Flamma stolt mot dunkla skyar

1. Flamma stolt mot dunkla skyar, 
likt en glimt av sommarens sol 
över Sveriges skogar, berg och byar, 
över vatten av viol. 
Du som sjunger, när du bredes, 
som vår gamla lyckas tolk: 
Solen lyser! Solen lyser! 
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk. 

2. Flamma högt, vårt kärlekstecken, 
värm oss, när det blåser kallt! 
Stråla ur de blåa vecken, 
kärlek mera stark än allt! 
Sveriges flagga, Sveriges ära, 
fornklenod och framtidstolk. 
Gud är med oss, Gud är med oss! 
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.

Vinterorgel

1. Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag! 
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv 
av klämtande slag. 
Sin mantel river den svarta sky
och lundarnas bleknade trasor fly
och natten mässar om allt som är dött, 
allt hö, allt kött. 

2. Det dagas ånyo, det klarnar så vitt, 
det blånar så vasst. 
Det växer en värld ur förgängelsens mitt, 
en vit och fast. 
I frostiga kvällar skönjs en arkad 
med pipor av silver i glittrande rad, 
nu reser vintern sitt orgelhus 
ur mörker och grus. 

3. Nu höves ej lövens lösa lek, 
ej susande äng. 
För svag är den saviga bågen, för vek 
är blomstersträng. 
Men furan på höjd och granen i dal 
de ljuda alltjämt som en sträv principal. 
Cecilia stämmer sitt instrument 
till Guds advent. 

4. Nu ligger det stora tempeltun 
som en liljevret. 
Drag an registren, drag dov bordun, 
drag gäll trumpet. 
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö! 
Han kommer på gången, den flingor beströ, 
och stilla ekar ett svävande svall 
från himmelens hall. 

5. Tungt trampar Eol, alltid beredd, 
sin flåsande bälg 
och håller väderkistan försedd 
från helg till helg. 
Där väntar nordan på nyårsny 
att stöta i smattrande horn av bly 
och östan att följa med herdesång 
de vises gång. 

6. Du höga orgverk, jag är en man 
i din menighet 
och samlar din mångfald, 
så gott jag kan, till enighet. 
Nu lär min ande din egen ton, 
den fulla klangen, den djupa ton, 
att jag må gå som på sabbatsfärd 
i min vintervärld. 

7. Från tidig skymning, då lamporna tänts 
i östligt kor 
och vintergatans valvsegel spänts 
av flammande flor, 
det susar ibland intill gryningens väkt, 
som stjärnornas lugna andedräkt, 
en enda ton, en glasigt klar 
och underbar. 

8. En fimbulnatt som i hedenhös 
med bävan jag hör, 
när svällaren öppnas och blästern går lös 
ur flöjtverk och rör. 
Det skallar basun som i håligt trä 
av knäckta ekar som sjunka på knä, 
och stämmor dansa i vild mixtur 
som rykande ur. 

9. Jag vill gå ut en violbrun kväll 
bland isig björk 
och höra den strykande violoncell 
som sväller mörk; 
och jag vill höra i fastlagskoral 
det växande visslet av salcional, 
den första vårliga eolin 
i morgonens vin - 

10. till dess Maria går skär av sol 
på skarens glans 
och fäster kring skogens mörka kjol 
en hasselfrans 
och säger: "Syster, det töar från kvist. 
Nu vila, du vita organist! 
Av musikanter ett brokigt band 
styr upp mot vårt land."

Uppsala är bäst (Gluntarne III)

 

1.  Magistern: Svara mig, Glunten, på ära och tro,
utan avseende på små fataliteter, 
sådana, vet du ju, bygga och bo, 
varthelst du kommer, inom alla fakulteter. 
Är inte Uppsala märkvärdigt bra, 
bättre än alla andra städer här i Norden? 
Jag vågar till och med påstå — jaha! 
bättre än någon annan fläck på hela jorden? Glunten: Du talar som en häst, 
Uppsala är bäst, 
bäst utav allt, som finns på denna sidan solen; 
och maken till den sta'n
finns ej, ta' mig fan, 
letar du också från ekvatorn och till polen. 
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå, där man hela dygnet om kan leva så 
utan risk och bara immerbadd gå på 
just som turkar och få heta folk ändå. 
Och finns det, så är det på en annan planet, 
vars namn ej självaste Bredman vet. 

