Förblindade värld

O tysta ensamhet

Alt. melodi:


1. O tysta ensamhet, 
var skall jag nöjen finna? 
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar försvinna. 
En börda tung som sten 
mig möter vart jag går. 
Bland tusen finns knappt en, 
som kärlek rätt förstår. 

2. Det är den tyngsta sorg 
som jorden månde bära 
att man skall mista bort 
sin allra hjärtans kära. 
Det är den tyngsta sorg 
som solen övergår 
att man skall älska den 
man aldrig nånsin får. 
  
3. Emellan dig och mig 
där tändes opp en låga 
där tändes opp en eld 
som är en daglig plåga. 
Hur jag skall dämpa den 
vet jag alls ingen rå´, 
jag sörjer till min död 
om jag dig ej kan få.

En Celadon gav fröjderop

1. En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

2. Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

3. Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

4. "Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

5. "Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

6. Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

7. "Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

8. Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

9. Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

10. I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

11. Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

12. "Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

13. Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

Skatan sitter på kyrkotorn

1. Skatan sitter på kyrkotorn
och gåsen läggs i en gryta,
och den som har sitt hjärtekorn
behöver därmed ej skryta.

2. Lilla vän, kom tag i ring
och dansa golvet i splitter!
Gör inte narr av hjärtesting;
jag känner bäst var det sitter.

3. Hiss upp segel, nu ha vi vind,
jag vågar alltid på skutan!
Var tar sin, så tar jag min,
och stackare den som blir utan!

4. Havet svallar och skeppet far
från Göteborg till Kina;
och den sin vän i tankar har
kan inte rasa och flina.

5. Fågeln sjunger i grönan lund,
och kvisten börjar att bära.
Jag tänker på var rolig stund
som jag lär få med min kära.

6. Sätt dig neder i bara snön,
så fryser du ej om pannan!
Och om min ängel ej vore skön,
så toge jag säkert en annan.

Text: Olof von Dalin
Musik: Folkmelodi

Aprilverk om vår härliga tid

1. Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

2. Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

3. Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

4. Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

5. I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

6. Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

7. Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

8. Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

9. Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

10. I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

11. Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

12. Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

13. Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk;
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

14. Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

15. Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

16. Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

17. Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

18. Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

19. Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

20. Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

Kulna höst

1. Kulna höst med regn och töcken,
bara backar, torra trän,
ängar magra som en öken,
tomma fält och fåglaskrän,
isbelupna kärr och hagar,
mörka gång och hala stig,
långa nätter, korta dagar
- sägen: skall jag gifta mig?

2. Horn, som krönt så många pannor
torde även kröna min.
Hustruns knorr samt knot och bannor
värre är än själva hin.
Skall jag tåla sura miner,
buller, harm och ordakrig,
vaggegods som illa viner?
Nej, jag vill ej gifta mig.

3. Tyst likväl: i kalla sängar
roligt är att ha kamrat,
vacker flicka, vackra pengar,
vackra gods samt hov och stat,
vackra barn som ropa "pappa!"
- ack, vad fägnad innerlig!
Kyssa, ta i famn och klappa...
ja, jag tror jag gifter mig.

4. Men ännu ett ord i laget:
tänk om jag då råkar på
en som är av förra slaget,
huru ville det då gå?
Får jag ock av sista stycket
och jag skulle änkling bli,
månntro då mig hulpe mycket
giftermål och frieri?

5. Så står jag bland tvenne lågar
- dock, jag tror jag låter bli!
Men stor sak, jag tror jag vågar:
lyckan står dem djärvom bi.
Flickor, kom! ... Nej, stanna ute!
Ack, vart skall man vända sig?
Sist jag fattar det beslute´:
Gud vet om jag gifter mig!

Äta litet, dricka vatten

//: Äta litet, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo ://
//: stillhet någon stund på dagen,
det är lagen,
det är lagen
för min hälsa och min ro ://