Nu är den dystra höst utbruten

1. Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

2. Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

3. Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

4. Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

Höstens vår

1. Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

2. Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

3. Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

4. Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.