2.  Magistern: Ja, du har ovedersägligen rätt 
och, såsom du, så tycker jag och många flera, 
men det finns andra, som inte så lätt 
vårt kära Uppsalas förträfflighet sentera. 
Somliga skryta med sitt Göteborg, 
andra i Stockholm fram och åter vilja ränna, somliga tänka på Karlstad med sorg, 
andra på päron och på äpplen ner i Gränna. Glunten: Ja, ser du, kära bror, 
regeln är för stor, 
att den ej skulle någon jämkning kunna tåla; 
men, är det solens skuld 
att dess klara guld 
aldrig beundras av en mullvad i dess håla? 
Bägge: Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå, 
där man hela dygnet om kan leva så 
utan risk och bara immerbadd gå på 
just som turkar och få heta folk ändå. 
Och finns det, så är det på en annan planet, 
vars namn ej självaste Bredman vet.

En månskensnatt på Slottsbacken (Gluntarne IV)

1. Magistern: Herre min Gud, vad den månen lyser,
se, vilken glans utöver land och stad! 
Glunten: Himlen är klar och var stjärna myser vänligt emot oss ner och vinkar glad. 
Bägge: Där flammar Sirius, där Orion, 
där plaskar Svanen i eterns bad. 
Herre min Gud, vad den månen lyser, 
se, vilken glans utöver land och stad! 

2.  Magistern: Högt opp i Slottet varenda ruta
blixtrar, som vore den en ädelsten. 
Glunten: Tänk dig vid tornet en prins med luta,
fladdrande lockar och charmanta ben! 
Bägge: Och i ett fönster Cecilia Wasa, 
bländande skön uti månens sken. 
Högt opp i Slottet varenda ruta, 
blixtrar, som vore den en ädelsten. 

3.  Magistern: Där ligger Parken och Fyris-slätten, 
fet utav forna kämpars blod och märg. 
Glunten: Sandgropen här, den förfärlige jätten,
klädd i sin ruskiga och gråa färg; 
Bägge: och mellan lärkträden, just vid Tullen,
gamle perukmakar Rosenberg.
Där ligger Parken och Fyris-slätten, 
fet utav forna kämpars blod och märg. 

4.  Magistern: Nedanför backen, ja just vid foten,
badhuset gömmer sig i pilars skygd. 
Glunten: Och utmed ån har du Kungsängsroten,
Islandet därnäst med sin förstadsdygd. 
Bägge: Så Gula ladan och bort mot skogen 
Föret, som glittrar och Danmarks bygd. 
Nedanför backen, ja just vid foten, 
badhuset gömmer sig i pilars skygd. 

5.  Magistern: Märk hur den skummande Fyris kastar 
silver och pärlor uti Fallet ner. 
Glunten: Leker en stund vid Fördärvet och hastar
se’n till Flottsund, som många andra fler. 
Bägge: Ack, fram till sommarn, i Kvarnen bysatt,
knappt en tår vatten han äger mer! 
Märk hur den skummande Fyris kastar 
silver och pärlor uti Fallet ner. 

6.  Magistern: Kors, vad den Kraemer är bra för staden! 
Han bygger broar och planterar trän. 
Glunten: Längs utmed ån, där du ser Promenaden, betade fordom några magra fän. 
Bägge: Och där i Hamnen, som förr stod öde, undsätts nu hela Uppsala län. 
Kors, vad den Kraemer är bra för staden! 
Han bygger broar och planterar trän. 

7.  Magistern: Se bakom skyn huru Luna blickar
smäktande i Observatorium in! 
Glunten: Säkert hon tror att vid tuben nickar någon Endymion med sömnig min. 
Bägge: Kyss honom inte! – Jag känner karlen.
Han tuggar tobak och är ett svin. 
Se bakom skyn huru Luna blickar 
smäktande i Observatorium in! 

