Kung Karl, den unga hjälte

1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.

Skalden Wennerbom

1. Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

2. Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

3. Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

4. Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

5. Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

6. Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

7. Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

Glädjens ögonblick

1. Sörj ej den gryende dagen förut. 
Njut av den flyende varje minut. 
Rosornas doft, 
druvornas ånga, 
skynda att fånga: 
yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

2. Fatta det blinkande glaset förnöjd. 
Sjung om den vinkande kärlekens fröjd. 
Men då du ler, 
munter för dagen, 
skräm ej behagen; 
flydda en gång, de ej följa dig mer. 

3. Drick ur den sparade ungdomens bål, 
drick den bevarade oskuldens skål. 
Glädje och dygd 
elda varannan. 
Kransad om pannan, 
visheten skämtar i vinrankans skygd. 

4. Klinga med roliga vänner i lag. 
Tryck den förtroliga handen i dag. 
Kanske du den 
aldrig mer trycker: 
härjaren rycker 
brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

5. Glad må du somna i graven, du ock; 
känslorna domna i tiden ändock. 
Efter en kväll, 
måttligen njuten, 
hjärtligen sluten, 
sover man roligt och vaknar man säll.

O tysta ensamhet

Alt. melodi:


1. O tysta ensamhet, 
var skall jag nöjen finna? 
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar försvinna. 
En börda tung som sten 
mig möter vart jag går. 
Bland tusen finns knappt en, 
som kärlek rätt förstår. 

2. Det är den tyngsta sorg 
som jorden månde bära 
att man skall mista bort 
sin allra hjärtans kära. 
Det är den tyngsta sorg 
som solen övergår 
att man skall älska den 
man aldrig nånsin får. 
  
3. Emellan dig och mig 
där tändes opp en låga 
där tändes opp en eld 
som är en daglig plåga. 
Hur jag skall dämpa den 
vet jag alls ingen rå´, 
jag sörjer till min död 
om jag dig ej kan få.

En Celadon gav fröjderop

1. En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

2. Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

3. Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

4. "Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

5. "Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

6. Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

7. "Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

8. Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

9. Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

10. I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

11. Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

12. "Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

13. Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

Skördemannen

1. Nu är det soligt och varmt på näset,
som insjön famnar med ögon blå,
och fröna skallra i penninggräset
och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
vi få nog svettas, förrn det tar slut.

2. Här, flicka kära, är räfsan färdig;
ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! Nej, kom, jag bär dig
igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är inte farligt:
du får ej väta de fötter små.
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt
det är ju gott att vi äro två.

3. Den ena stöder så lätt den andra;
det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
en gör ej nytta, men bägge två;
ty vad jag fäller, du räfsar samman
och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
tills Herren skördar på ängen sin.

4. Du tror väl inte, att jag dig sviker
och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig fast man blir riker
och ej förnöjder för pengars skull.
Men om man äger i alla öden
en trogen vän att sig sluta till,
då blir man lycklig i själva döden,
då har man gjort så som Herren vill.

5. Tack, flicka kära! du viskar bara
i örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog får vi bröd, det har ingen fara,
om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
och tänker på oss båd´ först och sist.

6. Se så, nu börjas! se, gräset ligger
omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel,
när skördarn kommer med lien sin;
men tätt i spåren, där går en ängel,
som räfsar samman och bärgar in.

Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn

Om dagen vid mitt arbete 
är du uti mitt sinn’, 
om natten, när jag sover, 
är du uti min dröm.
Om morgon, när jag vaknar, 
vem saknar jag väl då? 
Jag saknar enda vännen, 
som är långt härifrå.

Fredmans epistel 70: Movitz, vik mössan högt över öra

Om något som passerade i artillerilägret anno 1773 

1. Movitz, vik mössan högt över öra, 
glänta på ditt vita tält.
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, 
ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma, 
vägarna damma, 
posterna glamma, 
krögarne stamma redan; 
krigs-signalen längsen smällt. 

