Vikingabalken

 

1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,

han for vida som jagande falk; 

men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. 

Vill du höra hans vikingabalk? 

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus:

inom salsdörr blott fiender stå. 

Viking sove på sköld och med svärdet i hand, 

och till tält har han himmeln den blå. 

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, 

blott en aln långt är svärdet hos Frej. 

Det är nog; har du mod, gå din fiende när,

och för kort är din klinga då ej. 

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp! 

det är lustigt på stormande hav. 

Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; 

förrn du stryker, gå hellre i krav! 

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: 

var det Freja, hon sveke dig dock; 

ty den gropen på kind är den falskaste grop, 

och ett nät är den flygande lock. 

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, 

om du endast med sansning det bär: 

den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, 

till den sövande, raglar du här. 

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, 

men den svage ej vägre dig tull! 

Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, 

och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: 

hur den faller, beklaga ej dig! 

Men sjökonungen själv kastar tärningen ej,

han behåller blott äran för sig. 

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, 

det går hett under sköldarna till; 

Om du viker ett steg, har du avsked från oss, 

det är lagen, gör sen som du vill! 

10. När du segrat, var nöjd! Den, som beder om frid, 

har ej svärd, är din fiende ej; 

bön är valhallabarn, hör den bleknades röst, 

den är niding, som ger henne nej. 

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, 

när på bröst eller panna det står; 

låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om

men ej förr, vill du hälsas för vår." 

12. -- Så han ristade lag, och hans namn med var dag 

växte vida på främmande kust, 

och sin like han fann ej på blånande sjö,

och hans kämpar de stridde med lust. 

13. Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, 

han såg ned i det vaggande blå:

"Du är djup; i ditt djup trives friden kanske,

men hon trives ej ovanuppå. 

14. Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, 

jag vill falla, om så är bestämt; 

men han sitter i skyn, skickar tankarna ned,

som förmörka mitt sinne alltjämt." --

15. Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, 

stiger djärvt som den vilade örn, 

och hans panna är klar, och hans stämma är hög, 

och som Ljungaren står han i förn. 

16. Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, 

han var trygg på den skummande grav, 

och han synte i Söder båd öar och skär,

och så kom han till Grekelands hav. 

17. När han lunderna såg, som ur vågorna stå, 

med de lutande templen uti, 

vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, 

I, som älsken, I veten det, I! 

18. "Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, 

här är templet, min fader beskrev: 

det var hit, det var hit jag den älskade bjöd,

men den hårda i Norden förblev. 

19. Bor ej friden i saliga dalarna där, 

bor ej minnet i pelaregång? 

Och som älskandes viskning är källornas sorl, 

och som brudsång är fåglarnas sång.

20. Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren 

för gråhårige, vissnade drott? 

Ack! jag kan icke glömma; jag gåve mitt liv för att se, för att se henne blott. 

21. Och tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land, 

i idrotternas konungasal; 

stå de härliga fjällen i himmeln ännu? 

Är det grönt i min fädernedal? 

22. På den hög, där min fader är lagd, har jag satt 

en lind, månn' hon lever ännu? 

Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, 

och din dagg, o du himmel, giv du! 

23. Dock, vi ligger jag längre på främmande våg 

och tar skatt och slår mänskor ihjäl? 

Jag har ära alltnog, och det flammande guld, 

det lumpna, föraktar min själ. 

24. Där är flagga på mast, och den visar åt norr, 

och i norr är den älskade jord; 

jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord."

Frithiof spelar schack

 

1. Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

2. Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

3. Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

4. Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

5. "Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

6. "Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

7. "Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

8. "Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

9. "Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

10. Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

11. Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

12. "Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

Kung Karl, den unga hjälte

1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.

Vikingabalken

1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,
han for vida som jagande falk,
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt.
Vill du höra hans vikingabalk?

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen, den blå.

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvav.

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord;
var det Freja, hon sveke dig dock.
Ty den gropen på kind är den falskaste grop,
och ett nät är den flygande lock.

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt,
om du endast med sansning det bär.
Den som raglar å land kan stå upp, men till Ran,
till den sövande raglar du här.

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst,
och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott;
hur den faller, beklage ej dig.
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej;
han behåller blott äran för sig.

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarna till.
Om du viker ett steg, har du avsked från oss:
det är lagen, gör sen som du vill!

10. När du segrat, var nöjd; den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej.
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst;
den är niding, som ger henne nej.

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om,
men ej förr, vill du hälsas för vår." -

12. Så han ristade lag, och hans namn med var dag
växte vida på främmande kust.
Och sin like han fann ej på blånande sjö,
och hans kämpar de stridde med lust.