, säja fyra, 
det blir tungt för hans mor,

som på fattiggåln i Torberga går.

Varför trampas vi av klackar, 
varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är Döden som har dansat 
genom Himmelmora mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.

Han har slipat er till träck 
med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

6. Över gräs och gråa hus 
flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster 
nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt 
och i skum kring Härnaön

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten 
spelar natten upp till bön,

ty en spelman och en drömmare är död.

Gunnar Vägman

1. Jag har sett honom sitta bland unga
invid dörren på hemgjord stol.
Jag har hört Gunnar Vägman sjunga
till sin gnälliga gamla fiol.

2. Jag kan minnas den reslige finnen,
och hans blick under buskiga bryn,
när han drog sina fagraste minnen
från sin ungdom i Mattina-byn.

3. Det var skämtsamma låtar från logen
och visor han själv hade smitt
- han var gammal som bygden och skogen,
och hans hår var glesnat och vitt.

4. Har du lyssnat när topparna gunga
i förhöststormarnas sus?
Eller hört Gunnar Vägman sjunga,
som han sjöng när han fått sig ett rus?

5. Och ett moln kunde skymma hans panna
under stråkens darrande dans,
när han sjöng sina kväden om Anna,
om Anna som aldrig blev hans.

Omkring tiggarn från Luossa

1. Omkring tiggarn från Luossa
satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän
och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

2. "Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar,
går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket ditt!

3. Jag har lyssnat till de stillsamma
böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat
mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

4. Till en vild och evig längtan
föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda
steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter
för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon,
fjäril, tiggare och gud.

5. Satt jag tyst vid hennes sida,
hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa,
det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

6. Det jag älskar, det är bortom
och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet
till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill
vad ingen, ingen har!'

7. Följ mig, broder, bortom bergen,
med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen
är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor
i en rosenmantel klädd.

8. Må de svarta salta vatten
svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet
innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag
och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro,
och min heta kärleks skull.

9. Vid en snäckbesållad havsstrand
står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken
och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger
likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga
barn av saligheten bo."

Avskedssång till broder Joachim

1. Broder Joachim, du reser dit 
där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta 
invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, 
alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, 
du skall hälsa räv och mård.

2. Broder Joachim, vi sutto 
vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna 
vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner 
så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja 
utav Tullens svarta krog.

3. Broder Joachim, du reser dit, 
där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula 
halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar 
till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper 
ifrån Masthuggstemplets torn!

4. Du skall hälsa alla Pajsos 
gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, 
alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator 
skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen 
uti främlingslandet går.

5. Men, o broder, när du sitter 
ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja 
mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver 
att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma 
uppå Tullens svarta krog!

Om aftonen

1. Det var om aftonen som sommaren
flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster 
i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

2. Det var om aftonen jag älskade 
som jag ej älskat förr,
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel 
som en salighetens dörr,
med en ingång till förbarmande och Gud.

3. Och jag hörde gamla sånger 
komma åter hemifrån
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd 
och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

4. Och jag dansade bland träden 
och jag sjöng för ljung och sten
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen 
av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

Till min syster

1. Nu spelar vårens ljumma vind
i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna
kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd,
en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom
likt strandens unga pors.

2. En sång till dej, min syster,
när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr
av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg
i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack
vår barndoms beska vin.

3. Men härlig, härlig våren kom
vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss
och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen,
en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet
ur flod och fjäll och berg.

4. Kom ut, när stormen viner vild
i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna
till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar
av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa:
kom ut till oss och sov!

Jag väntar vid min stockeld

1. Jag väntar vid min stockeld, medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida,
den käraste, den käraste med ögon blå.

2. Jag tänkt mig en vandrande, snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt.
Jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

3. Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort, där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen, du som väntats i ensamma år!

4. Jag väntar vid min mila, medan timmarna lida,
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida
- den käraste, den käraste med ögon blå.

Jungman Jansson

1. Hej å hå jungman Jansson,
redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan
och Constantia ska gå.
Har du gråtit med din Stina,
har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin,
så sjung hej och hå.

2. Hej å hå, jungman Jansson,
är du rädd din lilla snärta
ska bedraga dej, bedraga dej
och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blänka,
säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen
och sjung hej å hå!

3. Hej å hå, jungman Jansson,
kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna
i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar
bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt, men hederlig,
så sjung hej å hå!

4. Kanske sitter du som gammal
på en farm i Alabama,
medan åren siktas långsamt
över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina
för en sup i Jokohama
- det är slarvigt, men mänskligt,
så sjung hej å hå!