Jag väljer mej april

1. Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

2. Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Käraste bröder, systrar och vänner

1. Käraste bröder, systrar och vänner, 
si Fader Berg han skruvar och spänner 
strängarna på fiolen och stråken han tar i hand. Ögat är borta, näsan är kluven; 
si hur han står och spottar på skruven; 
ölkannan står på stolen; nu knäpper han litet grand; – – – 
grinar mot solen, – – – 
pinar fiolen, – – – – – – – – – 
han sig förvillar, drillar ibland. 
Käraste bröder dansa på tå, 
handskar i hand och hattarna på. 
Si på Jungfru Lona, 
röda band i skorna, 
nya strumpor himmelsblå. 

2. Si Jergen Puckel fläktar med hatten, 
pipan i mun, och brännvin som vatten 
dricker han och gör fukter med huvud och hand och fot. 
Guldguler rock med styva ducriner; 
tätt uti nacken hårpiskan hänger; 
ryggen i hundra bukter 
och kindbenen stå som klot; – – – 
gapar på noten, – – – 
skrapar med foten, – – – – – – – – – 
pipan han stoppar, hoppar emot. 
Käraste systrar alltid honnett, 
bröderna dansa jämt menuett, 
hela natten fulla. 
Rak i livet, Ulla, 
ge nu hand, håll takten rätt!

Viken, tidens flyktiga minnen (Narvamarschen)

Viken, tidens flyktiga minnen! 
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen! 
Natten nedsteg på våra sinnen, 
och för skuggorna är vår sång. 
Hågkomst av de framfarna dagar, 
som oss eldar och oss anklagar, 
gråa gäst, som ej tid försvagar, 
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Til ungdommen

1. Kringsatt av fiender, gå inn i din tid! 
Under en blodig storm – vi deg til strid! 
Kanskje du spør i angst, udekket, åpen: 
hva skal jeg kjempe med, hva er mitt våpen? 

2. Her er ditt vern mot vold, her er ditt sverd: 
troen på livet vårt, menneskets verd. 
For all vår fremtids skyld, søk det og dyrk det, 
dø om du må – men: øk det og styrk det! 

3. Stilt går granatenes glidende bånd. 
Stans deres drift mot død, stans dem med ånd! 
Krig er forakt for liv. Fred er å skape. 
Kast dine krefter inn: døden skal tape! 

4. Elsk – og berik med drøm – alt stort som var! 
Gå mot det ukjente, fravrist det svar. 
Ubygde kraftverker, ukjente stjerner – 
skap dem, med skånet livs dristige hjerner! 

5. Edelt er mennesket, jorden er rik! 
Finnes her nød og sult, skyldes det svik. 
Knus det! I livets navn skal urett falle. 
Solskinn og brød og ånd eies av alle. 

6. Da synker våpnene maktesløs ned! 
Skaper vi menneskeverd, skaper vi fred. 
Den som med høyre arm bærer en byrde, 
dyr og umistelig, kan ikke myrde. 

7. Dette er løftet vårt fra bror til bror: 
vi vil bli gode mot menskenes jord. 
Vi vil ta vare på skjønnheten, varmen – 
som om vi bar et barn varsomt på armen!

Vårt land, vårt land, vårt fosterland

1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
mer älskad än vår bygd i nord, 
än våra fäders jord. 

2. Vårt land är fattigt, skall så bli 
för den, som guld begär. 
En främling far oss stolt förbi: 
men detta landet älska vi, 
för oss med moar, fjäll och skär 
ett guldland dock det är.  

3. Vi älska våra strömmars brus 
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus, 
vår stjärnenatt, vårt sommarljus, 
allt, allt, vad här som syn, som sång 
vårt hjärta rört en gång. 

4. Här striddes våra fäders strid 
med tanke, svärd och plog. 
Här, här, i klar som mulen tid, 
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog,
här bars vad det fördrog. 

5. Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod, 
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungers kval. 
Vem mätte allt dess spillda blod 
och allt dess tålamod?

6. Och det var här det blodet flöt, 
ja, här för oss det var, 
och det var här sin fröjd det njöt, 
och det var här sin suck det göt,
det folk som våra bördor bar 
långt före våra dar.

7. Här är oss ljuvt, här är oss gott, 
här är oss allt beskärt; 
hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått.
Vad finns på jorden mera värt 
att hållas dyrt och kärt?

8. Och här och här är detta land. 
Vårt öga ser det här.
Vi kunna sträcka ut vår hand 
och visa glatt på sjö och strand 
och säga: se det landet där, 
vårt fosterland det är.

9. Och fördes vi att bo i glans 
bland guldmoln i det blå, 
och blev vårt liv en stjärnedans, 
där tår ej göts, där suck ej fanns,
till detta arma land ändå 
vår längtan skulle stå.

10. O land, du tusen sjöars land, 
där sång och trohet byggt, 
där livets hav oss gett en strand, 
vår forntids land, vår framtids land,
var för din fattigdom ej skyggt,
var fritt, var glatt, var tryggt!

11. Din blomning, sluten än i knopp, 
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp 
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. 
Och högre klinga skall en gång 
vår fosterländska sång.

Vikingabalken

1. Nu han svävade kring på det ödsliga hav,
han for vida som jagande falk,
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt.
Vill du höra hans vikingabalk?

2. "Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus;
inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand,
och till tält har han himlen, den blå.

3. Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor,
blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när,
och för kort är din klinga då ej.

4. När det stormar med makt, hissa seglen i topp,
det är lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå, den som stryker är feg;
förrn du stryker, gå hellre i kvav.

5. Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord;
var det Freja, hon sveke dig dock.
Ty den gropen på kind är den falskaste grop,
och ett nät är den flygande lock.

6. Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt,
om du endast med sansning det bär.
Den som raglar å land kan stå upp, men till Ran,
till den sövande raglar du här.

7. Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp,
men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst,
och ditt stål är så gott som hans gull.

8. Gods må skiftas å däck genom tärning och lott;
hur den faller, beklage ej dig.
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej;
han behåller blott äran för sig.

9. Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid,
det går hett under sköldarna till.
Om du viker ett steg, har du avsked från oss:
det är lagen, gör sen som du vill!

10. När du segrat, var nöjd; den som beder om frid,
har ej svärd, är din fiende ej.
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst;
den är niding, som ger henne nej.

11. Sår är vikingavinst, och det pryder sin man,
när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om,
men ej förr, vill du hälsas för vår." -

12. Så han ristade lag, och hans namn med var dag
växte vida på främmande kust.
Och sin like han fann ej på blånande sjö,
och hans kämpar de stridde med lust. 

Hymn till Västergötland

1. Jag hälsar dig, Västgötarike,
i morgonens gyllene glans,
ty söktes kring världen din like,
jag vet att den aldrig fanns.
Jag hälsar de stugor röda,
när vallaren släpper sin hjord;
som doftande rosor de glöda
på åkrarnas dukade bord.

2. Jag vet var de fingo sin styrka,
de prövade odalmän:
församlingens vita kyrka
på vallen berättar än.
Vart huvud bedjande böjdes
för klockornas vigda malm,
mot himlen all bygden höjdes
av Spegels jublande psalm.

3. Stig upp över svallande rågar,
du strålande midsommarsol!
Nu äringen kring mig lågar,
där plogen gick fram i fjol.
Stig upp med ymnighetshornet
och töm det på Vätterns strand,
men glöm ej att blanda i kornet
Guds frid över Västgötaland!

Sverige, Sverige, Sverige

1. Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, 
vår längtans bygd, vårt hem på jorden! 
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, 
och dåd blev saga, men med hand vid hand 
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden. 

2. Fall, julesnö, och susa, djupa mo! 
Brinn, österstjärna, genom junikvällen! 
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, 
där våra barn en gång få bo 
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Det er et yndigt land

1. Det er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
nær salten østerstrand 
nær salten østerstrand. 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark, 
og det er Frejas sal, 
og det er Frejas sal.  

2. Det land endnu er skønt, 
thi blå sig søen bælter, 
og løvet står så grønt 
og løvet står så grønt. 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
bebo de danskes øer, 
bebo de danskes øer. 

3. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
som virker, hvad han kan,
som virker, hvad han kan! 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
sin top i bølgen blå, 
sin top i bølgen blå.

Arbetets söner

1. Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla,
ut över världen befrielsens ord!
Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: "Bed och försaka"
länge oss nedtryckt i mörker och nöd:
//: Människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://

2. Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik.
Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalvens stod
kämpen med glödande känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana.
Fältropet genom nationerna går:
//: Sluten er under vår enighets fana,
fällen ej modet och segern är vår! ://

Se även Vindarnas kör!

Lycksalig, lycksalig den själ som har fred

1. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Men ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

2. God morgon! god morgon! sjöng fågeln på kvist, om kvällen blev den jagad och fångad till sist. 

3. Skönt doftade blomstret vid ängen i byn, 
om kvällen låg det krossat av hagel från skyn. 

4. Den lilla som lekte i gryningen röd, 
om kvällen låg på bädden så stilla och död. 

5. På jorden det lever ej någon så säll, 
att lyckan ej kan skifta från morgon till kväll. 

6. Lycksalig är själen som känner Guds fred, 
fast ingen känner dagen, förrn solen går ned. 

7. God morgon vi sjunger med fågeln helt glatt, 
om än bak mörka galler vi sitter i natt. 

8. Guds folk kan sej glädja var morgon så ny, 
om än det mejas ner under aftonens sky. 

9. Som barnen jag fröjdas en morgon så röd, 
om än jag innan kvällen är stilla och död. 

10. Guds fred och god afton vi sjunger var kväll,
vår flyktande själ, den bevarar han själv. 

11. Lycksalig, lycksalig den själ som har fred! 
Guds fred är hjärtesolen som aldrig går ned.

Vindarnas kör

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

Se även Arbetets söner!

Vid Färjestaden

1. Är näktergalen kommen i lund?
Faderallanla, faderallanla.
O ja, min kund, faderallanla,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
faderallanla, faderallanla.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.

2. - O ja, på väg till Byxelkrok,
faderallanla, faderallanla,
mig stormen vrok, faderallanla,
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
faderallanla, faderallanla,
och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.

3. Gå ut och stick en vildsvinsgalt,
faderallanla, faderallanla,
och red mig palt, faderallanla
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
faderallanla, faderallanla,
i många år jag slukat salt
och det gör törsten stor.

4. Min faders gård står tom och grå,
faderallanla, faderallanla,
med mossa på, faderallanla,
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå,
faderallanla, faderallanla,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.

5. Farväl, du vilda väg jag red,
faderallanla, faderallanla,
på solig hed, faderallanla!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömans skick och sed,
faderallanla, faderallanla,
jag följer sjömans skick och sed
och landar blott som gäst.

6. I Arontorp där blommar en ros,
faderallanla, faderallanla.
Jag far min kos, faderallanla,
från rosorna på strand.
Jag är en öländsk lättmatros,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land. 
Faderallanla, faderallanla,
faderallanla, faderallanla,
jag är en öländsk lättmatros
och havet är mitt land.