Jag gungar i högsta grenen

1. Jag gungar i högsta grenen
av Harjulas högsta ås.
Vitt skina de blåa vatten,
så långt de av ögat nås.
Av Längelmävesis fjärdar
där skimrar ett silverband,
//: och Roines älskliga vågor
i fjärran kyssa dess strand ://

2. Och blå som en älsklings öga
och klar som ett barndomshem
det gungande Vesijärvi
sig stilla smyger till dem,
och hundrade öar simma
allt uti dess vida famn,
//: naturens gröna tankar
i blåa vågornas hamn ://

3. O hur det fattiga Finland
är rikt på skönhet ändå!
O hur av guld och silver
dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och glädje
sin lyra sångarna stämt
//: och härma i stilla gungning
de klara sjöarnas skämt ://

Östgötasång

1. Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja. 
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja. 
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen! 

2. Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt, 
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder, 
som raka uti ryggen var herre för sin hatt,
ej väjde fegt för storm och hårda väder. 
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov. 
Vi äro fädren lika, östgötar, gudskelov! 
Och vårt du är, du fagra Östergyllen! 

3. När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd 
till hemmets värn vid slätter och i skogar. 
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd,
så framåt då till kamp vid harv och plogar! 
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Nu står jul vid snöig port

1. Nu står jul vid snöig port,
klappar på och myser.
"Kära barn, släpp in mej fort!
Här står jag och fryser!
Se, min korg är full och tung,
båd´ åt gammal och åt ung
har jag gåvor rara.
Får jag hos dej vara?"
Ja, kom, kära jul, kära jul!

2. "Jag för med mej tända ljus
och en gran från skogen,
frid och fröjd i varje hus,
vänskap så förtrogen,
fattigman skall ej bli glömd,
där han hungrar tyst och gömd,
och var sorg som gråter
ska bli tröstad åter."
Ja, kom, kära jul, kära jul!

3. "Men vad bäst jag giver dej
vill till sist jag spara:
Jesusbarnet är med mej
och din gäst vill vara.
Vill du hava världens ljus
i ditt hjärta, i ditt hus,
får han helga fröjden
med sin frid av höjden?
Ja, kom, Herre Krist, Herre Krist!"

Nu tändas tusen juleljus

1. Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund.

Och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll

går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist,

vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,

o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid

i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt

sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid.
 

Raska fötter springa, tripp, tripp, tripp

1. Raska fötter springa, tripp, tripp, tripp,
mamma har så bråttom, klipp, klipp, klipp.
Juleklappar lackas in,
dörren stängs för näsan din.
Det är bara roligt.

2. Pappa har gått ut i stan, stan, stan,
köper där en präktig gran, gran, gran.
Den ska hängas riktigt full,
först en stjärna utav gull,
nötter sen och äpplen.

3. Se, nu är ju allting klart, klart, klart,
barnen rusar in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har säkert klappar.

4. Alla barnen ropa: "Ack, ack, ack!
Snälla rara pappa, tack, tack, tack!"
Margit får en docka stor.
Gungehäst får lille bror.
Stina får en kälke.

5. Snart är glada julen slut, slut, slut,
julegranen dansas ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän,
för det har han lovat!

Nu så är det jul igen

1. Nu så är det jul igen, jultomten myser,
julegran och klappar han skickar så snäll.
In i minsta koja nu juljusen lyser,
alla är så glada på julaftons kväll.

2. Kära jul, välkommen, välkommen till jorden!
Nu den långa hösten är slut för i år.
Med dej kommer snön och den lyser upp Norden,
sen så får vi påska, och så blir det vår.

3. Och så kommer sommarn, då grönt är i skogen,
smultronen, de rodnar och åkern blir gul.
Men i höst, då skörden är inkörd på logen,
då vi önskar åter: ack, vore det jul!

Himlen hänger stjärnsvart

1. Himlen hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen!

2. De vandra kring med stjärnljus, de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla!

Akta skogen!