8.  Magistern: Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken 
skådat på många, många Herrans år. 
Glunten: Jo jo, så är det att vara vaken! 
Också i tid till sängs jag sällan går. 
Bägge: Se, hur ur Uppsala Gamla Högar 
ståtligt dess flamma mot himlen slår! 
Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken 
skådat på många, många Herrans år. 

9.  Magistern: Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus. 
Glunten: Märk vid dess fot vilken nattlig dimma
och vid dess spetsar vilket härligt ljus! 
Bägge: Gloria Deo in excelsis! 
Nog är det klent här i jordens grus. 
Hög och förklarad i månens strimma 
Kyrkan sig reser över träd och hus. 

10.  Magistern: Mycket det finnes ännu att skåda,
om vi på andra sidan slottet gå. 
Glunten: Om ja – men som vi ä' trötta båda,
glömma vi det, ty nu är klockan två. 
Bägge: Tron inte därför, I bleka stjärnor, 
att vi gå hem! – Å nej, tron ej så! 
Mycket det finnes ännu att skåda, 
om vi på andra sidan slottet gå. 

11.  Magistern: Var finns en punkt uti Sveriges rike, där man om natten har så lycklig lott? 
Glunten: Hellre jag sover i "Stadens dike" 
än uppå bolstrarna i kungens slott. 
Bägge: Nu ska' vi knacka oss in hos Lamby; 
porter så här dags – är det ej gott? 
Var finns en punkt uti Sveriges rike, 
där man om natten har så lycklig lott?

Si Movitz, vi står du och gråter? (Fredmans epistel n:o 31)

1. Si Movitz, vi står du och gråter 
så blodig och svullen och stinn? 
Dörrn upp, nå välkommen nu åter! 
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner; 
förglöm den förtret du har rönt. 
Pong pongtuli pongtuli. Skönt 
du slår dina toner. * * * 

2. Gutår på en halvpart min broder; 
si här tag en sup, räck ut hand. 
Vårt brännvin med guld och klenoder 
förgyller båd' tunga och tand. 
Men har du ej feber? - Vad mera? 
- Då är en sup finkel ej sunt! 
- Pong pongtuli pongtuli. Strunt! 
Er lagom moquera. * * * 

3. Är ögat utslaget? - Åh inte? 
Lät plåstret få sitta, din hund. 
- Minns du hur jag sist dig påminte 
om slagsmålet på gröna Lund? 
- Förstör nu den varma kristallen, 
ge supen, ge hit, eller slåss. 
- Pong pongtuli pongtuli. Tross! 
Jag slår dig i skallen. * * * 

4. Det plägar ens oro ju lätta 
att öppna sitt hjärta en vän; 
sätt på dig peruken, berätta 
varför' du blev sparkad i änd'. 
Kund' du dig då intet försvara, 
men fumla och slogs som en so? 
- Pong pongtuli pongtuli. Jo.
Det skall jag förklara. * * * 

5. Den tjugu och åttonde Juli' 
i år, om jag minns, eller hur'? 
Den dagen var klart, stundom muli' 
med regn ur en blixtrande skur. 
Det var, om jag drar mig till sinnes, 
den tjugu och femte, - Nå säj. 
- Pong pongtuli pongtuli. Nej! 
Nej, ve den som minnes. * * * 

6. Likgott, om en afton jag råka 
en Nymf med ett hängande flor; 
jag börja med henne att språka, 
fick veta precist var hon bor; 
gränd heter - tyst lät mig fundera - 
precist Jöran Helsinges gränd; 
Pong pongtuli pongtuli. Känd, 
jag säger ej mera. * * * 

7. Jag bar just Fiolen på ryggen, 
gick efter och halta och skalv; 
med floret i ögat för myggen 
min skönhet slank in i ett valv. 
Men just i detsamma hon stanna´, 
vips kom där en långbent Drabant; 
Pong pongtuli pongtuli. Sant! 
Han svor och förbanna. * * * 

