Höstens vår

1. Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

2. Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

3. Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

4. Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.
 

Vinterorgel

1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag! 
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv 
av klämtande slag. 
Sin mantel river den svarta sky
och lundarnas bleknade trasor fly
och natten mässar om allt som är dött, 
allt hö, allt kött. 

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, 
det blånar så vasst. 
Det växer en värld ur förgängelsens mitt, 
en vit och fast. 
I frostiga kvällar skönjs en arkad 
med pipor av silver i glittrande rad, 
nu reser vintern sitt orgelhus 
ur mörker och grus. 

3. Nu höves ej lövens lösa lek, 
ej susande äng. 
För svag är den saviga bågen, för vek 
är blomstersträng. 
Men furan på höjd och granen i dal 
de ljuda alltjämt som en sträv principal. 
Cecilia stämmer sitt instrument 
till Guds advent. 

4. Nu ligger det stora tempeltun 
som en liljevret. 
Drag an registren, drag dov bordun, 
drag gäll trumpet. 
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! 
Han kommer på gången, den flingor beströ, 
och stilla ekar ett svävande svall 
från himmelens hall. 

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd, 
sin flåsande bälg 
och håller väderkistan försedd 
från helg till helg. 
Där väntar nordan på nyårsny 
att stöta i smattrande horn av bly 
och östan att följa med herdesång 
de vises gång. 

6. Du höga orgverk, jag är en man 
i din menighet 
och samlar din mångfald, 
så gott jag kan, till enighet. 
Nu lär min ande din egen ton, 
den fulla klangen, den djupa ton, 
att jag må gå som på sabbatsfärd 
i min vintervärld. 

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts 
i östligt kor 
och vintergatans valvsegel spänts 
av flammande flor, 
det susar ibland intill gryningens väkt, 
som stjärnornas lugna andedräkt, 
en enda ton, en glasigt klar 
och underbar. 

8. En fimbulnatt som i hedenhös 
med bävan jag hör, 
när svällaren öppnas och blästern går lös 
ur flöjtverk och rör. 
Det skallar basun som i håligt trä 
av knäckta ekar som sjunka på knä, 
och stämmor dansa i vild mixtur 
som rykande ur. 

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll 
bland isig björk 
och höra den strykande violoncell 
som sväller mörk; 
och jag vill höra i fastlagskoral 
det växande visslet av salcional, 
den första vårliga eolin 
i morgonens vin - 

10. till dess Maria går skär av sol 
på skarens glans 
och fäster kring skogens mörka kjol 
en hasselfrans 
och säger: "Syster, det töar från kvist. 
Nu vila, du vita organist! 
Av musikanter ett brokigt band 
styr upp mot vårt land."

Den misskände spelmannen

1. Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

2. Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

3. Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

4. Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

5. Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

6. Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

7. Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

8. Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

Snabbt jagar stormen våra år

1. Snabbt jagar stormen våra år 
som skyar över hav. 
Knappt tändes, år, din blida vår, 
så bleknar glansen av. 
Din sommarblomstring är sin kos, 
hav tack för vad du gav, 
om ock du endast gav en ros 
att lägga på en grav. 

2. Du makt för vind och skyar, 
du makt för liv och år, 
som ständigt allt förnyar 
och allt i spillror slår, 
med öden och med timmar 
i julens aftonbrand 
du står, och sädet glimmar 
i såningsmannens hand. 

3. Giv psaltare och lyra, 
då mödan görs oss lång. 
Betag oss ej den dyra, 
den ljuva lust till sång. 
Låt klinga våra dagar 
som vind i gröna hagar, 
som hav i böljegång. 

4. Giv oss en härd att njuta vid 
av vårt beskärda bröd. 
Giv oss ett bröst att luta vid, 
när glädjen vänds i nöd. 
Giv oss en tro att sluta vid, 
tryggt i den mörka död.

Vid Färjestaden

1. Är näktergalen kommen i lund?
Faderallanla, faderallanla.
O ja, min kund, faderallanla,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
faderallanla, faderallanla.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

2. - O ja, på väg till Byxelkrok,
faderallanla, faderallanla,
mig stormen vrok, faderallanla,
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
faderallanla, faderallanla,
och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

3. Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
faderallanla, faderallanla,
och red mig palt, faderallanla
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
faderallanla, faderallanla,
i många år jag slukat salt
och det gör törsten stor.

4. Min faders gård står tom och grå,
faderallanla, faderallanla,
med mossa på, faderallanla,
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå,
faderallanla, faderallanla,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

5. Farväl, du vilda väg jag red,
faderallanla, faderallanla,
på solig hed, faderallanla!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
faderallanla, faderallanla,
jag följer sjömans skick och sed
och landar blott som gäst.

6. I Arontorp där blommar en ros,
faderallanla, faderallanla.
Jag far min kos, faderallanla,
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land. 
Faderallanla, faderallanla,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land.

Beväringsvisa

1. Jag är mönstrad inför kronans bord, och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ur ur barndomslekens lund.
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

2. Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män.
Och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.