1. Akta skogen! Krafter strömma 
milt utur hans gröna gömma. 
Han är vänfast, trygg och trogen. 
Akta skogen! 

2. Regn och dagg ur molnens höjder 
lockar han, och friska fröjder 
gro, där han står stark och mogen. 
Akta skogen! 

3. Han är bondens livvakt. Bälten 
spänner han till skydd kring fälten. 
Lossas de, blir tomt på logen. 
Akta skogen! 

4. Åkerns fina brodd han vårdar, 
han ger skydd åt fält och gårdar. 
Spara yxan, bruka plogen! 
Akta skogen! 

5. Fryser du, han ger dig värma, 
bränner sol´n, vill han dig skärma, 
städs att svalka redobogen. 
Akta skogen! 

6. Akta skogen! Välljud strömma 
ljuvt utur hans gröna gömma. 
Han är vänfast, trygg och trogen. 
Akta skogen!

Dödens ängel

En gång dö, och sedan domen.
PAULUS

1. I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

2. I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

3. I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

4. I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

5. Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

6. Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

7. Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

8. Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

9. I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

10. Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

11. I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

12. Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

13. Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

14. Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

15. Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

16. Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

17. Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

18. Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

19. Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

20. Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

21. Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

22. Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

23. Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

24. Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

25. Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

26. En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

27. Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

28. I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

29. Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

30. Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

31. De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

32. Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

33. De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

34. Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

35. Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

36. Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd . . .

37. Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår . . .
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron. 

Träd fram, du nattens gud

AFTONKVÄDE, DEDICERAT TILL 
FRU ASSESSORSKAN WELTZIN


1. Träd fram, du nattens gud, 
att solens lågor dämpa! 
Bjud stjärnan på din sky 
mot aftonrodnan kämpa! 
Gör ljumma böljan kall! 
Slut ögats förlåt till, 
kom, lindra kval och krämpa 
och blodets heta svall! 

2. Ditt täcke gömmer allt... 
betraktom Floras gårdar! 
Här skönsta höjder fly, 
där mörka griftevårdar 
på svarta kullar stå; 
och under uvars gråt 
mullvadar, ormar, mårdar 
ur sina kamrar gå. 

3. Vid källan allt är tyst; 
knappt rör sig minsta myra, 
när mot dess klara djup 
Timantes i sin yra 
bespeglar månens klot. 
På grenen av en alm 
Alexis hängt sin lyra 
och slumrat vid dess fot. 

4. Det späda vattensorl, 
som ned i mossan spelar 
och uti rännlars språng 
kring fältet sig fördelar, 
gör ögats sömn så söt, 
att döden liksom känns 
var droppa blod förstela 
i själva hälsans sköt. 

5. En ljum och kylig blåst 
emellan löven susar 
och under trädens rusk 
den mörkblå böljan krusar 
kring roddarns blanka år´. 
Mot klippan vid ett plump, 
dit strömmen inåt frusar, 
den glupska gäddan slår. 

6. Där ligger jägarn trött, 
med hatten under öra — 
vid bössan, mot hans arm, 
att minsta buller höra, 
sig hunden lagt i ring; 
och fiskarn nyss begynt 
sin not i vassen snöra 
och plaska stranden kring. 

7. På trädgårdssängens brant, 
som nedåt viken drager, 
den trevne åbon syns 
vid månens halva dager 
med vattenkannan fylld. 
Hans täppa syns så grön, 
var planta frisk och fager, 
försilvrad och förgylld. 

8. Vinrankans duvna prål 
åt muren vill sig luta — 
tulpanens skrumpna blad 
sig mer och mer tillsluta 
vid regnets glesa skur. 
Längst utåt ängens rymd 
hörs sista gången tuta 
vallhjonet i sin lur. 

