Dödens Ö

 

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmerier försjunkne.)

1. Frida, Frida! 
Man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 
Fritt och vida 
ses flygmaskinen glida --- 
från bekymret aldrig hann den flygaren ändå! 
Far han upp i luften klar från ängslans gröna jord, säkert, säkert med han har bekymmerna ombord. Frida, Frida, 
man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 

2. Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. Stanna, stanna, 
jag mumlar, och vill banna 
då de fly till blomstersäng och gröna trädgårdsland. 
Icke fjäril'n såsom så'n jag alls förtörnas på. Obeständighetens hån det är, jag sörjer så. 
Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. 

3. Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen. Vatten vida, 
och popplar, som sig vrida 
på en ö --- den sköljs av våg så kall och klar och ren. 
Båten glider allvarsam, och ljud av årslag dö ---
far med vita andra fram till Dödens tysta ö... 
Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen.

4. Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd, du fin och proper är.
Tala aldrig mer om död, om mig du håller kär! - - - - - -
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Ja, säkert så det är!  

Beskrivning över Näckens rosor och vattnet

1. Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

Gungande, de sida invid sida

lyssna till sin faders harpmusik.

Näcken är en myt, men böljans röst

är en sanning till vårt hjärtas tröst.

Om dess skönhet inga lärda strida,

vågens visa är på känsla rik...

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik.

2. Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras,

liksom snålt, av starka händer många,

dolda under vattnets spegelglas.

Sorlar ej var våg, ur slummern väckt:
"Ryck ej blomman från min blåa dräkt"...

- - -

(Fantasin kan måla dikter långa,

medan båten går med sakta fras!).

Vill en Näckens ros man söka fånga,

märkes nog hur den tillbaka dras.

3. Vattnet ville jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

Stundom grånar denna blåa väven,

stundom stjärnor i dess sömmar blänkt.

Liksom svarta korn strös ut ibland,

skrynklor virvlas utav vindens hand,

plötsligt mörknar ytan, så att säven

bländgul ter sig, utav sol bestänkt...

Vattnet borde jag beskriva även,

ofta jag det djupt studera tänkt.

4. Mest jag älskar trotsig våg, som krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

Blanka vattnet Frida mera tjusar,

där det lugnt kring Näckens rosor står

med en aftonsky i spegelns ring.

Kvinna vek! Jag tadlar ingenting!
Lugna bröst må ej ha våg, som brusar.

Orons sinne, orons våg förstår...

Mest jag älskar böljan, när den krusar

stolt sitt hår och hög mot stranden går.

5. Men - alltunder det jag talar, glida

vi vid årans slag mot stila vik,

där de gunga, sida invid sida,

Näckens rosor små vid svag musik.

Skymnings flor fördunklar sikten snart.

Solens röda äpple föll med fart,

böljor synas friska, mera strida...

Se den fagra bild, en saga lik! -

Gör en kikare av handen, Frida,

skåda Näckens rosor i vår vik!

I Spaniens månsken

1. När mina tankar vilja bada
i söderns månsken, fly de till Granada.
Då glömmer jag vår svenska lada
med torvtäckt tak invid sin blåa sjö.
Nu är just en av dessa nätter:
Uti min hand jag ivrigt sätter
ett par små goda kastanjetter,
och vilda visor vill jag kring mej strö.

2. Då sjunker staden ur mitt minne
och Rådmans plank med popplarna därinne.
Då glömmer jag vart streck med linne
ibland syrener på min svenska gård.
Caramba! Med min hand i sida
jag börjar som en orm mej vrida,
och svänger uti cirklar vida
mitt ben, som stramar i sin gyllne bård.

3. Och visan yr och flyr kring munnen,
som vattnet sprutar uti Lejonbrunnen.
Nu är min fosterjord försvunnen.
Jag rasar, raglar, glömsk av allt som hänt.
Gitarrens klang blir mera yster,
och Spaniens dotter är min syster.
Varenda stund hon vill bli kysster
(betecknande för folkets temperament!)

