Dödens Ö

 

(Han har i bokhandelsfönstret sett en bild av Dödens ö. Frida upprycker med praktiska anmärkningar den i sorgsna drömmerier försjunkne.)

1. Frida, Frida! 
Man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 
Fritt och vida 
ses flygmaskinen glida --- 
från bekymret aldrig hann den flygaren ändå! 
Far han upp i luften klar från ängslans gröna jord, säkert, säkert med han har bekymmerna ombord. Frida, Frida, 
man skapad är att lida. 
Om jag riktigt skåda kan på tingen, är det så. 

2. Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. Stanna, stanna, 
jag mumlar, och vill banna 
då de fly till blomstersäng och gröna trädgårdsland. 
Icke fjäril'n såsom så'n jag alls förtörnas på. Obeständighetens hån det är, jag sörjer så. 
Granna, granna 
små fjär'lar kring min panna, 
komma ifrån sommarns äng, de tjusa mig ibland. 

3. Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen. Vatten vida, 
och popplar, som sig vrida 
på en ö --- den sköljs av våg så kall och klar och ren. 
Båten glider allvarsam, och ljud av årslag dö ---
far med vita andra fram till Dödens tysta ö... 
Frida, Frida, 
min tanke brukar skrida 
till en tavla, som jag såg en gång för länge sen.

4. Kanske livet
jag ser för övergivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Om hjärtats råd jag ber.
-- Det är givet,
du ser för överdrivet,
överdrivet till den grad på nästan allt som sker.
Du är ju affärens stöd, du fin och proper är.
Tala aldrig mer om död, om mig du håller kär! - - - - - -
Kanske livet
jag såg för överdrivet
sorgset, kvinna. Eller vad? Ja, säkert så det är!  

Ack, döden är en faslig björn

 

1. Ack, döden är en faslig björn, 
han kräver livet varje timma; 
en tätting och den stolta örn,
de måste samma våld förnimma; 
//: allt suckar för Naturens lag ://
Men Bacchus ler, likså gör jag. 

2. Men, till exempel, som så sker, 
att jag får stämning utav döden, 
min livsrevers förfallen ser, 
och slut på mina glada öden; 
//: så må det hända som det vill ://
men förrn jag dör, så drick mig till. 

3. Sen vill jag ställa an min färd, 
att bara björnar sku mig bära; 
en björn har jag till vän och värd, 
och bara björnar bo mig nära. 
//: Kom björnar, kom i tripp och trav ://
och Grimmen för min sorgprestav.

Anders han var en hurtiger dräng

1. Anders han var en hurtiger dräng, 
flitiger som en myra.
Stor var han som den grovaste karl, 
stark var han väl som fyra. 
Munter och gla' 
och hurtig han var, 
flickorna tyckte han var så rar. 
Lita på mej!
En får han sej, 
det kan jag tryggt bedyra. 

2. Anders var blyg och suckade: Ack, 
den som en flicka hade! 
Då kom han in i flickornas ring,
höjde sin röst och sade: 
"Söta små flickor! en vill jag ha, 
vilken utav er får jag nu ta?" 
"Anders ta' mej," 
"Anders ta' mej," 
skreko de alla glade. 

3. Nej, tänkte Anders, det var för svårt, 
jag kan få allihopa.
"Den som tar råda hon ska' bli min!" 
började han att ropa. 
Då rusa alla bums i en hög, 
högt upp i luften hårtofsar flög, 
hett gick det till,
tro´t om ni vill, 
ryslig var den bataljen. 

4. "Nej," sade Anders, "tåcka behag,
de röra mej så föga." 
Då fick han se, var Anna lill satt,
med tårar i sitt öga. 
Ack! tänkte Anders, glad i sitt sinn,
du, lilla Anna, du ska' bli min. 
"Vill du mig ha?" 
Hon svarte: "Ja!"
Så går det till att fria!

Vi komma, vi komma

1. Vi komma, vi komma
från Pepparkakeland.
På vägen vi vandra
tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna
vi äro alla tre,
korinter till ögon
och hattarna på sne´.