9. Nu sitter lärkan tyst, 
sin gröna dörr tilltäpper — 
i rågskyln någon gång 
den svarta fågeln knäpper 
vid syrsans fräna ljud. 
Helt lågt syns svalans flykt, 
när Pan dess vingar släpper, 
till regnets förebud. 

10. Ur gräset skymtar fram 
ringblomman och vitsippan, 
just där sädsärlan sprang, 
den skogens nippertippan, 
med sina snabba tripp... 
Hör sparvens späda kval 
och ungarna på klippan: 
kip kip, kyp kyp, kip kip! 

11. Kring nattens majestät 
sig allt i dvala sänker — 
mot ródnan ur ett moln 
en åldrig urna blänker 
uppå en ättehög. 
Bland drakar där på gods, 
bland gyllne bloss och skänker 
sig Plutos skugga smög. 

12. Nu råder nattens frid 
och ögat vill sig sluta — 
lägg bort din pipa, Pan! 
Alexis, tag din luta 
och sjung i skogens valv! 
Cykloper, fauner, tyst! 
Hålt, gastar, opp att tjuta 
vid storm och jordeskalv! 

13. Bjud, Eol, vid ditt spel, 
att vädrens ras förvilla, 
bjud tystnad upp i skyn, 
bjud Neptun sitta stilla 
på sina mörka grund! 
Befall att klippans spets 
må tysta floder spilla 
på denna dyra stund! 

14. Tillåt najaden ej 
vid stranden sig få löja, 
bryt den tritonens arm, 
som brottas om dess slöja 
och grumlar flod och älv! 
Må sunnanvädret ej 
den minsta ilning röja — 
Apollo spelar själv. 

15. Arakne, fäll din nål 
och låt din ränning stanna! 
Kan du ditt ömma bröst 
mot lutans våld bemanna? 
Nej, lyssna vid hans slag! 
Vulkan, lägg släggan ner, 
håll handen för din panna! 
Men nu... nu somnar jag.

Jag väljer mej april

1. Jag väljer mej april.
I den det gamla faller,
det nya kan sej fästa;
det vållar visst rabalder
- dock, frid är ej det bästa
men att man något vill.

2. Jag väljer mej april,
för stormar och för vågor,
för att den ler och smälter,
för anlag och förmågor,
för att den krafter välter
- i den blir sommarn till!

Käraste bröder, systrar och vänner

1. Käraste bröder, systrar och vänner, 
si Fader Berg han skruvar och spänner 
strängarna på fiolen och stråken han tar i hand. Ögat är borta, näsan är kluven; 
si hur han står och spottar på skruven; 
ölkannan står på stolen; nu knäpper han litet grand; – – – 
grinar mot solen, – – – 
pinar fiolen, – – – – – – – – – 
han sig förvillar, drillar ibland. 
Käraste bröder dansa på tå, 
handskar i hand och hattarna på. 
Si på Jungfru Lona, 
röda band i skorna, 
nya strumpor himmelsblå. 

2. Si Jergen Puckel fläktar med hatten, 
pipan i mun, och brännvin som vatten 
dricker han och gör fukter med huvud och hand och fot. 
Guldguler rock med styva ducriner; 
tätt uti nacken hårpiskan hänger; 
ryggen i hundra bukter 
och kindbenen stå som klot; – – – 
gapar på noten, – – – 
skrapar med foten, – – – – – – – – – 
pipan han stoppar, hoppar emot. 
Käraste systrar alltid honnett, 
bröderna dansa jämt menuett, 
hela natten fulla. 
Rak i livet, Ulla, 
ge nu hand, håll takten rätt!

Viken, tidens flyktiga minnen (Narvamarschen)

Viken, tidens flyktiga minnen! 
Stundens fröjder, bleknen, försvinnen! 
Natten nedsteg på våra sinnen, 
och för skuggorna är vår sång. 
Hågkomst av de framfarna dagar, 
som oss eldar och oss anklagar, 
gråa gäst, som ej tid försvagar, 
följe ditt allvar vår dunkla gång!