Vårt land, vårt land, vårt fosterland

1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
mer älskad än vår bygd i nord, 
än våra fäders jord. 

2. Vårt land är fattigt, skall så bli 
för den, som guld begär. 
En främling far oss stolt förbi: 
men detta landet älska vi, 
för oss med moar, fjäll och skär 
ett guldland dock det är.  

3. Vi älska våra strömmars brus 
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus, 
vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
allt, allt, vad här som syn, som sång 
vårt hjärta rört en gång. 

4. Här striddes våra fäders strid 
med tanke, svärd och plog. 
Här, här, i klar som mulen tid, 
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars vad det fördrog. 

5. Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod, 
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungers kval. 
Vem mätte allt dess spillda blod 
och allt dess tålamod?

6. Och det var här det blodet flöt, 
ja, här för oss det var, 
och det var här sin fröjd det njöt, 
och det var här sin suck det göt,
det folk som våra bördor bar 
långt före våra dar.

7. Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
här är oss allt beskärt; 
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått.
Vad finns på jorden mera värt 
att hållas dyrt och kärt?

8. Och här och här är detta land. 
Vårt öga ser det här.
Vi kunna sträcka ut vår hand 
och visa glatt på sjö och strand 
och säga: se det landet där, 
vårt fosterland det är.

9. Och fördes vi att bo i glans 
bland guldmoln i det blå, 
och blev vårt liv en stjärnedans, 
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå 
vår längtan skulle stå.

10. O land, du tusen sjöars land, 
där sång och trohet byggt, 
där livets hav oss gett en strand, 
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!

11. Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp 
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. 
Och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång.

Vikingabalken

1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,
han for vida som jagande falk,
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt.
Vill du höra hans vikingabalk?

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen, den blå.

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvav.

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord;
var det Freja, hon sveke dig dock.
Ty den gropen på kind är den falskaste grop,
och ett nät är den flygande lock.

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt,
om du endast med sansning det bär.
Den som raglar å land kan stå upp, men till Ran,
till den sövande raglar du här.

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst,
och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott;
hur den faller, beklage ej dig.
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej;
han behåller blott äran för sig.

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarna till.
Om du viker ett steg, har du avsked från oss:
det är lagen, gör sen som du vill!

10. När du segrat, var nöjd; den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej.
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst;
den är niding, som ger henne nej.

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om,
men ej förr, vill du hälsas för vår." -

12. Så han ristade lag, och hans namn med var dag
växte vida på främmande kust.
Och sin like han fann ej på blånande sjö,
och hans kämpar de stridde med lust. 

Hymn till Västergötland

1. Jag hälsar dig, Västgötarike,
i morgonens gyllene glans,
ty söktes kring världen din like,
jag vet att den aldrig fanns.
Jag hälsar de stugor röda,
när vallaren släpper sin hjord;
som doftande rosor de glöda
på åkrarnas dukade bord.

2. Jag vet var de fingo sin styrka,
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än.
Vart huvud bedjande böjdes
för klockornas vigda malm,
mot himlen all bygden höjdes
av Spegels jublande psalm.

3. Stig upp över svallande rågar,
du strålande midsommarsol!
Nu äringen kring mig lågar,
där plogen gick fram i fjol.
Stig upp med ymnighetshornet
och töm det på Vätterns strand,
men glöm ej att blanda i kornet
Guds frid över Västgötaland!

Sverige, Sverige, Sverige

1. Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, 
vår längtans bygd, vårt hem på jorden! 
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, 
och dåd blev saga, men med hand vid hand 
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 

2. Fall, julesnö, och susa, djupa mo! 
Brinn, österstjärna, genom junikvällen! 
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, 
där våra barn en gång få bo 
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Det er et yndigt land

1. Det er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
nær salten østerstrand 
nær salten østerstrand. 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark, 
og det er Frejas sal, 
og det er Frejas sal.  

2. Det land endnu er skønt, 
thi blå sig søen bælter, 
og løvet står så grønt 
og løvet står så grønt. 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
bebo de danskes øer, 
bebo de danskes øer. 

3. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
som virker, hvad han kan,
som virker, hvad han kan! 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
sin top i bølgen blå, 
sin top i bølgen blå.

Arbetets söner

1. Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla,
ut över världen befrielsens ord!
Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: "Bed och försaka"
länge oss nedtryckt i mörker och nöd:
//: Människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://

2. Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik.
Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalvens stod
kämpen med glödande känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana.
Fältropet genom nationerna går:
//: Sluten er under vår enighets fana,
fällen ej modet och segern är vår! ://

Se även Vindarnas kör!