2. Tre gubbar, tre gubbar
från Pepparkakeland,
till julen, till julen
vi komma hand i hand.
Men tomten och bocken
vi lämnat vid vår spis,
de ville inte resa från
vår pepparkakegris.

Snabbt jagar stormen våra år

1. Snabbt jagar stormen våra år 
som skyar över hav. 
Knappt tändes, år, din blida vår, 
så bleknar glansen av. 
Din sommarblomstring är sin kos, 
hav tack för vad du gav, 
om ock du endast gav en ros 
att lägga på en grav. 

2. Du makt för vind och skyar, 
du makt för liv och år, 
som ständigt allt förnyar 
och allt i spillror slår, 
med öden och med timmar 
i julens aftonbrand 
du står, och sädet glimmar 
i såningsmannens hand. 

3. Giv psaltare och lyra, 
då mödan görs oss lång. 
Betag oss ej den dyra, 
den ljuva lust till sång. 
Låt klinga våra dagar 
som vind i gröna hagar, 
som hav i böljegång. 

4. Giv oss en härd att njuta vid 
av vårt beskärda bröd. 
Giv oss ett bröst att luta vid, 
när glädjen vänds i nöd. 
Giv oss en tro att sluta vid, 
tryggt i den mörka död.

E fin vise

1. Det var en unger bonddräng, han gick sig en gång
till kyrkan en morgon, han sjöng sig en sång,
så gladelig; så gla, så gladelig,
det var så vackert väder,
han hade nya kläder,
han sjöng sig sin visa: "Hon väntar på mig,
min jänta, hon väntar på mig!"

2. Där gick sig en jänta, hon såg sig omkring,
hon såg åt alla väder, hon såg på alla ting
så gladelig; så gla, så gladelig,
men mest på bonddrängen -
vid Olsbackasvängen
den jäntan, den gossen, de råkade sig,
de tego, de stannade sig.

3. "Min jänta, min jänta, vi stannar du dig,
vi vilja gå tillsammans på livets långa stig
så gladelig; så gla, så gladelig,
och här har du ringen,
och mjölet i bingen
och kakorna i taket de samla väl sig,
de samla, de samla väl sig."

4. Och jäntan hon lade sin hand uti hans,
de gingo framåt vägen, de gingo som till dans
så gladelig; så gla, så gladelig.
"Min kära, min fina,
må solskenet skina,
må solskenet skina på mig och på dig,
må solskenet skina på dig!"

Död och födsel gör oss lika

Död och födsel gör oss lika,
gå bort till de dödas ben,
sök där ut de arma, rika,
en förnäm och en gemen.
Gå till vaggan, se och lär
om det barn, som ligger där
och så stilla menlöst sover,
med sig förer guld och håvor.

(1697 års psalmbok 278:4)

Kung Karl, den unga hjälte

1. Kung Karl, den unga hjälte, 
han stod i rök och damm. 
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram. 
”Hur svenska stålet biter, 
Kom, låt oss pröva på! 
Ur vägen, moskoviter! 
Friskt mod, I gossar blå!” 

2. Och en mot tio ställdes 
av retad Vasason. 
Där flydde vad ej fälldes; 
det var hans lärospån. 
Tre konungar tillhopa 
ej skrevo pilten bud. 
Lugn stod han mot Europa, 
en skägglös dundergud. 

3. Gråhårad statskonst lade 
de snaror ut med hast: 
den höge yngling sade 
ett ord, och snaran brast. 
Högbarmad, smärt, gullhårig, 
en ny Aurora kom; 
från kämpe tjugoårig 
hon vände ohörd om. 

4. Där slog så stort ett hjärta 
uti hans svenska barm, 
i glädje som i smärta 
blott för det rätta varm. 
I med- och motgång lika, 
sin lyckas överman, 
han kunde icke vika, 
blott falla kunde han. 

