Sinclairsvisan

1. Sist när på ljuvlig blomsterplan
jag mina får utförde
och satte mig som jag var van
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren,
han såg mig ganska ljuvlig an
och hälsade god morgon.

2. Hör, sade han, kom Celadon,
följ med mig litet stycke,
lägg från dig dina lappris-don,
du skall få höra mycke.
Jag stod strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax innan kort
till obekante landen.

3. Jag häpna´ nu långt mer än förr
och skräcktes ändå mera,
när gubben lätte på en dörr
av blanka silvret skära,
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.

4. Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inga många ord
men kungaminer guto;
de åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förra som de dock förut
från världen gjort avträde.

5. Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppvuxen hjälte,
den man kund´ se ej enda gång
sitt Karla-hjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt´,
liksom på unga örnar,
hans styva nävar knötos käckt,
som ramar uppå björnar.

6. Strax lättes blanka dörren opp,
en svensker karl inträdde
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slagit,
och bröstet som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.

7. Han hälsade på svenskt manér,
då kungen nådigt svara
och sad´: Vi känna intet er,
vem skulle ni väl vara?
Jag är, sad´ han, en svensk major,
mitt namn är Malcolm Sinclair.
Min själ nu nylig av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.

8. Hur, sade kungen, blev du död,
du tappra krigsbuss store?
Du är i blod så färgad röd
liksom du slaktad vore.
Jo, sade han, Hans Majestät,
en oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät
jag gått för Sveriges krona.

9. Jaså, sad´ kungen, men hör på,
var var du när du dödde?
Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde.
Vem mördat dig? Sex ryska män,
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid jag dem igen
skull´ snälla piller givit.

10. Strax reste de sig alla tolv,
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla´,
Den elfte sad´: Stig, hjälte, hit
till bordet, me´n du talar.
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar. 

11. Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka,
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var,
för dem som väl har levat,
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.

12. Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste´,
ack! hämnen Malcolm Sinclairs blod,
som Kuthler mordiskt öste.
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider
och slutar nu, helst som jag ser
vår sol i skogen skrider.

Lustvin dansar gavott med de fem sinnena

1. Ingen må mig det förneka,
att jag vackert älska må.
Vackra rosor, vackra liljor
leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

2. Ingen må mig det förneka,
att jag lustigt älska må.
Lustig sång och lustig skämtan
lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min´ öron brumma.
Klav-cymbal, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

3. Ingen må mig det förneka, 
att jag ljuvligt älska må.
Ljuvlig mat och ljuva drycker
leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit.
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga.

4. Ingen må mig det förneka,
att jag vällukt älska må.
Vällukt hjärt´ och hjärna styrker,
friskar mod och blod också.
Oliban, jasmin och ambra
friskar opp min kist´ och kambrar.
Rosen-benzoe-tinktura
hand och kinder livligt skura.

5. Ingen må mig det förneka,
att jag kärligt älska må.
Kärlig lek och kärlig skämtan
siktar all natur uppå.
Lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig´ ut därpå
att hanen hönan nalkas må.

Klagevisa över denna torra och kalla vår

1. En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

2. Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara i allan tid
den späda jordenes gröda!

3. Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

4. Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

5. Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer, giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

6. Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!

7. Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

Seterjentens søndag (På solen jeg ser)

1. På solen jeg ser, det lider alt frem, 
snart er det ved høimessetide - 
O den, som en stund fik ønske sig hjem 
blant folk som på kirkevei skride! 
Når solskiven stiger lidt, så den står 
der midt over skaret i kammen 
da ved jeg, i dalen klokkerne går, 
da ringer fra tårnet det sammen.

2. Det nytter ej stort at tage sin bog 
og synge i hejen sin salme; 
mit loft er for højt, og her er det dog, 
som tonerne blegne og falme. 
O den, som i dag fik blande sin røst 
med hans og de øvriges stemme! 
Gud give, at snart det lakked mod høst, 
Gud give, jeg atter var hjemme!

1. På solen jag ser, den stiger så klar, 

mot högmässotimman det lider. 

Ack den, som en stund fick önska sig kvar

bland folk som på kyrkoväg skrider! 

När solskivan stigit så högt den kan nå 

på fjället, som lyser i flamman, 

då vet jag, i dalen klockorna gå, 

då ringer i tornet det samman. 

2. Vad gagnar det väl, att boken jag tar 

och höjer i säterlid sången? 

Mitt loft är för högt, och tonen den far 

med bönen i höjden förgången. 

Ack, finge i dag jag blanda min röst 

med alla de övrigas stämma! 

Gud give, det snart må lida mot höst, 

Gud give, jag snart vore hemma.

Sverige är mitt allt på jorden

1. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige skönt,
med de vita fjäll mot norden,
furugördlat, norrskenskrönt.
Där gå fria, stolta strömmar,
klar och blå är insjöns våg,
där bo fäders stolta drömmar
än i trogna söners håg.

2. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige kärt.
Första stegen, första orden
där av far och mor jag lärt.
Där jag lekt i stilla hagar,
styrt i sagans rike in,
där jag drömt i unga dagar,
drömt om hjärtevännen min.

3. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige rikt.
Gav det stundom bark på borden,
var det dock i tro sig likt.
Det har bästa malm i bergen,
bästa malm i bröst också,
och i fanan bästa färgen,
solens gull på himlens blå!

Det skönaste landet är landet i norr

1. Det skönaste landet är landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
ej rörd av spaden och plogen,
där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträva,
och högt över tigande ödemark
bland skyarna örnar sväva.

2. Det skönaste landet är skogarnas land,
som evigt i tystnad drömmer.
Det binder vårt hjärta med längtans band,
som ingen sliter och glömmer.
Det lockar, det drager så tyst till sig
med eggande gåtfull tjusning -
där viskar på villande vildmarksstig
en trollsång i trädens susning.