4. Här gnata inga störda grannar!
Caramba! Vild och lycklig jag förbannar.
- - -
Då plötsligt jag i dansen stannar - - -
Bland mörka ögon - blå en blick mej rör.
Jag slutar som en orm mej vrida.
Jag tyckte att jag skönjde Frida,
och hennes ögon syntes lida
och säga: "Sådant väldigt liv du för!"

5. Då störtar mitt i yran glada
den gyllne brant; då slocknar mitt Granada. -
Jag åter ser vår svenska lada
i afton skum, då tyst är skogens liv.
Bland våta blomster gå vi sakta
att Sveriges måne ömt betrakta...
O, tro ej, jag vill den förakta -
fast Spaniens skiner mera intensiv!

Släpp fångarne loss, det är vår

(De passera det å en grön sluttning liggande häktet, på vars vall en fånge under bevakning klipper buskar. Frida, gripen av vårens skönhet, utbrister: "Åh, släpp loss fångarne!". Det svar han giver utgör ett vackert bevis på social ansvarskänsla.)

1a. "Släpp fångarne loss, det är vår!"
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!"

Åh, aldrig jag tror, att det går
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Men --- gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckel kved på Fridas milda bud:
De komme i trav, så vilda ut de fore
och andades av luften ljum och såge vårens skrud!

2b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

3c. När natten är inne
(är Frida nu med på mitt resonemang?)
förskräckes vart sinne:
en klämtning i kyrktornet klang!
Och bort emot söder ---
se, rökpelarn stiger mot himmelens grund!
Det pyr och det glöder,
och brandkåren bullrar på stund...!

4b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

5c. Och Rådman är vaken;
vid fönstret han skakar för kylande vind.
I skenet av staken
står dottern så bleknad om kind.
En dörr börjar dundra,
ur mörkret framstörtar en svartskäggig man:
"Tag hit ett par hundra!
Nu brådskar det, gubbe, minsann!"

6b. "Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl,
när grön Naturen står!"

7c. Med fickorna fulla
av pengar han rusar mot dörren och lyss.
Han vänder: "Min pulla,
ro hit med en smällande kyss!"
Med Rådmannen ryter,
så blodet hos boven blir kallt som en is,
och luft honom tryter:
"Tag hellre min silverservis!"

8a. "Släpp fångarne loss, det är vår!"
Var mänska i sin själ
i grunden vill så väl!"
Jag tvekar, som Frida förstår,
av sociala skäl,
av sociala skäl.
Dock, gärna för mig! Om jag konstapel vore,
jag öppnade. Nyckeln kved på hennes milda bud.
Men stunden därpå jag brått från staden fore,
och mina händer tvådde jag från följderna --- vid Gud!

"Släpp fångarne loss, det är vår!
Var mänska i sin själ vill väl, 

när grön Naturen står!"  

Frida i vårstädningen

(Bland träden i Fridas faders täppa iakttager han utanför fönstren, en middagsrast på våren, hur Frida, som erhållit ledighet för vårstädning, rastlös sysslar i hemmet. --- Invärtes kärlekshymn.)

1. Något ljuvt och änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Särskilt när bak vårens blomgardiner
kring hon går med små och lätta fjät!
Icke något språng, som slår och skallar;
fint, likt suset i en vass hon lopp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhållssteges högsta topp.

2. Hur hon i sin gärning så kan vara,
denna gärning, kall och praktiskt lagd,
Vetenskapen söka må förklara,
då jag själv står kärleksfullt försagd.
Springa kring med vattenfyllda käril,
torka prismorna kring lampans rand,
ändå bära sken av blom och fjäril,
av en våg, som glittrar vid sin strand.

3. Fönstrets vadd hon hastigt låter fara,
andas rutan klar i denna stund,
för att strax därpå med händer snara
gnida kopparkrukans matta rund.
"Karl den tolftes likfärd" alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång.
Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
om de kände handens mjuka gång.

4. Medan vårens blåstar glada dirra
uti takens telefontrådssträng,
byråns katt utav porslin ses stirra
tankfullt ned på Fridas spring och fläng.
Nu min ängels hand med hammarn bankar
broderiet fast vid lätta dån:
"Lägg inunder tröskeln tunga tankar
och din hatt och stav i stuguvrån". (*)

5. Ej med bitterhet om livets lotter
talar jag med kärleksrösten min,
men jag jämför Rådmans milda dotter
tryggt med Frida, så till sätt som sinn.
Sade härskaren i frack och orden:
"Tag Astrea du, min dotter fin",
flydde jag till Frida in på gården,
där hon jagar mal bakom gardin.

