Lustvin dansar gavott med de fem sinnena

1. Ingen må mig det förneka,
att jag vackert älska må.
Vackra rosor, vackra liljor
leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

2. Ingen må mig det förneka,
att jag lustigt älska må.
Lustig sång och lustig skämtan
lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min´ öron brumma.
Klav-cymbal, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

3. Ingen må mig det förneka, 
att jag ljuvligt älska må.
Ljuvlig mat och ljuva drycker
leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit.
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga.

4. Ingen må mig det förneka,
att jag vällukt älska må.
Vällukt hjärt´ och hjärna styrker,
friskar mod och blod också.
Oliban, jasmin och ambra
friskar opp min kist´ och kambrar.
Rosen-benzoe-tinktura
hand och kinder livligt skura.

5. Ingen må mig det förneka,
att jag kärligt älska må.
Kärlig lek och kärlig skämtan
siktar all natur uppå.
Lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig´ ut därpå
att hanen hönan nalkas må.

Det vida, vilda hav

1. Det vida, vilda hav 
nu synes milt och blitt, 
men strax av stormen vrett, 
av fräsand´ fradgan vitt, 
dess vågor brusar grymt, 
dess buller skräckligt hörs, 
en farkost rivs och drivs 
och snart från leden förs. 

2. På världens öppna hav 
har oss vårt öde satt. 
Vi vankar av och till, 
vi ömsar dag med natt. 
Vind, motvind, lugn och storm 
till skiftes finner vi, 
mång´ dödlig farlighet 
vi blinda svävar i. 

3. Mång´ prydlig kust och strand
vi skådar här och där,
till mången härlig ö
vi färdas med begär.
Men skada, man ej vet
vad örter som där är,
mångt sockersött förgift
vår sinnesfrid förtär.

4. Står seglet fullt och stint,
yvs man av lycka god,
var våg då höjer upp
vårt arma, stolta mod.
Strax lyckan vidrig är
har modet sagt god natt,
förtvivlan, sorg och harm
har så dess rum besatt.  

5. Nu seglas lustigt av, 
nu går för vind och våg, 
man far så lyckligt dit
man fikar med sin håg.
Men snart har stormen växt
och annan utsikt skänkt,
man ofta driven blir
dit aldrig man sej tänkt.

6. Ja, ofta sker, tyvärr,
ja, även under fred,
att skeppet får en stöt
och sakta sjunker ned.
Man seglar frejdigt fram,
men störtas ned i kvav,
man ärnar sig till lands,
men får i sjön sin grav.

7. Säll den som foga kan
sej visligt efter vind,
och när den blåser starkt
tar några segel in,
sandrevlar, klippor skyr
och ser sej varligt för,
och kan ha tålamod
när mest man vänta bör.


8. Ja, säll den eftergår 
den rätta segelnål, 
den sanna stjärnans ljus 
till det utvalda mål. 
Fast havets böljor blå 
anfäktar bord och stam, 
han efter faran får 
dock sist en önskad hamn.

9. Du store Gud, som oss
och världen skapat har,  
nu ock vår gode Gud,
vår tröst och styrman var.
Nu våra hjärtan rör
med nådens ljuva vind,
så ska vi komma fram
och gå i himlen in.