Arbetarmarsch

1. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Den gör en av många, många,
den ger mod åt hjärtan trånga.
Den gör lätt det allra tyngsta,
lär de gamla som de yngsta,
lär de starka som de svaga
att mot målet hoppfullt draga.

2. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Om i takt vi komma hundra,
än vill ingen lyss och undra;
om i takt vi komma tusen,
kanske spetsar man sitt öra,
men när vi bli hundratusen,
ja, den marschen skall man höra.

3. Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
Hölle vi som bröder samman,
blev vårt liv en lust och gamman,
ginge vi i endräkt trogen,
folk från skäret, slätten, skogen,
då blev sol och vår i landet,
gamla mörka vinterlandet.

Var är det folket, som blåste i djurhorn (En hornlåt)

1. Var är folket, som blåste i djurhorn
och förkastade pipa och flöjt?
Var är han, som ett råmande tjurhorn
sist bland spelmän till tävlan har höjt?
Var är skalden från myrar som gulna
av de ödsliga hjortronens skörd,
och från heden den höstliga, mulna,
av den löpande branden förstörd?

2. Finns i Dalarnas härbren ett bockhorn,
som har kvar sina läten från förr?
Var är getherdens vårliga lockhorn,
som slog eko mot fållornas dörr?
Över åsar där majgräsen tätna
i de nyspruckna lundarnas tid,
låt den dansa, dess sång, den förgätna,
som en vårdans av bräkande kid.

4. Skall han vakna med gamman och blåsa,
han, de mossludna skogarnas gud,
han, vars lungor i nattvinden flåsa
som en fånges med lidande ljud?
Skall det gråna mot himmelens skyar
av en märgfull och hednisk musik,
när han stiger från åldriga byar
ned åt Gesunda glimmande vik?

Kullerullvisan

1. Här sitter jag och tralladiradirallar för mej själv,
djupt i dalen går den brusande älv.
Jag hör väl hur han tralladiradirallar just på mej.
Han vill hava mej till sällskap åt sej.
//: Å han vill att vi ska gå tillsammans 
ner till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor 
målade i hyn ://

2. Å jag ska ta fiolodolodolodolen med mej,
älven själv ska hålla basen med sitt brus.
Små kullorna dra kjolodolodolodolen kring sej.
Den vill släcka alla ljus i dansens hus.
//: Å de svinga å de vide-virvla 
å de trippilippa hoppiloppa lätt,
kullorna de små, en fjäderils dans, 
en rosende bukett ://

3. Min kära stora brusudurudurudusande vän,
du å ja vi ä nog gamla nu, vi två.
Små kullor vill ha tjusudurudurudusande män,
som kan svänga sej å sno sej fram på tå.
//: Vi få lunka vi i våra höjder blå 
å sitta i vår vrå och titta på.
Nya unga karar dansa väl bort 
med kullorna de små ://

Strö ut

1. Nu ligger jorden grann och ler
i gränslös rikedom.
Soln öser sina skatter ner,
och ej en vrå är tom.
Nu spirar gräs, nu grönskar lönn,
nu doftar starkt syren och rönn,
konvaljen står i blom.


2. Nu blåser sunnan maskrosfjun
framför sig, yr och het,
nu segla sälgens fina dun
bort över äng och vret,
och aspar sina hängen strö,
i trädgårn faller blomstersnö
i tallös ymnighet.


3. Där falla vita flingor tätt
från alla aplar grå -
de lossna tyst, de sväva lätt,
de dansa fint på tå,
i solvarm snö med honungsdoft,
i sammetslent och skylätt stoft
med mjuka steg vi gå.


4. Vi gå i sol, vi gå i glans, 
i doft och hög musik,
vi gå i sång och vindars dans,
i glädje yr och rik.
Så låt oss ut kring jorden strö
som asp och apel blom och frö,
strö liv kring sand och vik!

Vägarna de skrida (Vandringsvisa)

1. Vägarna de skrida,
älvarna de glida,
vindarna de rida högt på löddrig sky.
Skogarna de gånga
stora steg och långa,
åsarna de draga långt från bygd och by.
Högst av alla vandrar solen själv.
Kom och låt oss följa sol och vind och älv!

2. Stackars de, som sitta
i en vrå och titta
rakt emot en vägg och ingen solglimt få!
Stackars de, som ligga
längtande och tigga
bara lite luft och lite himmel blå!
Lyckliga vi fria vandringsmän,
glatt vi gå och komma gladare igen!

3. Upp i fjällen gå vi,
blåa höjder nå vi,
vinden blåser bort all dalens rök och damm.
Vidderna de tiga,
klintarna de stiga,
djupt i djupet under oss dra molnen fram.
Vandra vi i dalen ner igen,
fjällets friska vind han dansar kring oss än!

En dansvisa

1. Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!

2. Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!

3. Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!