6. Vardags vind vid hennes ruta viner,
vardags damm står tätt i hennes fjät,
ändå något änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Där hon syns bland spannar och bland pallar,
kungligt strålar hon vid rök och dropp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

( (*) I Fridas hem funnos tvenne väggklädnader, den ena med inskriptionen "Lägg hatt och stav i stuguvrån" o s v och den andra med "Vad rätt du tänkt" et c. ) 

Ja, du kommer till slut

(Reflektioner sedan han sett en begravningsprocession med standar tåga förbi.)

1. Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.

2. Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.

3. Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullguld sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin
en glacerad, med blom och gren.

4. Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig, och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.

5. Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.

6. Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar'n, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka --- nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.

Båtfärd

1. Så glida vi från stranden
i sakteliga mak,
från grönska och syrener
och röda tegeltak.
Hur ljuvt det är att glida
på vågen, milda Frida!
Hur ljuvt det är att glida
i sakteliga mak.

2. Se, våran snipa speglar
sin bild i böljan blå!
De granna, röda ränder
likt vilda ormar gå,
och namnet på dess sida
(det är ju annars "Frida")
sig skrynklat ses försprida
i tusen ringar små.

3. När Vattenverkets murar
försvinna ur vår syn,
sig Frida sakta reser
med stänk i ögonbryn.
Nu vinkar hon åt stranden
med skopan uti handen.
Nu vinkar hon åt stranden -
en grön och disig syn.

4. Hon sakta ned sig lutar
med gult och burrigt hår
vid relingen mot spegeln,
som blank och kullrig står.
När handen den sig närmar,
de röda klänningsärmar
vår bölja tydligt härmar.
- Och åran sakta slår.

5. Det susar över säven,
han bugar sig så grant,
bland strå och pipa gnistrar
av blått och diamant.
Och under flaken kluckar
en fängslad våg och suckar.
Den pollrar och den kluckar.
- Vi runda uddens kant.

6. Ej längta vi till stranden,
till grönska och syren.
Här ute vinden svalkar
så smekande och len.
Min ädla, goda Frida,
hon vill väl ej bestrida
att det är ljuvt att glida
i sommarns milda sken?

Längtan till Italien

1. Jag längtar till Italien, 
till Italiens sköna land,
där små citroner gula
de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna stå röda,
de lysa uppå strand.

2. Jag längtar till Italien,
där palmerna de stå
så doftande och höga
med gröna blader på,
där gossen spelar luta
invid sin flickas ruta,
när aftonstunden kommer
med många stjärnor små.

3. Jag drömmer om Italien
vid skymning i vår bod,
där kryddor sällsamt dofta
bland lådor och bland lod,
jag ser i mina drömmar
de silvervita strömmar
med tusende gondoler
uppå den klara flod.

4. Jag tycker att jag ser
hur i månens milda sken
jag vrickar fram gondolen
på böljan, klar och ren,
och hur i aktern sitter,
beglänst av stjärnans glitter,
en späd italienska
med röst så ljus och len.

5. Hon sjunger om Italien,
om Italiens sköna land,
där små citroner gula
de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
i dalen, mörk och stilla,
när solen sjunker ner
bak Vesuviuses rand.

Den första gång jag såg dej

1. Den första gång jag såg dej, 
det var en sommardag,
på förmidda´n, då solen lyste klar.
Och ängens alla blommor
av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig
och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull
till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dej,
det var en sommardag,
den första gång jag tog dej uti handen.

2. Den första gång jag såg dej,
då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen,
från skogens gröna bryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen,
så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå,
så svår att observera.
Den första gång jag såg dej,
då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

3. Och därför när jag ser dej,
om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar
och lärkans friska slag
och vågens frus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd
sej gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad,
som älskande behaga,
att sommarsolen skiner
på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och behaga.