5. Se, nattens stjärnor blossa 
på graven länge se'n, 
och hundraårig mossa 
betäcker hjältens ben. 
Det härliga på jorden, 
förgängligt är dess lott. 
Hans minne uti Norden 
är snart en saga blott. 

6. Dock — än till sagan lyssnar 
det gamla sagoland, 
och dvärgalåten tystnar 
mot resen efter hand. 
Än bor i Nordens lundar 
den höge anden kvar; 
han är ej död, han blundar, 
hans blund ett sekel var. 

7. Böj, Svea, knä vid griften, 
din störste son göms där. 
Läs nötta minnesskriften, 
din hjältedikt hon är. 
Med blottat huvud stiger 
historien dit och lär, 
och svenska äran viger 
sin segerfana där.

Skalden Wennerbom

1. Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

2. Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

3. Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

4. Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

5. Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"

6. Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

7. Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

Glädjens ögonblick

1. Sörj ej den gryende dagen förut. 
Njut av den flyende varje minut. 
Rosornas doft, 
druvornas ånga, 
skynda att fånga: 
yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

2. Fatta det blinkande glaset förnöjd. 
Sjung om den vinkande kärlekens fröjd. 
Men då du ler, 
munter för dagen, 
skräm ej behagen; 
flydda en gång, de ej följa dig mer. 

3. Drick ur den sparade ungdomens bål, 
drick den bevarade oskuldens skål. 
Glädje och dygd 
elda varannan. 
Kransad om pannan, 
visheten skämtar i vinrankans skygd. 

4. Klinga med roliga vänner i lag. 
Tryck den förtroliga handen i dag. 
Kanske du den 
aldrig mer trycker: 
härjaren rycker 
brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

5. Glad må du somna i graven, du ock; 
känslorna domna i tiden ändock. 
Efter en kväll, 
måttligen njuten, 
hjärtligen sluten, 
sover man roligt och vaknar man säll.

O tysta ensamhet

Alt. melodi:


1. O tysta ensamhet, 
var skall jag nöjen finna? 
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar försvinna. 
En börda tung som sten 
mig möter vart jag går. 
Bland tusen finns knappt en, 
som kärlek rätt förstår. 

2. Det är den tyngsta sorg 
som jorden månde bära 
att man skall mista bort 
sin allra hjärtans kära. 
Det är den tyngsta sorg 
som solen övergår 
att man skall älska den 
man aldrig nånsin får. 
  
3. Emellan dig och mig 
där tändes opp en låga 
där tändes opp en eld 
som är en daglig plåga. 
Hur jag skall dämpa den 
vet jag alls ingen rå´, 
jag sörjer till min död 
om jag dig ej kan få.

En Celadon gav fröjderop

1. En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

2. Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

3. Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

4. "Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

5. "Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

6. Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

7. "Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

8. Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

9. Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

10. I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

11. Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

12. "Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

13. Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

Skördemannen

1. Nu är det soligt och varmt på näset,
som insjön famnar med ögon blå,
och fröna skallra i penninggräset
och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
vi få nog svettas, förrn det tar slut.

2. Här, flicka kära, är räfsan färdig;
ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! Nej, kom, jag bär dig
igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är inte farligt:
du får ej väta de fötter små.
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt
det är ju gott att vi äro två.

3. Den ena stöder så lätt den andra;
det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
en gör ej nytta, men bägge två;
ty vad jag fäller, du räfsar samman
och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
tills Herren skördar på ängen sin.

4. Du tror väl inte, att jag dig sviker
och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig fast man blir riker
och ej förnöjder för pengars skull.
Men om man äger i alla öden
en trogen vän att sig sluta till,
då blir man lycklig i själva döden,
då har man gjort så som Herren vill.

5. Tack, flicka kära! du viskar bara
i örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog får vi bröd, det har ingen fara,
om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
och tänker på oss båd´ först och sist.

6. Se så, nu börjas! se, gräset ligger
omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel,
när skördarn kommer med lien sin;
men tätt i spåren, där går en ängel,
som räfsar samman och bärgar in.