8. Han ropte: släpp Nymfen; jag släppte, 
och lustigt en örfil fick jag. 
Din hund, knäpp på strängen; jag knäppte;
da Capo, på truten ett slag. 
Emellertid stod han och spjärna 
med handen i kjortel och barm. 
Pong pongtuli pongtuli. Harm
i huvud och hjärna! * * * 

9. Allt måste jag spela och brumma
och gå med Fiolen patrull; 
men hur jag på strängarna tumma, 
sprang qvinten och jag föll omkull. 
Fan far i den blågula draken! 
Ge mig nu en sup eller två. 
Pong pongtuli pongtuli. Nå, 
nu känner du saken. * * * 

10. Min skönhet han straxt sig tillägna, 
birfilare kalla han mig; 
och örfilar hagla och regna 
och smattra som kulor i krig. 
Revange! - han ropte, canalje! 
Där har du för kvinten som sprang! 
Pong pongtuli pongtuli. Klang! 
Tvi sådan Batalje!

Dagen går

Dagen går,
skymning rår
över skog, över berg, över hav.
Allt är ro,
vila trygg.
Gud är här.

Min gitarr

Canticum Corybanticum Bacchantium Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

1. Absint rixae, jurgia, 
noeniae threni. 
Adsint plena pocula 
cum tormento leni; 
proximusque proximum 
rogitet fraterculum; 
nonne plenum optimum, 
ubi omnes pleni? 

2. Frater! ego valeo; 
bene est, si vales. 
Bacchi sub auscpicio 
omnes sunt aeuales. 
Omnes ergo bibite, 
jubilate, psallite; 
omnes, omnes hodie 
erimus mensales. 

3. Psallite identidem; 
vox solvatur muto; 
salutate praesulem 
Scypho, non minuto; 
ejus quippe symbolum 
est et erit: Homo sum 
et a me alienum 
nil humani puto. 

4. Te conservent Superi, 
Jacob Patriarcha! 
Salvum, tutum, veluti 
Noachum in archa. 
Longum vitae pelagus 
iterabis placidus, 
tam Archiepiscopus, 
qvam Symposiarcha! 

5. Laetus atque viridis 
huic tuae genti 
Diu, pater! intersis, 
te suspicienti, 
atque te, amabilem, 
habileem, affabilem, 
omnibus laetabilem, 
sempeer reverenti! 

6. Absolutum canticum, 
fratres, tale qvale, 
qvamvis non latinicum, 
tamen cordiale. 
Absoluta meta mox, 
vultus trux, demissa vox, 
rapta lux, propinqua nox, 
et dicendum vale. 

7. Fluat ergo fluidum; 
(fluunt cuncta, patres!). 
Ibi jam solatium 
hauriamus, fratres! 
Hauriamus ibidem 
florem ac pinguedinem, 
succum atque sanguinem, 
qvo laetentur matres.

Under rönn och syrén

1. Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!


2. Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!

3. Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

Gällivarevisan

1. Hör upp, kamrater alla,
jag stämmer upp en sång
och låter sången skalla,
då blir ej tiden lång.
Ty sång är själens krydda
för den som lyssnar till,
och i palats och hydda
man sången höra vill.

2. Mot nord vi långsamt tåga,
fast genom frusen jord.
Förgäves lappen frågar,
vad vi ska här i nord.
Han häpen står och undrar,
när som maskinen går,
när pustande den dundrar,
när som den farten får.

3. I Gällivares trakter
jag knogat mången gång,
och uti bergens schakter
jag borrat dagen lång,
där kölden många gånger
var förti grader kall,
och stormens hemska sånger
mot fönsterrutan small.

4. Då tänkte jag på Söder
och uppå älskad mö,
på systrar och på bröder,
skall jag här uppe dö?
O nej, nog Söderns lunder
jag skåda skall igen,
jag minns de ljuva stunder
som gärna flyger hän.