Du ler

1. Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

2. Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

3. Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

Var är det folket, som blåste i djurhorn (En hornlåt)

1. Var är folket, som blåste i djurhorn
och förkastade pipa och flöjt?
Var är han, som ett råmande tjurhorn
sist bland spelmän till tävlan har höjt?
Var är skalden från myrar som gulna
av de ödsliga hjortronens skörd,
och från heden den höstliga, mulna,
av den löpande branden förstörd?

2. Finns i Dalarnas härbren ett bockhorn,
som har kvar sina läten från förr?
Var är getherdens vårliga lockhorn,
som slog eko mot fållornas dörr?
Över åsar där majgräsen tätna
i de nyspruckna lundarnas tid,
låt den dansa, dess sång, den förgätna,
som en vårdans av bräkande kid.

4. Skall han vakna med gamman och blåsa,
han, de mossludna skogarnas gud,
han, vars lungor i nattvinden flåsa
som en fånges med lidande ljud?
Skall det gråna mot himmelens skyar
av en märgfull och hednisk musik,
när han stiger från åldriga byar
ned åt Gesunda glimmande vik?

Aspåkerspolska

1. Varför sitta vi så still och tysta?
Ha vi uttömt alla kära ord?
Äro alla de små läppar kyssta,
som gå leende kring detta bord?
Äro alla de små kvinnor gifta,
som gå trippande i denna sal?
Finns här inga hjonelag att stifta,
brinna inga hjärtan i vår dal?

2. Jag skall varpa garn och jag skall nysta,
jag skall kärna smör och klippa får.
Aldrig äro mina läppar kyssta,
aldrig bliva de i detta år.
Jag skall plocka bär och väva vammal,
jag skall verka, förrn jag blir för tung.
Om jag gifter mej, när jag blir gammal,
skall jag taga dej, om du är ung.

Åka på isen hala

Flickorna:
1. Åka på isen hala
med oskodd häst och yr,
kryssa i stormen strida
med båt som ingen styr,
ränna ikapp när renen
på våra drivor flyr,
det är en galnings göra
och mannens äventyr.

Pojkarna:
2. Göra sej grann och fager
och färdas så fint och smått,
gömma sitt rätta lynne,
tills målet väl är nått,
låta dej länge hoppas
och svika dej sedan brått,
det har jag hört som oftast
ska passa kvinnor gott.

Flickorna:
3. Göra sej mör i munnen
och fria på narri blott,
fresta de stackars flickor
till både stort smått,
låta dem sedan fara
och le åt deras lott,
det har jag hört som oftast
ska passa karlar gott.

Pojkarna:
4. Gå så förnäm och kräsen
och byta sin håg var dag,
kappas om största ståten
och köpa av alla slag,
låta en annan svida
för slika företag,
det har jag hört som oftast
ska vara kvinnfolkstag.

Flickorna:
5. Gå så kavat och skryta
och pösa av självbehag,
sitta i dryckeslaget
och hänga natt och dag,
komma sen hem och dundra
och hota med hugg och slag,
det har jag hört som oftast
ska vara karlars tag.

Alla:
6. Ändå så vill jag säga:
det finns så många slag.
Råkar man på det goda,
så ser man väl andra drag.
Möter ett ärligt hjärta
ett lika hjärtelag,
ja, då är det ljust i hoppet
som på en sommardag.

7. Ja, när de rätta mötas,
är allt i sitt rätta lag,
troget på väg de följas
i sämja och gott behag.
Ungdom och fägring vika,
men hjärtat slår friska slag:
kärleken håller sin värme
och varar till dödens dag.

I Lissabon där dansa de

1. I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun
och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun
som starkt oportovin.

2. Där sjunga rossignolerna
i dunkel muskotlund
för prinsarne och gemålerna
i nattens ömma blund.
Där fladdra kupidonerna
på vingar av kristall
kring grevarne och baronerna,
som sucka dagen all:

3. Du västanvind av Salvador,
som blåser stark och vek,
väck upp en hind ur liljesnår,
att vi må driva lek.
Jag är en hjort i myrtendagg,
min krona är av gull
och bär en ros på varje tagg
för all min längtans skull.

4. Från brinkarna vid Munga strand
hörs mäktigt ny och brus.
Där dansa paren hand i hand
i Pillmans glada hus.
Var man som lyfter sina lår
till gamman i hans sal
är som en präktig matador
och prins av Portugal.

5. En trulsig sky går tung av bly
och spyr sin hagelsvärm,
men flickan lutar vårlig hy
mot Pillmans lena ärm.
Från buktig stång med höstligt bång
en väderhane gal,
men flickan ler i Pillmans fång
som Maj i Munga dal.

6. En fruktröd gren står gungande
och slår mot vägg och glas,
i humlegården sjungande
går östans druckna bas.
Du höstvind, fyll din vida bälg
och blås som i trumpet!
Jag är en högkrönt bröllopsälg
bland rönn i Munga vret.

7. Nu spricker molnets grå madrass
vid åskans hårda knall
och månens skepp med gyllne stass
går fram i vinrött svall.
Låt oss gå ut och segla med
från höstens vissna hus
till städer under liljeträd
och slott i myrtensus.