Vid Färjestaden

1. Är näktergalen kommen i lund?
Faderallanla, faderallanla.
O ja, min kund, faderallanla,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
faderallanla, faderallanla.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

2. - O ja, på väg till Byxelkrok,
faderallanla, faderallanla,
mig stormen vrok, faderallanla,
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
faderallanla, faderallanla,
och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

3. Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
faderallanla, faderallanla,
och red mig palt, faderallanla
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
faderallanla, faderallanla,
i många år jag slukat salt
och det gör törsten stor.

4. Min faders gård står tom och grå,
faderallanla, faderallanla,
med mossa på, faderallanla,
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå,
faderallanla, faderallanla,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

5. Farväl, du vilda väg jag red,
faderallanla, faderallanla,
på solig hed, faderallanla!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
faderallanla, faderallanla,
jag följer sjömans skick och sed
och landar blott som gäst.

6. I Arontorp där blommar en ros,
faderallanla, faderallanla.
Jag far min kos, faderallanla,
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land. 
Faderallanla, faderallanla,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land.

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

Helgdagskväll i timmerkojan

1. Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro.
Sjung, Björnbergs-John ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

2. Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind.
Här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.
Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

3. Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingars väl,
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

4. Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör,
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.