E fin vise

1. Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

2. Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

4. Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

Skalden Wennerbom

1. Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

2. Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

3. Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

4. Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

5. Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

6. Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

7. Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

Ä du mä på dä?

Alt. melodi:


1. Mi jänte ho hadde, sôm jäntera plä,
två ögon tå sol å ett hjarte tå trä,
ja låg där å kve sôm ett kräk på knä
å sa "vell du ta mäj så uschli ja ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
å tänkte att jänta va mä!

2. Ho las i e bok å ho bynte å blä
å va sôm ho rakt inte alls va mä,
ja töla, ja ba: "ja vell fö ja vell klä
mi käre lelle tös mä dä bäste som ä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?"
da flint ho, då sa ho "nähä!

3. nä allri, nä allri, nä ni ganger nä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
förr tog ja en bäse, sôm jämt säjer bä,
än kräke, sôm jämt säjer: mä på dä,
ä du mä på dä, ä du mä på dä?
nä ni ganger ni ganger nä!

4. O ynglingar alla, sôm falla på knä,
I hör fäll å ser fäll valls jäntera ä,
ä öga tå sol så ä hjarte tå trä,
lätt jäntera gå, ä I mä på dä,
ä I mä på dä, ä I mä på dä?
ja tänker, ja tror I ä mä!

Strövtåg i hembygden

1. Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

2. Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård?
Det är tomt bakom lönnarnas rad.

3. Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

4. Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

5. Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.

6. Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

7. Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
"Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.

8. Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal."

Tre trallande jäntor

1. Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
//: Tralalalalala, tralalalalala,
tralalalala lalalalala ://

2. Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: "Hör göken!"
sen skvätte och tystnade de.
Tralalalalala...

3. Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
Tralalalalala...

Jo!

4.  Det stod tre studenter vid kröken
och flinade, alla de tre,
och härmde och skreko: "Hör göken!"
och alla så trallade de:
Tralalalalala...

Det var dans bort i vägen

1. Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten.
Det var tjo! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

2. Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

3. Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och att vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

4. Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlands-hoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo, och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

5. In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där.
Det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
- vill du ha mig, så har du mig här!

6. Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön.
Det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar
som beskuggade kullarnas krön.

7. Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia
kom det dudeli! dudeli! dej!

Lelle Karl-Johan

"Lelle Karl-Johan han skall ni tro,
han brås allt på mej
och är from som ett lamm,
klok är han även,
snyter sej i näven
redan som far sin,
Karl Johan, kom fram!
Se hur han bockar sej,
se, hur det lockar sej
vänt över skulten på lelle Karl Johan,
jojo, må tro, han
lelle Karl-Johan
vet allt att vara med folk minsann,
bibliskan kan han,
mest som en annan
prost eller präst eller klockare kan.
Säj mej, Karl Johan,
vad lovade Mosen
- tork dej om nosen -
vad lovade han
Israels barn, som
han förde ur Gosen,
om en vill hedra sin far och sin mor?
Nu skall ni höra, att lelle Karl-Johan
allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor!"
- sade och smekte sin lelle Karl-Johan
mor till Karl-Johan,
men tänk, vill ni tro, han
lelle Karl-Johan
svor
sturigt och lett:
"Jag ger jäkel i mor!"

E fin vise

1. Det var en unger bonddräng,
han gick sig en gång
till kyrkan en morgon,
han sjöng sig en sång,
så gladelig, så gladelig.
Det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa:
"Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig."

2. Där gick sig en jänta,
hon såg sig omkring.
Hon såg åt alla väder,
hon såg på alla ting
så gladelig, så gladelig,
men mest på bonddrängen.
Vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen,
de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta,
vi stannar du dig?
Vi vilja gå tillsammans
på livets långa stig
så gladelig, så gladelig.
Och här har du ringen
och mjölet i bingen
och kakorna i taket
de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig.

4. Och jäntan hon lade
sin hand uti hans.
De gingo framåt vägen,
de gingo som till dans,
så gladelig, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina
på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"