5. Vi få ej mödan skygga
som uti Norden gå,
ty vi ska bana bygga
till Överluleå.
Och banans övre ända
vid staden Torneå,
där skall vårt arbet´ vända,
när Finlands gräns vi nå. 

6. Här gäller hålla stången
och icke släppa tag,
för här finns gossar mången
i vårat arbetslag.
Här går ej an att vika,
nej, bara flinkt gå på,
för alla ä vi lika
och samma lön vi få.

7. Ibland, men icke sällan,
då resa vi till stan,
då blir det ljud i skällan,
då dricks till andra dan.
Och så går hela vickan
i rus på samma sätt,
tills alla mynt i fickan
har sprungit rätt och slätt.

8. Jag minns så väl den kvällen
jag sist i staden var.
Jag fria till mamsellen,
tills jag fick stanna kvar.
Nu friar jag ej mera,
nu friar hon till mig,
för här finns flickor flera,
kan jag försäkra dig.

9. Att fria till en flicka
som står uppå en krog,
det kännes i vår ficka,
ja, detta vet vi nog.
Men vad gör det till saken,
ty flickor, vin och sång
kan hålla rallarn vaken,
ja, hela natten lång.

10. Men nordens möar tycka
ju bäst om rallare,
och de förtroligt trycka
sin själs utkorade,
ty rallaren är glader,
han sorgen slår ihjäl,
han drillar sina spader
och är en livad själ.

Marseljäsen

1. Framåt, I barn av fosterlandet, 
vår äras morgon lyser klar!
Emot oss fräckt förtryckarbandet 
//: djärvs höja sina blodstandar ://
Vårt öra re´n från fjärran lystrar 
till soldateskens hemska larm, 
som smyger skonlöst vid vår barm 
att strypa mödrar, viv och systrar! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

2.  Vad vill då denna hord av trälar, 
som piskas våra led emot? 
Tror man sig kuva fria själar 
//: med fängsel och med fjättrars hot? ://
Mitt folk! I forna dar de brände 
på krökta ryggar skymfens sår. 
Nu ingen tvinga oss förmår 
i träldom åter och elände! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

3. Vad? Skola främlingar befalla 
och våra bygder stifta lag? 
Och våra unga krafter falla 
//: för fale soldenärers slag? ://
O, Gud! Om trälar skola böja 
vår nacke under okets tvång! 
Om nidingar ännu en gång 
till våra härskare sig höja! 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

4. Ve! er, tyranner! Ve! och bäva! 
Med fasa ser er an en värld! 
Ve! er, menedare! Där sväva 
//: i rymden redan domens svärd! ://
Ett folk i vapen står mot eder; 
och stupar i sitt blod en man, 
strax föder jorden då en ann´ 
och jämna tätna våra leder. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

5. Dock, skona denna arma skara, 
som ej sitt ödes skam förstått! 
Låt högsint glömska straffet vara, 
som drabbar legohjonens brott. 
Men slå till jorden utan skoning 
de blodsmän, som dem driva fram, 
som skända, sölande i skam, 
sin egen moders helga boning. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! ://

6. O, kärlek, du, till fosterjorden, 
sänk dina flammor i vår barm! 
Kom frihet, segerängeln vorden, 
//: och led oss du i stridens larm! :// 
Inför all världen så vi bära 
ett vittnesbörd om samlad makt: 
och ovän vi till fota lagt 
ser döende triumfens ära. 
//: Giv akt, medborgare! 
Slut leden, rot vid rot! 
Framåt! framåt! om orent blod 
än forsar kring vår fot! :// 

Amerikavisan

 



1. Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut. 
Han kommer en gång åter när våren skrider fram, 
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland. 

2. Vi tänkte att förljuva det sista livets slut, 
liksom att komma längre än Herren stakat ut. 
Vi reste ifrån Sverige med något övermod, 
vi kände ej det öde oss därute förestod. 

3. Vi reste först igenom den engelska ort 
på vagnar och på banor som fåglarna så fort. 
Det var så skönt att skåda, att landet få besi, 
men vi fördes hastigt den lokalen förbi. 

