Värnamovisan

1. Jag sjunger till positivets toner
en sång om kärlekens ljuva zoner,
en sång om kärlek och hopp och tro
i Apladalen i Värnamo.

2. Det var en yngling som hette Petter,
från Västbo socken, Hult gården heter,
han svarvar pinnar, det må ni tro,
på stolfabriken i Värnamo.

3. En afton gick han till gröna lunden
att promenera i aftonstunden.
Han gick sen solen sig lagt till ro
till Apladalen i Värnamo.

4. På vägen mötte han en vacker flicka,
som kärleksfullt uppå honom blicka´.
Han lyft´ på hatten och sa: "Månntro,
är fröken hemma i Värnamo?"

5. "Ack nej, i Östbo, där är jag hemma,
min far är bonde, mitt namn är Emma.
Jag ämnar här blott en tid att bo
och lära sy uti Värnamo."

6. Då bjöd han henne helt artigt armen.
Från deras hjärtan i ungdomsbarmen,
nu byggde Amor helt snabbt en bro
i Apladalen i Värnamo.

7. Och nu sa Petter: "Min flicka rara!
Säg, vill du jag på min fråga svara?
Säg, vill du svära mig evig tro
i Apladalen i Värnamo?"

8. "Ack ja," sa Emma, "min Petter kära,
att Dig tillhöra, det vill jag svära,
till hösten kunna vi sätta bo
i Apladalen i Värnamo."

9. De sutto ännu i många timmar,
på sällhetsvågor snart Petter simmar.
Han var så glad så han ropte: tjo!
i Apladalen i Värnamo.

10. Men hem till Östbo hon styrde färden
och glömde sedan där ut´ i världen
att Petter hon svurit evig tro
i Apladalen i Värnamo.

11. Med sorg i hjärtat och dystra tankar
då till Amerikat Petter vankar.
Han suckar ofta: "How do you do
i Apladalen i Värnamo?"

12. Därför I gossar här uti salen,
ta´n er till vara för kärlekskvalen,
ty vet, att falskhet kan även bo
i kvinnohjärtan i Värnamo.

Vägarna de skrida (Vandringsvisa)

1. Vägarna de skrida,
älvarna de glida,
vindarna de rida högt på löddrig sky.
Skogarna de gånga
stora steg och långa,
åsarna de draga långt från bygd och by.
Högst av alla vandrar solen själv.
Kom och låt oss följa sol och vind och älv!

2. Stackars de, som sitta
i en vrå och titta
rakt emot en vägg och ingen solglimt få!
Stackars de, som ligga
längtande och tigga
bara lite luft och lite himmel blå!
Lyckliga vi fria vandringsmän,
glatt vi gå och komma gladare igen!

3. Upp i fjällen gå vi,
blåa höjder nå vi,
vinden blåser bort all dalens rök och damm.
Vidderna de tiga,
klintarna de stiga,
djupt i djupet under oss dra molnen fram.
Vandra vi i dalen ner igen,
fjällets friska vind han dansar kring oss än!

Vårvindar friska

1. Vårvindar friska
leka och viska
lunderna kring likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förrän i havet störtvågen far.
//: Klaga mitt hjärta,
klaga och hör
vallhornets klang
bland klipporna dör.
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal ://

2. Hjärtat vill brista,
ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst!
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun och klappande bröst.
//: Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal ://

Litet bo jag sätta vill

1. Litet bo jag sätta vill,
gård med trädgårdstäppa till,
liten åker till att grava
vill jag uppå landet hava:
huset utan vank och brist -
fyra rum och förstukvist.

2. Ladugården lagom stor:
åtta får och fyra kor,
gris i stian, häst i stallet,
liten kvarn vid vattenfallet,
och vid bryggan ner vid strand
liten båt att ro ibland.

3. Gröna ängar, gödda fält,
allting så ordentligt ställt,
harvad åker, raka diken,
vacker utsikt utåt viken,
och så långt man skönja kan
berg och holmar om varann.

Vi gå över daggstänkta berg

1. Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera,
och sorger ha vi inga,
våra glada visor klinga,
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

2. De väldiga skogarnas sus, fallera,
gå mäktiga som orgeltoners brus, fallera,
och livets vardagsträta
så lätt det är förgäta
vid de väldiga skogarnas sus, fallera.

3. De gamla och kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera,
men vem skulle sjunga
om våren den unga,
om vi vore kloka som de, fallera.

4. O mänskor, förglömmer er gråt, fallera,
och kommer och följer oss åt, fallera!
Si, fjärran vi gånga
att solskenet fånga,
ja, kommer och följer oss åt, fallera!