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred

1. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Men ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

2. God morgon! god morgon! sjöng fågeln på kvist, om kvällen blev den jagad och fångad till sist. 

3. Skönt doftade blomstret vid ängen i byn, 
om kvällen låg det krossat av hagel från skyn. 

4. Den lilla som lekte i gryningen röd, 
om kvällen låg på bädden så stilla och död. 

5. På jorden det lever ej någon så säll, 
att lyckan ej kan skifta från morgon till kväll. 

6. Lycksalig är själen som känner Guds fred, 
fast ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

7. God morgon vi sjunger med fågeln helt glatt, 
om än bak mörka galler vi sitter i natt. 

8. Guds folk kan sej glädja var morgon så ny, 
om än det mejas ner under aftonens sky. 

9. Som barnen jag fröjdas en morgon så röd, 
om än jag innan kvällen är stilla och död. 

10. Guds fred och god afton vi sjunger var kväll,
vår flyktande själ, den bevarar han själv. 

11. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Guds fred är hjärtesolen som aldrig går ned.

Vindarnas kör

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

Se även Arbetets söner!

Vid Färjestaden

1. Är näktergalen kommen i lund?
Faderallanla, faderallanla.
O ja, min kund, faderallanla,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
faderallanla, faderallanla.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

2. - O ja, på väg till Byxelkrok,
faderallanla, faderallanla,
mig stormen vrok, faderallanla,
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
faderallanla, faderallanla,
och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

3. Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
faderallanla, faderallanla,
och red mig palt, faderallanla
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
faderallanla, faderallanla,
i många år jag slukat salt
och det gör törsten stor.

4. Min faders gård står tom och grå,
faderallanla, faderallanla,
med mossa på, faderallanla,
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå,
faderallanla, faderallanla,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

5. Farväl, du vilda väg jag red,
faderallanla, faderallanla,
på solig hed, faderallanla!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
faderallanla, faderallanla,
jag följer sjömans skick och sed
och landar blott som gäst.

6. I Arontorp där blommar en ros,
faderallanla, faderallanla.
Jag far min kos, faderallanla,
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land. 
Faderallanla, faderallanla,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land.

Den blå Anemone

1. Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det
den förste dag i marts. 
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor 
et stænk af himlens tone? 
Den lille anemone, 
jeg planted der i fjor. 

2. På Lolland jeg den hented, 
et kærtegn fra min fødeø. 
Så gik jeg her og vented 
og tænkte, den må dø; 
den savner jo sit skovkvarter, 
sin lune luft, sit fede ler; 
i denne fjendske zone 
forgår min anemone, 
jeg ser den aldrig mer. 

3. Nu står den der og nikker 
så sejersæl i Jyllands grus, 
ukuelig og sikker 
trods ensomhed og gus, 
som om alverdens modgang her 
har givet den et større værd, 
en lille amazone 
og dog min anemone 
som søens bølge skær. 

4. Hvad var det dog der skete? 
Mit vinterfrostne hjertes kvarts 
det smelter ved at se det 
den første dag i marts.
Jeg tænkte "evigt skildtes ad 
min sjæl og glæden", da jeg sad 
i vint'rens grumme done. 
Nu gør min anemone 
mit hjerte atter glad.  

5. For denne rene farve 
den er mig som en vårens dåb, 
den la'r mig nyfødt arve 
en evighed af håb. 
Så bøjer jeg mig da mod jord 
og stryger ømt dit silkeflor, 
en flig af nådens trone. 
Du lille anemone, 
hvor er din skaber stor!

Önskan

1. Ack låt mig leva riktigt

och riktigt dö en gång,

så att jag rör vid verklighet

i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla

och vörda vad jag ser,

så detta får bli detta

och inget mer.

2. Om av det långa livet

en enda dag var kvar,

då sökte jag det vackraste

som jordlivet har.

Det vackraste på jorden

är bara redlighet,

men det gör ensamt liv till liv

och verklighet.

3. Så är den vida världen

ett daggkåpeblad

och ini skålen vilar

en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen

är livets ögonsten.

Ack gör mig värd att se i den!

Ack gör mig ren!

Britt G Hallqvist 100 år : Var bor du, lilla råtta?

Stilla skuggor (Kväll och frid)

Stilla skuggor breda sig i kvällen,
solen släckes i svala sjön.
Klara stjärnor framgå över fjällen,
tända offrande kärleksbön:
"Blåa valv, i nattens timma,
o, låt aningens facklor glimma;
när det skymmer, må jag då förnimma
//: hoppets saliga, ljusa frid!" ://