4. Och när vi kommo till den liverpoolska hamn 
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram. 
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en, 
man talar blott om Sverige och om sitt förra hem. 

5. Här lades våra pengar tillsammans till en slant, 
en växel sedan köptes uti en engelsk bank. 
Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent, 
men att få det tillbaka det blev oss sen förment. 

6. Det skickades i stället till New Yorks ränteri. Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig si, 
ty när man kom att fordra var myntet taget ut. 
Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut. 

7. Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav, 
det var för oss att skåda liksom en öppen grav. 
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord, 
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord. 

8. Det talas och det skrytes: "Här skall du må så väl, 
här skall er intet fattas till kropp ej heller själ." 
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var, 
när hungern börjar komma som ej ens livet spar. 

9. Och när vi hade seglat en vecka eller två, 
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå. 
Ej si varann vi kunde, knappt andas eller gå, 
det var en gruvlig plåga för stora och för små. 

10. Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg. 
Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var långt värre än hemma man var van. 

11. Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind, 
där solen sönderbrände vår bleka magra kind. 
Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var,
ty solen här nu brände så skarp, så het och klar. 

12. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny, 
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky. 
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord, 
man ser de döda kastas i havets vilda flod. 

13. Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död: 
att se de stackars barnen som gråta efter bröd. 
Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd. 
De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död. 

14. Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten, 
jag ryser när jag nämner den engelska kapten. 
Liksom ett djur i skogen som rovet griper an,
han var ett djävulskt foster, han var visst själva fan. 

15. Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod att han med flit och vilja oss efter livet stod. 
Att bringa oss i döden det var hans högsta lust, 
odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust. 

16. En fader måste bära sitt barn på däck till slut och det från skeppet kasta i vida havet ut. 
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt, 
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt. 

17. Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram, 
då möter oss där kolera - där stupar mången man. 
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män, 
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng. 

18. Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar, 
han hade säkert vågat de ej desamma var. 
Si de förfallna kroppar och blekhet uppå kind 
och ögat som i pannan fördunklat fallit in! 

19. O Herre Gud bevara var mänska på vår jord från att sig ge i fara och tro kol'ptörers ord! 
Min sång är kylningspulver för dem att taga in 
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn. 

20. I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott men av naturen kommer att de så gärna spela lott,
och låta sig bedraga och komma illa ut. 
Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut. 

21. En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt 
att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält 
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut 
till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.

Harpan

1. I ensliga stugan en kulen kväll
steg Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall den bakas på ugnens häll,
men inte en mjöldoft fanns i hans tjäll
och icke ett ax uppå logen.

2. Då kommo emot honom barnen två
med bleknade kinder, de arma!
"Giv bröd åt oss fader, vi hungra så,
ack, låt oss allenast en smula få."
"Jag har intet, Gud sig förbarma!"

3. "När moder bars bort på den svarta bår
och ned under mullen dess kista
blev gömd uppå vallen, där kyrkan står,
en kaka du gav, den var vätt av din tår.
Säg fader, o var det den sista?"

4. "Ack, barn, jag har ingen att ge er i dag,
men Gud skall i morgon väl sända
den hjälp vi förbida utav hans behag.
O, varen blott stilla och nöjda som jag.
I morgon skall bakas kanhända."

5. Då tog han från mossiga väggen ner
sin harpa, vad makt i dess stämma!
Den hungrande små icke klaga mer.
På infallna kinderna glädjen ler
och klangen kan plågorna hämma.

6. Med ansiktet bortvänt att dölja sin tår,
att icke sin ängslan förråda,
nu fadern en muntrande polska slår,
och barnen de dansa och kvällen förgår,
tills trötta de somna de båda.

7. På bädden av strå, där de slumra än
då bad han: "O Gud, ifrån nöden
befria dem du, alla lidandes vän!"
Det skedde, de vaknade aldrig igen.
Befriaren kom. Det var döden.