5. Så gladeligt hand uti hand, fallera,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera,
det sagoland som skiner
av kristaller och rubiner,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera!

Tror jag

1. Jag har fått den stora sorgen,
jag har mist min lilla vän;
men jag har ändå den trösten,
jag får väl en ann´ igen
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralalalala,
tror jag, tralala!

2. Vad ska den på balen göra,
som ej någon flicka har?
Han ska sej en toddy dricka
eller röka sin cigar,
tror jag...

3. Varför lider jag den kvalen?
Vem kan bättre ha än jag?
När jag vill, går jag på balen,
jag har ingen ledsam dag,
tror jag...

4. Tjuv och tjuv det ska du heta,
för du stal min lilla vän,
men jag har ändå den trösten,
jag får väl en ann´ igen,
tror jag...
 

Så havre

1. Viljen I veta och viljen I förstå
hur bönderna pläga så havre?
Min fader han sådde, han sådde så här,
och stundom så vilade han armen.
Han stampade med fot,
han klappade med hand,
så gladelig, så gladelig,
han vände sig om uti ringen.

2. Och se vad jag fick uti min hand,
och se vad jag fick att föra!
En liten flicka, så fager och så grann,
så fin i sina kläder!
Jag håller dig så kär,
jag står dig så när,
jag kan inte säga hur vacker du är,
jag låter dig stå för en annan.

Studentsång

Sjung om studentens lyckliga dag!
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund
i den lund,
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro.
Hurra!

(Svea, vår moder, hugstor och skön,
manar till bragd som i forntida dar,
vinkar med segerns och ärans lön;
men den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockne då
känslans rena brand,
aldrig brista må
trohets helga band
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland,
liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!)

Si god afton och god kväll (Kungsmarschen)

1. Si god afton och god kväll,
min utvaldaste vän,
huru lever nu världen med dig?
Har du nöjen och mår bra,
som jag tror väl att du har,
//: har du hälsan, visst roar det mej ://

2. Har du silver, har du gull,
har du kistorna full´?
Har du pengar, visst roar det mej.
Jag har ett förnöjsamt sinn,
det är rikedomen min,
//: det är bättre än penningar och gull ://

3. När jag tänker uppå dej
röres blodet i mej,
lilla vännen, förglöm aldrig mej.
Ser du stjärnorna de små
uppå himmelen den blå
//: falla neder till jorden som strå ://

4. Förr skall sjöar och strand
bliva torra som sand,
förrän jag tager mej någon ann´.
Förr skall måne och sol
falla neder till jord
//: förrän jag ändrar om dessa ord ://

Staffan var en stalledräng

1. Staffan var en stalledräng,
vi tackom nu så gärna,
han vattna´ sina fålar fem,
allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen
de blänka.

2. Hastigt lägges sadeln på,
innan solen månd´ uppgå.

3. Bästa fålen apelgrå,
den rider Staffan själv uppå.

4. Innan någon vaknat har,
framme han vid skogen var.

5. Nu är eld uti var spis,
julegröt och julegris.

6. Nu är fröjd uti vart hus,
julegran och juleljus.

Pojkarna

1. Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

2. Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

3. Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

4. Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

5. Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

6. Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

7. Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

8. Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sej!
Jag er ej mera känner,
ni känner inte mej.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

9. Med fyrti år på nacken
de stretar med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

Per Spelman han hade en endaste ko

1. //: Per Spelman han hade en endaste ko ://
//: Han bytte bort kon sin, fick felan igen ://
"Du gamla goda fiolin, du fiolin, du felan min."

2. //: Per Spelman, han spela, och felan hon lät ://
//: så pojkarna dansa´ och jäntorna grät ://
Du gamla...

3. //: Och om jag vart gammal som sten under bro ://
//: så aldrig jag bytte bort felan mot ko ://
Du gamla...

4. //: Och om jag vart gammal som mossa på trä ://
//: så aldrig jag bytte bort felan mot fä ://
Du gamla...

Opp Amaryllis

1. Opp, Amaryllis!
Vakna, min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval.
Regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, låt mej utan våda
i Neptuni famn dej frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.

2. Kom nu och fiska,
noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mej åt;
kläd på dej tröjan,
kjorteln och slöjan,
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna,
låt mej ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
ska vi nu plaska i vår lilla båt.

3. Tag dina metspön,
revar och dragen,
nu börjar dagen,
skynda dej!
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mej?
Låt oss fara till det lilla grundet
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet
varöver Tirsis så harmade sej.

4. Stig då i båten,
sjungom vi båda!
Kärlek ska råda
i vårt bröst.
Eol sej harmar,
men när han larmar
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dej följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!