3. Du irrande, husvilla tankars bo,
du ensamma drömmars rike,
du nordens ändlösa vildmarksro,
din skönhet är utan like.
Det skönaste, käraste land jag vet
är skogarnas land, det vida,
i kärv och storvulen enslighet,
där ofödda sånger bida.

Var är det folket, som blåste i djurhorn (En hornlåt)

1. Var är folket, som blåste i djurhorn
och förkastade pipa och flöjt?
Var är han, som ett råmande tjurhorn
sist bland spelmän till tävlan har höjt?
Var är skalden från myrar som gulna
av de ödsliga hjortronens skörd,
och från heden den höstliga, mulna,
av den löpande branden förstörd?

2. Finns i Dalarnas härbren ett bockhorn,
som har kvar sina läten från förr?
Var är getherdens vårliga lockhorn,
som slog eko mot fållornas dörr?
Över åsar där majgräsen tätna
i de nyspruckna lundarnas tid,
låt den dansa, dess sång, den förgätna,
som en vårdans av bräkande kid.

4. Skall han vakna med gamman och blåsa,
han, de mossludna skogarnas gud,
han, vars lungor i nattvinden flåsa
som en fånges med lidande ljud?
Skall det gråna mot himmelens skyar
av en märgfull och hednisk musik,
när han stiger från åldriga byar
ned åt Gesunda glimmande vik?

Jag vill för er berätta (nya stackarsramsor)

Och så några ytterligare strofer av Andreas Holmberg 2007 - om palt den här gången:

Den söte lille Pelle, 
han skulle koka palt.
Han sakna mjöl - iställe´
tog han en liter salt.
Du stackars barn som kokar palt,
nu måste vi nog dricka allt,
sa mor till lille Pelle,
som skulle koka palt.

Du stackars barn som lyssnar nu...

Den glade lille Natan
han skulle steka palt.
Så han la den på gatan,
på stekhet svart asfalt.
Du stackars barn som steker palt,
nu tror jag hela middan smalt,
sa mor till lille Natan,
som skulle steka palt.

Du stackars barn som lyssnar nu...

Den snälle lille Lester,
han skulle bju´ på palt,
men det kom inga gäster,
så han fick äta allt.
Du stackars barn som äter palt,
nu blev du större än vår galt,
sa mor tilll lille Lester
som skulle bju´ på palt.

Du stackars barn som lyssnar nu...

Den kvicke lille Maltus,
han ville ha mer palt,
men Maltus byggde palthus,
det tyckte han var ballt.
Du stygga barn som slösar palt,
nu får det vara nog med dalt,
sa mor till lille Maltus,
som ville ha mer palt.

Vårkänning

Jag vet var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar -
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider...
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnade skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

*

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom.

Fågeln sitter i päronträd

Fågeln sitter i päronträd,
sjunger så vackra visor:
"Kära mor, ge barnen bröd
och lite stryk av riset."
"Lilla fågel, sjung inte så,
barnen blir nog snälla ändå,
sjung en annan visa."

Vi ska ställa till en roliger dans

1. //: Vi ska ställa till en roliger dans
och vi ska binda både krona och krans
till dansen ://
//: Hej hopp! en roliger dans,
hej hopp! båd krona och krans
till dansen ://

2. //: Vacker är du, när du dansar och ler,
och vacker, när du på din käresta ser,
du lilla ://
//: Hej hopp! du dansar och ler,
hej hopp! på kärestan ser,
du lilla ://

Skulle jag sörja då vore jag tokot

Alt. melodi ("Sorgen och glädjen"):


Skulle jag sörja då vore jag tokot 
fast än det ginge mig aldrig så slätt. 
Lyckan min kan fulla synas gå krokot; 
vakta på tiden, hon lär full gå rätt. 
All världen älskar ju vad som är brokot, 
mången mått liva som ej äter skrätt. 

Olyckan växlar ju lika med lyckan, 
allt, vad begynsel har, ändas en gång; 
druckin man haver ej allestäds hickan, 
lust följer gråten, gråt ändas i sång; 
den som på sanningen pekar med stickan 
kan lell lätt falla från sanningens spång. 

Himmelens dagg plär på träden nerdugga, 
men så snart jorden har gett dem nog saft 
att de kunn' trotsa skyn, vem kan kullhugga 
samma, när yxen ens har inte skaft? 
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga; mången tror vunnit, vad ändlykten taft. 

Dy lät man lyckan med olyckan strida, 
intill jag ser, ho som vinner för mej. 
Ingen mått' skjutshästen alltför hårt rida, 
tröttar du honom, förtreter han dej; 
fast om en måste förföljelse lida, 
modet blir fritt, när som kroppen är ej. 

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara, 
Lasse räds varken hat, avund ell' tvång. 
Ingen tårs göra mer än han kan svara, 
rätt måst (trots orätten) hava sin gång. 
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara, 
fängsel gör längsel när lyckan är vrång. 

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva 
lustig, fast om det är mot ens behag. 
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva; 
vadan hon kom i går, går hon i dag. 
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva, 
att I, olycklig, är lustig som jag.

Jag blir så glad när jag ser dej

Jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad, så glad,

så glad när jag ser dej.

Det är Guds fred jag vill ge dej,
det är Guds fred jag vill ge dej,
det är Guds fred jag vill ge dej,
det är Guds fred, Guds fred,

Guds fred jag vill ge dej.


Hevenu shalom alechem,
hevenu shalom alechem,
hevenu shalom alechem,
hevenu shalom, shalom,

shalom aleichem.

Text och musik: Från Israel