2. Tältet insveps i mörker och dimma, 
av kanoners eld och damm; 
stolt inom röken skyllrande glimma 
mörkblå leder fältet fram; 
än av trummans virvlar nejden gungar; 
än elden ljungar, 
än kulan slungar, 
än Fröjas ungar, hej ja! 
skala bergen kring som lamm. 

3. Bussarna stoja, hör du ej skriket 
av en svärm i svett och harm, 
som där kring mörsarn trängas i diket
och upplyfta arm mot arm? 
Se på deras ögon, morska, tända, 
hur de stå spända, 
uff! när de vända
mörsarn på ända, Movitz! 
viner kulan blank och varm. 

4. Klang! vakna Movitz, cheferna ropa, 
framför bataljonerna; 
fyrkanten redan drages tillhopa
och ren lyftas hattarna; 
korum in i skogens kamrar skallar, 
ekar och tallar, 
diken och vallar, 
allt återskallar Eko. 
Vakna Movitz; Klang! Hurra! 

5. Vakna, se soln i molnena skrider, 
luften svalnar mer och mer; 
koxa dit åt där vägen sig vrider, 
där du hjulen damma ser; 
se vad sköna skarar, ystra, lätta, 
snörda och nätta; 
ögat nu mätta, 
där är den rätta Venus, 
från Olympen kastad ner. 

6. Ser du två röda hjul hur de rulla 
i det späda gröna gräs; 
där inom skärmen präktigt vår Ulla 
gungar i sin öppna Chaise; 
fålen, löddrig, frustar och sig höjer, 
än huvud böjer,
än sig förnöjer,
än slår och flöjer fålen, 
över dälder, kärr och näs. 

7. Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen, 
till din Ulla varm och skön; 
kullstjälpt är Chaisen, där trilla hjulen 
bort med hela åkarlön. 
Ren kring luntan Hymens facklor brinna; 
men blott besinna, 
härnäst att finna
slik en Gudinna, Movitz! 
trotsar Gudars list och bön.

Natt i timmerkojan

1. Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

2. Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

3. Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

4. All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

5. Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Snart dagas det, bröder!

1. Snart dagas det, bröder! Se östern i guld,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd,
till arbetet, liv eller död!

2. Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt,
vi bar det och teg i vår nöd.
Men äro vi många, så vare det sagt:
vi fordra vårt dagliga bröd!
Så eniga gå vi i lust och i nöd
till arbetet, liv eller död!

3. Det knakar i samhällets fogar och band
- låt falla vad inte kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,
förinnan i nöd vi förgå!
En fästning vi bygga till värn i vår nöd
- till arbetet, liv eller död!

Du gamla, du fria

1. Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika, sköna!
Jag hälsar dej, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna! ://

2. Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! ://

Der er et yndigt land

1. Der er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
|: nær salten østerstrand :| 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark 
|: og det är Frejas sal :| 

2. Der sad i fordums tid 
de harniskklædte kæmper, 
|: udhvilede fra strid :| 
Så drog de frem til fjenders mén, 
nu hvile deres bene 
|: bag højens bautasten :| 

3. Det land endnu er skønt, 
ti blå sig søen bælter, 
|: og løvet står så grønt :| 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
|: bebo de danskes øer :| 

4. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
|: som virker, hvad han kan! :| 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
|: sin top i bølgen blå :|

Tack Gud för musiken

Jag säger:
Tack, Gud, för musiken, 
för alla sånger
som oss lyft så många gånger!
Vem kan leva utan
en underbar melodi?
Vad vore vi
utan en sång eller dans
inuti?
Jag säger: 
tack, Gud, för musiken, 
den ger oss harmoni.
Jag säger:
tack, Gud, för musiken
som vi får leva i.

Översättningen ovan gjordes 2011 som en vänlig polemik mot Niclas Strömstedts "ateistversion" nedan. Mot religion mer välvilliga agnostiker torde kunna använda min version ovan med åttondelspaus i st f "Gud", alltså: "Tack [paus] för musiken".